Damons lista

Maj 2006 började jag blogga för första gången, då på en blogspot-adress. Oktober 2008 flyttade jag till damon.se. Nu, fem år efter att jag började blogga tar jag över steget till Nöjesguiden. Jag finns framöver på:

http://nojesguiden.se/blogs/damon

Vi ses där.

Kommer hem från en middag där vi diskuterade allt från Madeleine Leijonhufvuds debattartikel i DN och hennes syn på sexuallagstiftningen till barnuppfostran och vår framtid. Någonstans mittemellan pratade vi om porren. Och det är mer relevant till ovannämnda ämnen än man tänker vid första anblick.

Jag har – likt många människor – ett splittrat förhållande till porren. Från att ha varit porrberoende, till att börja på universitet och helt förkasta porr och kalla mig för feminist (vilket jag slutade med 2007) har jag nu kommit till en ståndpunkt där jag har svårt att se problematik eller ett moraliskt dilemma i att nakna människor har sex på film. Det finns de som gillar att bli filmade och vi är många som tänder på att se människor har sex. Något naturligt och primitivt. Det är först när andra omständigheter, såsom skådisarnas anledningar till valet att ställa upp, eller hur kvinnor (och män) skildras i dessa filmer som problemen börjar dyka upp. Det är självklarheter som jag inte behöver ta upp här.

Vad jag däremot tycker är intressant är hur porren påverkar barn och ungdomar. Vare sig man vill det eller inte så har de flesta barn tillgång till Internet (skogsporren lider givetvis lika mycket av tidningsdöden som alla andra) och förr eller senare så kommer de antingen av egen nyfikenhet eller via kompisar komma i kontakt med porr i olika grad. Jag minns när jag jobbade som lärarvikarie för cirka tio år sen, och ett av barnen på fritids hade lärt sig att om man stavade Altavista (Googles företrädare ni vet) med två ”t” så kom man till en porrsajt. Det tog inte många dagar innan alla andra barn ville prova att skriva det på datorerna. Dessa barn gick i lågstadiet bör nämnas.

Självklart var det killarna som var drivande i att hetsa om detta, men tjejerna fanns ju också i rummet. Och deras nyfikenhet om sex var ju lika stor, även om de inte ”fick” visa det. En gång när jag kom in i rummet så stod ett gäng kring killen som hade gått in på whitehouse.com (Vita huset har ändelsen .org) och där klickade på diverse kön. Man är nyfiken och lättpåverkad. Inget fel i det egentligen.

Svårigheterna uppstår när sex som är ett nyupptäckt ämne ska utforskas och det enda visuella läromedlet blir porrfilmer på nätet. Vi har idag sexualundervisning i skolan och hur kvalitén på den är generellt ska jag inte yttra mig så mycket om. För min egen del var den usel. Absolut usel. Med en lärare som själv blev röd i ansiktet när hon pratade om penisar och vaginor, vilket inte är till hjälp när man själv var fnittrig och generad inför ämnet. Samtidigt som man inte fick någon egentlig information om hur man skulle gå till väga s.a.s.
Och låt oss vara ärliga. Man lär sig inte om sex från sin lärare. Man lär sig och ser upp till vänner eller lite äldre ungdomar. Jag har vänner på RFSU som är ute och gör ett viktigt och bra jobb, men resurserna räcker inte till och tillfällena är för korta.

Då blir porren en praktisk och lättåtkomlig lärobok som faktiskt visar hur sex går till. Ja, alltså enligt porrindustrin. Om ett barn eller en tonåring får se en tjej ta sperma i ansiktet, ha analsex i varje samlag eller ligga med tre killar samtidigt, så är det inte märkvärdigt att det blir en normalitet. Man har inget annat att gå på. För killar blir det naturligt att hålla strypgrepp och för tjejer blir det en självklarhet att svälja satsen. Ett klassiskt argument när jag fört detta resonemang har varit ”Men det är inte så att jag går ut och skjuter någon bara för att jag ser actionfilmer”. Nej. Men det är inte så att du heller är ute på gatan beväpnad vanligtvis. Men sex har vi alla. Och när vi ser sexet utföras på ett visst sätt, så ligger det i sakens natur att vi själva vill prova på, eller lurar oss själva att det är så det ska vara.

Min middagsdejt hade aldrig sett porr och hon påstod att hon inte ville påverkas av yttre faktorer när hon hade sex. Jag kan se en poäng i det. När jag var 20 och som mest beroende av porr, så slutade jag tända på ”vanlig” sex. Man gick igång på våld, fetischer och andra konstiga saker man sett. Det här med missionären var inte särskilt lockande längre. Nu hade jag turen att börja umgås med vettiga människor som fick mig att ändra på mitt beteende (även om man ärligt talat kanske aldrig blir av med det helt). Den unnesten har inte många ungdomar. Min kusin som är bra yngre än vad jag är, berättade att tolvåriga tjejer ville suga av honom i skolan. Han pratade om tjejer i sjuan som haft gangbangs i skogen med hans kompisar. Jag vill inte framkalla någon moralpanik här. Men tiderna har förändrats helt klart. Tror att en hel del utav er kan betvivla dessa påståenden. Men då tycker jag att ni ska undersöka saken bättre. Prata med någon under 15 som vågar anförtro sig till er, och man upptäcker en bisarr värld. Många unga tjejer är knulldockor och kvinnosynen bland unga killar blir inte bättre trots att vi som samhälle gör små framsten inom jämställdheten.

