Damons lista

Egentligen är jag inte redo för comeback. Vissa grejer kvarstår.
Men nu har jag lovat någon så vi kör. Jag ska berätta allt som har hänt.
Efter det, vad som ska hända.
La vita è bella. Jag mår fantastiskt bra, så ni vet!
Innan vi sätter igång. Ha lite tålamod. Tack fina ni.
En sista grej. Ska lösa rubrikfelet, det ska stå ”kär lek”. Ja, särskrivet.

jag vet att jag bara lämnade utan att säga hejdå. men ibland försvinner glöden och då tar man den lätta vägen ut. jag gör om bloggen nu och snart snart snart så är jag tillbaka. damons lista. så som den hette 2006 när jag började blogga. när jag brydde mig och inte bara skojade. längtar.

Något som slog mig efter första året på juristlinjen var hur jag slutade uppröras över ”konstiga” domar som jag läste om i tidningar. När man väl hade satt sig in i hur lagen och rättsväsendet var uppbyggt, var det lättare att förstå hur domstolar ibland kunde döma som de gjorde. Än mer påtagligt blev det när man läste domsluten från ett känt mål som man hade läst om i tidningen, och snabbt ändrade åsikt då man fick veta mer fakta.

Bl.a. Aftonbladet har idag skrivit om ”Nåshjälten” Per-Anders Petterson. Läs först Aftonbladet-artikeln här och återkom sen till mitt inlägg.

Nej seriöst, läs artikeln först om ni inte redan har gjort det, och kom tillbaka, det kommer bli lättare att förstå mina poänger.

Sen kan man läsa domen som SVD så föredömligt publicerar här. Det som inte riktigt framkommer i tidningsartiklar är följande: Per-Anders var ingen tillfällig hjälte som dök upp. Han hade haft dispyter med den berusade gärningsmannen (GM) sen tidigare. Han fick också höra att han betedde sig illa i byn och tog med sig en domkraft hemifrån.

Efter att ha kommit fram till brottsplatsen skriker han åt GMoch frågar vad han håller på med. Då avbryter GM sitt strypgrepp och vänder sig om, medan han fortfarande sitter i bilen. Per-Anders slår då det första slaget mot GM:s axel. Ett slag som tingsrätten bedömde som nödvärn. GM kommer då ut ur bilen, och det finns tydligen inget som säger att han ska attackera Per-Anders. Övergreppet var tillfälligt avvärjt. Och hade Per-Anders nöjt sig här hade han gått fri.

Men Per-Anders tar domkraften och slår ett hårt slag i huvudet på GM – som är obeväpnad – och spräcker skallen på honom. Det är där tingsrätten anser att Per-Anders går för långt, över nödvärnet, och jag är benägen att hålla med. Det är ett slag som i värsta fall hade kunnat döda GM. Och då hade Per-Anders kunnat få bra mycket mer än ett år.

I Aftonbladets artikel låter det som att GM hade strypgrepp på en tant, Per-Anders kommer fram och slår två slag och räddar henne. Det är inte sant. Det är ett sätt för Aftonbladet (och andra tidningar) att framkalla folkets vrede.

Det är också fult av SVD (som alltså publicerar domen) att enbart skriva: ”På håll såg Per-Anders Pettersson och några andra vad som hände och gick mot bilen och skriken.” Som vore Per-Anders bara en tillfällig åskådare. Per-Anders var alltså där för att leta efter GM.

Per-Anders har också varit dömd för misshandel tidigare. Visst, han har sonat sitt brott, men det är alltså en man som inte tvekar till att ta våld.

Man kan tycka att domen är konstig och att jag försvarar ett våldsamt fyllo som nästan dödade en äldre kvinna. Det gör jag inte. Tvärtom tycker jag tyvärr att det verkar som att GM kommer för lindrigt undan med en villkorlig dom, men jag har inte läst på om exakt vad det är han har gjort, så det är svårt att uttala sig om.

Jag vill bara visa att tidningar inte gärna skriver allt objektivt, för att de lever på att ni blir förbannade, rädda eller oroliga.

Tänk efter en extra gång innan ni rasar. Gå till källan och skaffa dig en egen uppfattning. Det är lika enkelt som självklart. Det borde även gälla för alla bloggare som skämmer ut sig själva när de sluter upp i proteststormen.

Lita inte ens på mitt ord. Läs tingsrättsdomen här och hovrättsdomen här.

Update: Jag får veta att någon från Nåshjältens stödgrupp på FB har länkat hit. Kul! Men låt mig förtydliga: Jag tycker att det saknas civilkurage i Sverige. Jag har själv flertalet gånger sagt åt folk på tunnelbanan och hamnat i bråk med killar som trakasserat andra, och hoppas att fler ska våga ingripa.

Jag förstår att man blir förbannad på domstolar och jurister. Men de dömer enligt lagar som politiker har tagit fram. Per-Anders är en hjälte som ingrep och det ska han ha cred för. Men han tog det också för långt. Hade slaget träffat lite värre hade han dödat en full gärningsman som stod obeväpnad och inte längre utgjorde ett hot. Den inställning många har i ovannämnda grupp är att GM lika gärna kunde få ha dött. Det är en tragisk människosyn. Vi lever på 2000-talet. Vi kan inte ha lynchmobbar och öga för öga, tand för tand-inställning. Ingrip och avbryt, men använd inte mer våld än nödvändigt. Det låter rätt logiskt i mina öron.