Hur löser man då problemet? Förbud är ju givetvis inget vettigt alternativ. Det skulle vara att ytterligare öka spänningen kring porren. Man skulle vilja att fler ungdomar fick se vanligt sex. Alltså erotiska filmer där folk har sex med varandra utan att någon behöver förnedras. Men jag kan se också hur föräldrar skulle få spel om man ville visa sjyst porr för deras barn. Den naiva inställningen ”inte mitt barn” är vanligare än man tror.

Främst tror jag på att upplysa om porren. Spela in filmer som visar vad som händer med porrskådisar. Kvinnor som får gå i blöja resten av livet, eftersom det inte är normalt att ha två stora penisar i rumpan. Skådisar som blir utnyttjade och förstörda resten av livet. Ingen ren skrämselpropaganda. Utan faktiskt på ett sakligt sätt ge en motbild av porren. Vad som händer mellan och efter tagningarna. Det viktiga är att det finns en annan bild av sex än porrbransch-männens. Och då pratar jag inte om att ge pengar till ”feministisk/konstnärlig porr” som inga ungdomar kommer att se ändå. Det måste göras på ett sätt som inte är vuxet pekande.

Visst, en del ungdomar är vettiga, eller har vettiga föräldrar, nog att göra egna val och styra över sitt eget sexliv. För självklart har föräldrar en viktig del i detta, och det är något vi verkligen är dåliga på i Sverige, att prata med våra barn, sätta regler, ta ansvar för deras handlingar. Du ÄR delvis medskyldig när din 13-åring våldtar (nu pratar jag moraliskt och inte lagtekniskt). Så enkelt är det.

Men så länge det inte finns en motbild, ett alternativ, så kommer hårdporr att vara utgångspunkten för hur ungdomar har sex. Och för de flesta kommer det leda till ett felaktigt sätt att se på något av det finaste vi har att uppleva, sexet.

Och det handlar inte bara om att unga tjejer ska bli/ses som offer, utan att även unga killar faktiskt inte ska behöva inskolas i ett vedervärdigt beteende som de får leva med under lång tid framåt. Alla borde ha rätten att kunna njuta av en vanlig ”missionären” och bara komma i en kondom och ändå tycka att det är fantastiskt utan att tjejen skrek av sina multipla orgasmer så att grannen vaknade, eller att killen sköt iväg en jättesats som betäckte tjejens ansikte.

Nöjesguiden insåg att 2011 kommer bli mitt stora genombrottsår och kontaktade mig med ett gäng frågor inför vad som kommer att hända detta år. En trevlig bild fick de till också. Här nedan är mina svar.

Vem bestämmer sig för att skriva en självbiografi?
– Chloe Schuterman. Efter att ha bloggat i knappt ett halvår känner hon att ”Näj, nu ha jagg utväcklats masser å vil ta nesta stek i min liv!!”. Detta förutsatt att Dominika Peczynskis tioåriga dotter inte hinner/tvingas före.

Vem blir kvar i garderoben?
– Som vanligt Carl-Philip och Peder Lamm. Antagligen i samma garderob. I Rokoko-stil. (Jag har ingen aning om vad detta betyder, eftersom jag finner inredning lika roande som folkmord.)

Årets otrohetsaffär?
– Hur många gånger till orkar Laila Bagge ta i Niclas Wahlgrens KKK (klämkäcka kuk) utan att vilja kräkas genom näsan? När tidningarna slutar ringa, spelar hon in en sexvideo med någon F-kändis som hon sprider på nätet för att bli ”Sveriges Paris Hilton”.

Vem kommer stå för årets plastikoperation?
– Jag hoppas verkligen att Kissie tar sitt ansvar nu, och opererar in större bröst. Det är så tragiskt med unga tjejer med små bröst, vad ska de annars komma med här i livet? Kanske lite Restylane också, anklooken kommer bli the shit, när Ducksauce släpper sitt första album.

Vem har gjort sig förtjänt av att ha en rosa kanin runt sig hela 2011?
– Vet inte så många som kan få plats med en dildo RUNT sig, men jag hoppas att Blondinbella har en i sig jämt, för nu tycker jag att hon som singel ska släppa den tråkiga präktigheten och ge utlopp för sin sexualitet och knulla runt rejält. Positiva förebilder som visar att det är okej för tjejer att ligga för sin egen skull är oerhört viktiga för jämställdheten.

Vem träder fram som Drottningens älskare?
– Jag tänker mig att kungen är lite som Peter i Family Guy. I så fall kommer Silvia ha legat med hunden. Och då menar jag inte Noppe.

Vem blir portad av vakten?
– Om det är på en klubb där jag bestämmer blir det främst folk som uttalar entrecôte med ett ”ååå” på slutet. Överhuvudtaget ska jag ha språktester och nutidsfrågor för att kunna göra ett naturligt urval på min nya klubb ”dArWiN”.

Årets snackis?
– Apples nya produkt iPhuck. Onanimaskinen. Den kommer radikalt minska behovet för vita män i 30-årsåldern att visa upp och jämföra sina Apple-produkter, som vore det könsorgan. (Asså jag är inte rasist, jag har en kompis som känner en vit snubbe.)

Hur ska Erik Hamrén få svenska folket att tro på sitt landslag igen nu när det är EM-kval?
– Så som katolska kyrkan får folk att tro. Uteslut homos (Fredrik Ljungberg), ligg med unga pojkar (John Guidetti) och skyll på islamisterna (Behrang Safari).

Vad glömmer vi ifrån 2010?
– Christer Sandel… Christian Sandal… Christ… Äh, den där jobbiga ”artisten” som grinade i kvällspressen varje dag. Fattar inte varför sådana människor inte gör slut på sin misär och bara hänger sig med en nätverkskabel. Och självklart skulle han sända det på Bambuser i ett sista försök till uppmärksamhet.

Oskar Linnros eller Daniel Adams-Ray – vem drar flest folk festivalsommaren 2011?
– Många trodde väl att Daniel skulle bli en ny Andrew Ridgeley, men även om Oskar Linnros är George Michael och drar störst publik håller jag på Daniel. Även om jag gärna skulle vilja se honom byta namn till Daniel Death-Ray.

Vem bör vi hålla ett extra öga på?
– ”Folk som är med och vidareutvecklar Generation G (Generosity), med bland annat Brand butlers, perkonomics och tryvertising”. Detta skulle jag ha svarat om jag hade 47 kromosomer och jobbade med ”Sociala medier”. Så istället säger jag: Tylösands-Nemo. Så att han inte ligger med era barn.

Kommer prinsessan Madeleine att finna kärleken? I så fall med vem?
– Det är dags att Madde träffar en blatte nu, som en markering mot SD-vindarna. För Sverige i tiden helt enkelt. Men det kan ju inte vara någon från blå linjen, Kungen vill väl ha en rumsren ”husneger”. Typ P3:s sköne Kodjo Akolor, som är tillräckligt ”svensk” men ändå rolig, har stor *** (skulle stå ”kuk” där om ni inte räknade ut det), och gillar kyckling.

Vilka ord och uttryck kommer till nytta?
– Att inleda en mening med ”Dock att” har ju varit grejen hos en liten klick på Twitter ett tag. Detta kommer att bli mainstream, när den första Big Brother-deltagaren säger det. Jag vill slå ett slag för att sluta göra typiska ”kvinnliga” sexuella grejer till nedlåtande uttryck. Om du är arg på någon, istället för ”sug kuk”, be dem ”suga fitta”, till exempel.

Årets YouTube-klipp?
– Jag hoppas att det blir ett klipp från komediserien jag och två vänner har skrivit för Jarowskij. I första avsnittet blir Patrik Ekwall drogad av SAW-killen och vaknar upp och ställs till svars för alla modebrott och doucheigheter han har begått genom åren, som att till exempel ändra sin egen Wikipedia-sida och lägga in saker som att ”Han räds inte att gå emot strömmen”. Detta förutsätter att någon kanal vågar köpa in skiten.

Vilka gifter sig?
– Jag vet faktiskt inte. Det enda som är säkert här i livet är döden, skatter och att Veronica Maggio bara ligger med kända musiker.

Big Brother sänds i TV4 till våren. Vilka skulle du vilja låsa in huset?
– Vi börjar med Thomas Di Leva som behöver låsas in. Men det innebär att vi inte kan/vågar ta in kvinnor i huset. Tror jag nöjer mig så. En värld utan Di Leva är en mer fridfull värld.

Årets stora död?
– Usch, man vill ju inte förutspå någons död. Förutom Ian Wachtmeisters. Gamla rasistgubbar behöver ersättas av unga invandrartjejer i detta land.

Övriga deltagares svar kan ni läsa på http://nojesguiden.se/artiklar/prognos-2011

Aftonbladet skriver idag om något som jag uppmärksammat och oroat mig för sen i höstas, nämligen sverigedemokrater på krogar kring Stureplan (den definitionen är luddig då folk högt uppsatta i partiet enligt mina observationer även rör sig på ”innekrogar” bortom Svampen, exempelvis Berns, men det är mer av en teknisk fråga) och hur detta numer är en genomtänkt plan på flera nivåer.

Ett vanligt misstag folk gör är att avfärda ”Stureplan” som något brat-tillhåll. Den uppfattningen är utdaterad, och nu rör sig en blandning mellan stekare, hipsters, mediemänniskor, svennebanan m.fl. på dessa krogar. Visst är olika krogar profilerade på olika sätt, men inom en kortare avstånd rör sig människor som påverkar många andra människor runtom i staden och hela landet. Jag är själv frekvent besökare på dessa uteställen (minst två gånger i veckan) och jobbar även ibland med att anordna klubbar.

Jag har sedan i höstas noterat en klick runt SD:s Erik Almqvist och Christian Westling (som jag tidigare skrivit om på bloggen) röra sig bland flera olika ställen. Almqvist har tydligen varit dörrvakt (om invandrare har svårt att komma in på krogar generellt, så kan ni ju tänka er när han stod i dörren) och påstår sig bli väl mottagen. Detta är lögn då jag vet att de har blivit nekade på Berns bl.a. (vakten berättade att han inte ville släppa in ”bråkstakar”) och folk har på Twitter rapporterat att de blivit nekade på andra ställen, men självklart är det ju hyfsat lätt att komma in på krogar om man känner rätt folk.

Strategin är givetvis mycket taktisk. Man rör sig bland festfolk och kan på så sätt distansera sig från bilden om inavlade lantisar som sverigedemokrater (huruvida rasism är ett tecken på nedsatt tankeförmåga på grund av inavel får andra bedöma). Värvningen av Alexandra Brunell var smart, inte bara för att hon rör sig inom klicken, utan för vilka hon rörde sig med. Jag har gemensamma vänner med henne som givetvis blev chockade (hon hade tydligen innan hon fick jobbet, redan till valet hetsat om SD på sin Facebook) över att en av ”dem” kunde vara sverigedemokrat och en enkel bildgoogling visar att hon rörde sig med många s.k. it-girls.

Och det är där det briljanta med planen kommer in. Det blir givetvis så mycket lättare för folk att identifiera sig med SD om även folk vars bloggar de läser, eller bilder man ser på mingelsajter, visar sig vara öppna sverigedemokrater. Som bekant hör ju bloggaren Paow – en av Sverige populäraste bloggerskor – redan till SD:s ”fangirls”. Och det är just den unga tjejen som ses som motsatsen av den gamla gubben som de flesta antar traditionellt röstar på SD. Lägg till att man har lagt på ”bögcharmen” och SD vinner nya marker som många trodde skulle vara omöjliga för bara ett år sen.

Skräcken för invandrare, och då främst invandrarkillar, är det självklara hotet. Låt oss vara ärliga här. Folk från lägre sociala klasser har oftare en sämre syn på kvinnor och homosexuella och självklart finns det en del invandrarkillar (i den gruppen) som inte kan bete sig mot ovannämnda grupper. Det krävs inte mer än några stationsåk längs blå linjen för att inse detta. Där behöver vi resurser till att jobba mot en attitydsförändring. Jag orkar inte höra en hora eller bögjävel till. Oavsett etnicitet.

Att porta SD:are från krogar är inget vettigt eller reellt alternativ p.g.a. deras offermentalitet, även om jag som krogägare skulle stoppa alla politiska partier från att medvetet komma in och försöka sprida propaganda på min krog, så då återstår det att ta avstånd från dem. Jag hamnade i en dispyt med en stureplanskille (inblandad både i stureplanssajten Glife, och välkända Stureplan.se) som jag jobbat med, och som ofta är ute, när jag såg att han hade SD:s Christian Westling som en av sina FB-vänner. Han påstod sig själv vara moderat (surprise) och att alla får ha sina åsikter. Det får de. Jag är av åsikten att har man SD-politiker som vänner och inte tar avstånd från dem så har jag ingen önskan om att vara dennes vän. Detsamma gäller om man väljer att frottera sig med dem ute på stan.

Jag tycker som många andra att man inte ska ”unfrienda” folk som röstar på SD för att kunna påverka dem. Men att vara vän med en politiker som aktivt jobbar för begränsad invandring är för mig något helt annat. Många av Alexandra Brunells vänner har tagit avstånd från henne och hon är numer rätt isolerad, och har delvis fått byta umgängeskrets. Tråkigt kan man tänka, men alla får stå för sina handlingar.

Markering är det kanske mest enkla/effektiva vapnet mot SD i sån här fall. Vi får inte acceptera dem som ett vardagsinslag, lika lite som ett helginslag. Stureplan, Stockholm, Sverige ska eftersträva att vara internationella platser och reagerar vi inte nu blir det snart för sent att agera över huvudtaget.

Jag kommer att återkomma med fler inlägg om hur det ser ut i Stockholms krogvärld. Bl.a. rasismen som förekommer är mycket intressant ur flera perspektiv.

En grej som man ofta reagerade på och blev förvånad över på juristlinjen var hur domarna uttrycktes i ord. Hur man hade resonerat. Man fick bilden av att de som dömde var gamla gubbar utan koll på verkligheten. Detta blev extra tydligt vid sexualbrott då 60-åriga män skulle sätta sig in i unga tjejers värld.

Olämpliga formuleringar – ofta kring klädsel och kvinnors beteende – i dessa domar har varit diskuterade i olika medier förut. När det nu skrivs om fallet där f.d. fotbollsspelaren Magnus Hedman har dömt för sexköp reagerar jag kraftigt på meningen ”Kvinnorna hade utmanande klädsel, sminkning och talade engelska med kraftig brytning”.

Jag ringer Svea Hovrätt och begär ut domen. I domen kommer hovrätten fram till följande:

”Magnus Hedman har emellertid själv berättat att det sedan flickorna kommit till hotellet förekom ”spring” mellan det rum där han satt och ett annat hotellrum som sällskapet disponerade och att han senare i XX:s [min censur] lägenhet badade jacuzzi och drack champagne med flickorna. Under denna samvaro och med beaktande av övriga omständligheter, såsom flickornas utmanande sminkning och klädsel och den omständigheten att de talade engelska med kraftig brytning, måste det ha stått klart för Magnus Hedman eller i vart fall ha framstått som möjligt att de var betalda eskortflickor. Genom att ha samlag med en av dem har Magnus Hedman tagit en medveten risk och han ska därmed dömas för köp av sexuell tjänst. ”

Jag har flertalet gånger hört hur thailändskor och kvinnor från öststaterna blir tagna för prostituerade på krogar, att de får skamliga förslag och blir illa behandlade av män som utgår från att de är horor. Därför känns det helt horribelt att läsa denna dom. Jag vill verkligen inte agera djävulens advokat här, jag tror inte att Magnus Hedman är en duvunge. Men att Svea Hovrätt fäller honom för att det borde framstått som möjligt att kvinnorna var prostituerade, p.g.a deras klädsel, sminkning och dåliga engelska är väldigt anmärkningsvärt och sänder ut vidriga signaler. Och sen när är spring mellan hotellrum an anledning att misstänka prostitution, Svea Hovrätt?

Min första tanke var åter: ”Vad är det för gubbar som sitter och drar dessa slutsatser?”. Men så scrollar jag ner i domen och finner att deltagarana i avgörandet är ”Olof Forssberg, hovrättsrådet Ingela Halvorsen, referent och tf. hovrättsassessorn Karin Ahlstrand Oxhamre samt nämndemännen Birgitta Järpsten och Marianne Irving. Enhälligt.” Alltså fyra av fem är kvinnor.

Detta är bara ett litet (om än uppmärksammat) fall som återigen belyser ett stort problem med svenskt rättväsende. De dömande saknar verklighetsförankring och representerar inte folket. Inte minst blir detta tydligt när nämndemän och domare med utländsk bakgrund är i kraftig minioritet.

Men det är ju ett inlägg för sig.

Uppdatering: För att ni ska få hela domskälet mot Hedman, så kommer här inledningen på domskälen, alltså stycket innan den ni läste högre upp:

”I målet är utrett att Magnus Hedman har deltagit i festen på hotellet i Täby och därefter färdats i taxi till lägenheten på Bergsundsstrand, där han haft sex med XX. Magnus Hedman har förnekat att han betalat för den sexuella samvaron, att han sett någon annan betala för den eller att han ens har förstått att så har skett.

XXXXXX har berättat att Magnus Hedman och hans sällskap på 4-5 personer anlände till hotellet tidigare och att någon av dem då stått invid receptionsdisken och sagt ”tjejerna kommer snart”, men att hon inte vet om Magnus Hedman var placerad så att han hörde detta yttrande. Hon har vidare berättat att hon för sin del redan vid flickornas ankomst till hotellet förstått att de var prostituerade. Hovrätten finner inte att åklagaren mot bakgrund av denna bevisning har styrkt att Magnus Hedman redan i
detta skede insett att det var frågan om prostitution. ”

Den här texten tar egentligen avstamp någon gång på sensommaren 1989. Jag hade levt i Sverige i snart två år, och bott i diverse hårdare förorter, som Husby och Akalla, och klassen jag hade gått i låg i området ”Blue Hill”. Det fanns gott om andra invandrarbarn där, och jag kände mig aldrig uttittad, trots det nya landet. Visst, jag kunde inte så bra svenska, men det fanns flera andra med samma problem, och framför allt samma hårfärg. Jag skulle snart bli en i gänget tänkte jag.

Men så i augusti -89 fick vi en egen lägenhet i Bagartorp, Solna. Det var visserligen en förort, men med väldigt mycket svenskar. När jag började i 4C, så var jag i princip den enda svartskalle-killen. Det fanns en halvgrekisk kille, men han var så svensk att han åkte skidor till skolan (skojar inte), och var född här. Jag var för första gången i mitt liv annorlunda. En tjej var från Eritrea, och mitt första minne av henne var att vi på var på Eriks födelsedagsfest, och vi var de enda två som inte hade någon att dansa tryckare med. Hanna som hon hette, grät, för att ingen ville dansa med henne. Jag själv, ville helst dansa med svenska tjejer och inte utbölingen. Jag var ju själv utböling. Min plan blev därefter att bli så svensk som möjligt, för att smälta in i den nya klassen.

När vi fick våra skolböcker ”Äppel, päppel, pirum, parum”, fick man fylla i frågor om sig själv. En av frågorna löd: Vad gör dig glad? Mitt svar var: ”När Svenska fotbollslandslaget vinnner”. Efterföljande fråga var: Vad gör dig ledsen”. Mitt svar blev: ”När Tre kronor förlorar i hockey”. Jag minns svaren så väl, för att min pappa fick se dem en gång. Påföljden blev att han gav mig en rejäl utskällning, för att jag ”försökte vara svensk”, och han tvingade mig att sudda ut texten och skriva nya saker. Vad jag skrev kommer jag inte ihåg. Däremot minns jag förvirringen som uppstod. Jag ville inte vara iranier, och jag fick inte vara svensk. Vad skulle jag då vara?

De här frågeställningarna fortsatte under uppväxten. Jag blev aldrig en del av klassen, utan skaffade fler och fler invandrarkompisar, som ändå brottades med samma inre konflikter, men jag var alltid mån om att vara ordentlig. Jag kände ett kollektivt ansvar för hur folk med invandrarbakgrund betedde sig. Man fick försöka kontrollera sin och kompisars blattighet helt enkelt. Det var aldrig individen som låg bakom skriket på pendeln, eller tjafset på stan, det var blatten i dem/oss.
Jag ville att folk skulle fatta hur jobbigt det var, men ingen annan än kompisar med samma bakgrund som jag kunde förstå.

Bland det första jag skrev på Facebook dagen efter valet var: ”Vet att en hel del gillar mig och ”inte är rasister”, men innerst inne tycker att ”vissa invandrare” beter sig illa. Det man måste fatta är att deras beteende inte beror på att de kommer från typ Chile eller Irak, utan låg social status, inget jobb, utanförskap etc. Ni kommer t.ex. aldrig fatta den frustration jag och kompisar växte upp med, när vi knappt kom in på nån krog mellan 18-25. Empati tack!”

Och det är där en av hela detta inläggs nyckelord kommer in. Empati. För förlåt. Men är du ”etnisk” svensk fattar du inte. Folk trodde mig inte när jag på juristlinjen försökte förklara för dem, om situationen ovan. Att jag och mina kompisar inte kunde gå till krogen hursomhelst. Att vi var tvungna att dela upp oss två och två, och helst ha med oss tjejer. Att vissa av oss ibland inte kom in och då fick vi splittra på oss. Att vissa av oss ibland inte kom in nånstans och att man då fick åka hem.

Kan ni ens uppskatta den frustrationen att åka hem, med vetskapen om att man blivit nekad för att man har fel hårfärg? Jag tror inte ni kan det. På riktigt. Och det där är ändå bara en liten del (har skrivit en text om ett annat fenomen på min gamla blogg).
Att jag efter gymnasiet var tvungen att ta mellannamnet ”Daniel” enbart för att få komma på arbetsintervjuer. Förstår ni hur förnedrande det är att inte få använda sitt riktiga namn? Ens formella identitet. Att behöva vara någon annan, för att bli insläppt på arbetsmarknaden? Jag tror inte att ni gör det.

Tänk om du inte längre kunde heta Mikael, för att du visste att du lättare skulle få kontakt med tjejer om du kallade dig själv Marco. Att de lättare skulle acceptera. Det är bara att ställa om. Alla andra gör det. Be dina vänner sluta säga Mikael. Säg aldrig fel när ni är ute. Kom ihåg dina kompisars nya namn. Och glöm ”Mikael”!
Dölj det, för att det namnet är inte välkommet i samhället. I ditt land.

De senaste åren har livet ändrats radikalt för mig. Jag har fått massa spännande jobb, blivit någon sorts ”innekille” på krogarna i stan (ursäkta det töntiga ordvalet, men ni hajar), fått ge ut en humorbok som har legat ett på svenska boktoppen, fått skriva krönikor i tidningar, blivit ordentligt integrerad och så vidare. När valet närmade sig, kändes det som att det var min medborgerliga plikt att göra något åt Sverigedemokrater, som ett tack för allt jag har fått från Sverige. Och inte minst mot folk med invandrarbakgrund som inte fått samma chans som jag. Jag startade ”Inga invandrare” och fick massa medial uppmärksamhet. Mycket tack vare mitt kontaktnät, som är ännu en del av integrationen.

Jag startade projektet, delvis därför att jag kände 1991-vibbarna. Ni vet när Ny demokrati var i riksdagen, och Lasermannen gick lös. Jag var 12, men förstod att det var farligt för pappa att vara ute på kvällarna. Mamma var jämt orolig när han kom hem sent, och även om hon inte sa något, så låg det i luften. Precis som det, den senaste tiden, har legat i luften att vi är tillbaka på ruta 1991. 19 år och inget framsteg. Vilket misslyckande.

Den här texten påbörjade jag sent in på valnatten. Men det var för tomt då. För mycket förvirring. Obeskrivlig ilska. Jag visste ju att SD skulle komma in. 6.8% trodde jag t.o.m…Men jag kunde ändå inte sätta ord på känslorna. Jag har kommit tillbaka och försökt pilla de senaste dagarna. Men inte kunnat förmå mig själv. Det är inte vilken text som helst. Det är en stor del av hela mitt jag. Dåtid, nutid och framtid. Svårt att avsluta en sån text.

Men så hände det något nyss. Det brände till. Sved lite. Gav mig ånga att skriva klart. En tjej jag lärde känna för ett litet tag sen, frågade tidigare ikväll om mitt namn var taget. ”Damon låter amerikanskt”. Jag blev tyst. I såna stunder känns allt så uppgivet. Särskilt när det kommer från oväntat håll. Det första jag tänkte var ”Jaa, så gör ju ALLA invandrarkillar”. Hon såg inte Damon. Hon såg invandrarkillen Damon. Och även om hon inte menade något illa, så var det en liten fördom. Toppen av det isberg av fördomar som driver runt i detta vatten där jag inte känner mig hemma. Jag behöver ständigt akta mig för att inte krascha in i isberget. För jag vill inte upptäcka hur stort det är. Att jag trots det jag åstadkommit och som jag har kämpat, ändå genom min blotta uppsyn, får folk att tänka ”invandrare” innan de tänker ”människa”.

Visst, jag presenterade mig som Daniel på arbetsintervjuer. Men det var påtvingat. Jag är trött på att behöva försvara mitt namn (grekiskt/persiskt ursprung), tänka mig för så att jag inte skämmer ut ”alla svartskallar”, eller vara tvungen att vara en god ”invandrarförebild”. Jag vill bara få vara. Prata högt på tunnelbanan om jag vill, utan att folk ger mig kolla-svartskallen-blicken. Inte behöva känna ansvar när andra svartskallar skriker. Kunna gå på finrestaurang utan att servitören frågar om jag vill ha vitlökssås (mer om den incidenten, här). Jag skäms inte för mitt ursprung. Men vill inte att det ska definiera mig.

Och de här grejerna låter kanske som petitesser, men efter hundrade gången, så är det inte längre en liten grej. Det är slentrian. Din stad är inte min stad. Mitt hem är inte mitt hem. I’m an alien in Stockholm.

Jag provade att ”åka hem” till Iran för fem år sen. Min tanke och mina förväntningar var att allt skulle falla på plats. Att jag skulle älska det. Känna mig hel igen. Äntligen. Men jag kände mig än mindre hemma där. Konstig (enligt mig) syn på livet, kvinnor, och religion. Ingen frihet, givetvis. Och folk såg direkt att jag var ”utlänning”. Ändå pratar jag flytande persiska. Men det räckte med att jag satte mig i en taxi, och sa enbart destinationen. ETT ynka ord. Taxichaffisarna tittade på mig misstäknksamt i backspegeln och frågade: ”Är du från utlandet?”.

Nu är det förvisso något fint att vara från utlandet i Iran. Men jag var inte ute efter att vara fin. Jag ville bara vara en i mängden. Att ingen skulle se mig. Inte sticka ut. Det hade jag gjort tillräckligt i 17 år. Så trött på att vara exotisk. Tyvärr var det bara att konstatera. Det finns inget ”hem” för mig på denna jord. Inte som jag har hittat än i alla fall.

Så jag får nöja mig med det näst bästa. Ett Sverige. Som jag verkligen älskar. Men som inte alltid älskar mig tillbaka.

Jag hoppas att flertalet har orkat läsa hit. Det är inte lätt att sammanfatta år av tankar på 140 tecken. Jag kan fortsätta i evigheter. Känns som att det blir en hel del patos, men det är inte för att köpa billiga poäng. Det är för att det har varit min verklighet. Men jag vill för nu avsluta med att säga att det inte är kört. Vi blir inte ett Danmark. Vi är bättre än så. Jag fick chatta med Aftonbladets läsare innan valet, och på frågan om varför SD var så populära svarade jag att det är främst de stora partiernas fel. De som inte vågat ta tag i frågan. Inte konstigt när man blir kallad rasister, så fort de har kommit med ett förslag om krav för invandrare.

Men något som jag glömde nämna är alla de som skriker rasist, så fort exempelvis Folkpartiet vill säga något. Ni är minst lika delaktiga i detta. Jag säger inte att FP:s förslag alltid är bra. Men det är förslag. Idag läste jag en komiker som skrev om att förslagen visst blir debatterade. Men problemet är att ingen kommer med motförslag. Man diskuterar och sågar den andres idéer.

Efter valet så fortsätter förlöjligandet av SD. Jag vet, det är väldigt konstiga människor, med tveksamma bakgrunder. Men faktum är att skandaler inte påverkar deras väljare. De vill ha alternativ. Förändring. Vi som redan är frälsta skakar på huvudet. Men vinner inte tillbaka några på att skicka runt gamla SD-affischer från 90-talet. Ju oftare vi hackar deras hemsidor, stör deras möten, eller ger oss på dem, desto fler sympatisörer får dem. Jag har själv försökt avslöja en del SD-människor. Men den taktiken är numer relativt döfödd. Vi måste arbeta på andra spår, även om vi fortsätter att blotta deras politik och personer, som vilket politiskt parti som helst.

Med det sagt, så vill jag tro att SD:s intåg medför flera goda saker. Vi får bättre förslag på integration. SD:s verkliga jag kommer att visa upp sig så småningom, och de kommer inte att få mycket att säga till dem. Det har väckts liv i frågan. För som jag sa i nämnda chatt. Invandringspolitiken är långt i från perfekt. Men SD är givetvis fel väg att gå. Vi måste bara få deras väljare att förstå detta.

Nu lägger jag fortsatt fokus på att påminna folk om allt gott invandrare gör. Så hoppas jag att politiker tar sitt ansvar. Inte att enbart motarbeta SD. Utan att verka för att underlätta integration. Det här är bara början på fyra års utmaning. Jag vill försöka få er att förstå mig, och vi måste få folk som kommer hit att förstå oss. För vi vill nog ha samma saker i slutändan. Ett hyfsat jobb och anständigt liv. Kärlek. De flesta vill inte råna en iPhone, om man kan ha egna pengar till att köpa en. Och de flesta vill nog inte utesluta människor om vi kan samexistera friktionsfritt. Få dem att förstå. Empati.

Då kan vi få ett Sverige för alla. Där folk inte VILL rösta på SD eller andra främlingsfientliga partier. För funkar integrationen, så inser de flesta att vi är bortom ”raser”. Vi är ett människosläkte. Damon Rasti kan till slut få vara Damon Rasti.

För jag är förbannat trött på att vara Damon Invandraren Rasti.

Det var en – minst sagt – omtumlande dag igår. Helt nedringd av medier. Artiklar i alla stora tidningar, med på radio, och chattade live med läsarna på Aftonbladet.se (det kom tydligen över 500 frågor på några få minuter)! Jag ska försöka utveckla lite resonemang och svara på kritik, tills dess har jag sammanställt några länkar. Som vitlökssåsen på kebaben, såg jag nyss att jag är med i New York Times också!! Det är i mina ögon, grymt stort. Tack till alla som har supportat, det har varit HELT fantastiskt.

NY Times
Aftonbladet
Aftonbladet chatt med läsarna
SVD
SR

Jag är så förbannat stolt över att kunna kalla den här killen min vän. Så lugn, så metodiskt och så konkret bemöter han alla anklagelser. Efter förra videon fick Soran ta en hel del skit, och jag har haft dåligt samvete, för jag borde ha fått lika mycket skit. Han är för mig en hjälte, som riskerar sin karriär och säkerhet och ensam i princip tar sig an dessa Sverigedemokrater. Se videon nu. Om ni fortfarande vill tro på SD, så tror ni alltså inte på vittnen (oberoende). Vi som var där vet vad som hände, allt annat är skitsnack.

Och sen:

Erik Almqvist lögner är så uppenbara att jag vill kräkas. Den som tror på lögnerna, har redan på förhand bestämt sig. Det är så skönt att se Soran knäcka dem med enbart ord och argument. Tack för det!

SD:s Erik Almqvist har nu lagt upp en video där han förklarar sin ståndpunkt.
http://www.youtube.com/watch?v=IdFDhaYTPkY

Självklart drar han till med en jättelögn och påstår att killen är Sorans kriminella kompis. Varken jag, eller Soran har sett den här killen, innan eller efter händelsen. När vakterna slängde ut Sverigedemokraterna, följde Soran med dem ut för att tala dem till rätta. Då kommer denna random-kille fram och ställer sig på Sorans sida.

Jag kommer ut efter ett tag och börjar filma när SD:arna är i tjafs med den här fulla killen. Tar upp telefonen och börjar filma, inser att det blir dålig kvalitet, samt att Soran redan filmar, och bestämmer att fota killarna. En tjej kommer emellan och tar bort den ensamma killen. Sen lugnar allt ner sig, och jag fotar dem.

Kvällen är förstörd, vi åker hem i en taxi. Sen händer det som syns på Sverigedemokraternas film. Att polisen varit där hade vi ingen aning om, och att han har skrikit ”OG” får stå för honom. Hur många tror ärligt talat att en OG-medlem går runt och skriker OG (Original Gangsters)?

Att SD sen vill göra den här killen till ”Sorans vän” och ljuger medvetet, är inte oväntat. För alla är vi invandrare och känner varandra.

Videon lades ut för att jag fick reda på att Erik Almqvist var SD:s pressekreterare. Hittills hade jag trott att det var en vanlig SD:are. Det finns flera vittnen till att Erik Almqvist gick på Soran Ismail på McDonalds.
Har försökt pressa honom på svar på Twitter, men han vågar inte svara. Det finns vakter på McDonalds som har sett detta. Erik hävda att de stötte på varandra. Det är rent skitsnack. Han kom upp till Soran bakifrån.

Vilken annan partisekreterare hade fått sparken för sånt här beteende. De är tre pers och går EMOT killen som attackerar dem. Om ni är så rädda, dra därifrån då. Tre mot en.

All heder till Soran som riskerar massa skit och glåpord när han som offentlig person går ut med detta.
Det skulle de flesta andra inte våga ha gjort. Varken som känd, eller privatperson.

Tänkte dela med mig av två texter jag postade på Facebook i somras. Jag hade varit ute och festat/jobbat (en text om min sommarklubb kommer snart). Det blev bara två texter, för efter den andra hörde flera vänner av sig och undrade hur jag mådde egentligen. Men tycker att spontanpoesi är den bästa, oavsett om man är nykter eller inte. Just nu har jag vit månad, och kan se tillbaka på den här sommaren som väldigt lärorik.

June 23 at 5:04 am
”Vandrar, med oväntad tålamod, genom den snart nyvakna staden, bort från en insomnad efterfest. Solstrålarna som bländar mig över västerbron är lika delar skräck som njutning. Innan jag stänger igen porten viskar jag: På återhörande, Stockholmsnatt.”

June 24 at 6:01 am
”Det är betänksamt att vara så omtyckt och ändå känna att ingen bryr sig. Hennes smickrande ord är en klen tröst, när det är klubbkillen som berörs. Jag ler, men inombords föraktar jag. Det klär mig inte. Så jag håller skenet uppe och låtsas som att det kommer bli bra. Jag tror mig inte.”

Det är intressant hur jag går från mod till vemod på bara ett dygn. Skulle gärna ha gjort detta till en tradition om folk inte tog det så allvarligt.