Det som slår mig främst när jag har tittat igenom första avsnitten av tv-programmet Ullared är det avstånd jag känner till dem människor som porträtteras i serien. Det som ”ska” anses vara medelsvenskhet eller mainstream. Käka pizza med burkchampinjoner, ha tumring och digga Basshunter. Eller ha dålig smak som vissa skulle kalla det.

Missförstå mig rätt. Jag kommer själv från enkla förhållanden, uppvuxen i ett 13-våningshus med en högst alldaglig levnadsstil. Och flera av mina familjemedlemmar har antagligen varit, eller skulle vilja åka till Ullared. Men det krävdes inte många dagar utanför bubblan i förorten innan jag insåg att jag aldrig mer ville tillbaka till den okunskap och avsaknad av visioner som ett medelliv också kan innebära.

Grundkonceptet i programmet är att visa det vanligaste svenskar tydligen gör under en sommar. Åker till Ullared och överköper billigt skräp samtidigt som de campar, dricker öl och grillar. Bland dessa ”vanliga människor” som gör vanliga saker har man hittat ett gäng lite färggladare människor som får några minuter i rampljuset.

Jag förstår att produktionsbolaget och Kanal 5 gärna vill utmåla alla dessa ”medelsvenskar” som sköna, enkla människor. Men Ullaredsmänniskorna besitter också en stor dos okunskap, smygrasism, alkoholism och vardaglig misär. Och det är lite där poängen i inlägget ligger. Diskussionen som vi har haft på sistone om ”riktiga människor”, och som har pågått i USA under en längre tid. Där elitister och innerstadsbor påstås ha tappat kontakten med det som är på riktigt – ute i landet – utanför vår storstadskärna.
Hur man tydligen inte är en människa på ”riktigt” för att man är mer utåtriktad, har lite finare smak och gillar att göra det svårt för sig.

Fenomenet berättas egentligen bäst i senaste avsnittet av NBC:s finfina serie ”30 Rock”. Chefen Jack tvingar med producenten (elitistiska) Liz Lemon ut till Midwest för att hitta en skådis från det ”riktiga” Amerika, och för att lära sig vad medelamerikaner skrattar åt. Skillnaden blir än mer distinkt i ett splittrat USA, men har ändå gemensamma knytpunkter till Sverige. Det Jack tror är sköna medelamerikaner som skiljer sig från snofsiga elitistiska New York-bor, visar sig även vara elaka okunniga människor. För med medelmåtta kommer också en naturlig minskad förmåga till öppenhet och tolerans. Är du inte berest ökar risken att du är främlingsfientligt. Är du inte påläst så är du antagligen mindre allmänbildad. Och intar du information utan att ifrågasätta är du en del av hjorden.

Många av er kan tolka det här som drygt skitsnack. Jag vill förtydliga att jag inte föraktar medelmänniskan. Jag föraktar den charm och äkthet som försöker beskrivas dem som grupp. Det är billiga poäng. Jag förstår mycket väl att medelsvensson är grundstommen i vårt land. Människor som sliter dagligen, tysta arbetsmyror som bär upp vårt samhälle och vi bör vara dem tacksamma för det. Det finns en given succé i att försöka nå dessa människor.

Robert Wells – som också medverkar i första programmet – har blivit mångmiljonär tack vare denna gyllene medelväg. Den som är ute efter snabba pengar gör sig själv nästan alltid en tjänst genom att sänka svårigheten på sitt artisteri eller produkt. Nå ut så brett som möjligt. Det är enkel matematik. Och det är egentligen oberoende av genre.

Jag kommer att tänka på Larry the Cable Guy, en amerikansk komiker som har gjort sig enorma pengar (vi pratar hundratals miljoner nu) på sin white trash-komedi. Som tyvärr bygger på fördomar mot bögar, invandrare och andra nymodiga element i den vita medelmannens vardag. Jag skriver man, eftersom det är det hans publik främst består av. Briljanta David Cross (från bl.a. Arrested development) krossar honom totalt i detta klipp på Youtube. Väl värt att lyssna på.

Den som vill kan göra det enkelt för sig och bara insupa underhållsvärdet i tv-programmet. Ullared kommer att bli en fin framgång för Kanal 5. Precis som Färjan (i samma kanal) kommer både vi som inte förstår kulturen och de som känner igen sig att titta. Förundras, hånskratta eller ha sympati. Grattis till Kanal 5!

Jag ser inte charmen i att förhärliga medelmåtta och den Jantekänsla som genomsyrar hela fenomenet, så jag kommer nog inte att orka titta. Och det beslutet har inte påverkats av den osofistikerade tanke som slog mig när jag twittrade nyss: 45 minuters tv och inte en enda knullbar person i bild.

Det jag vill ha sagt till slut är att vedugnspizza knäcker en Hawaii. Att Bassekou Koyate svänger mer än Basshunter. Och att ett puttrande lågmält aha-skratt är ett vackrare ljud än ett billigt pruttskratt. För i en rättvis värld hade ovanstående nämnda Arrested development gått i tio säsonger och Vänner blivit nedlagt efter tre.

Självklara ståndpunkter som inte delas av tillräckligt många människor.

Det var en sen kväll på ett uteställe. Jag började prata med den här tjejen som nyligen hade anslutit till vårt sällskap. Ung, rätt söt, på väg upp i sin mediekarriär. Vi pratade om svårigheter för tjejer i branschen. Jag föreslog skämtsamt att hon var tvungen att suga av Alfahannen som stod en bit ifrån. Hennes svar var jakande, men glimten i ögat som hade genomsyrat vår konversation var borta. Det var en obekväm sanning.
Och mycket riktigt fick jag dagen efter reda på att hon hade sugit av mannen med makten. I hennes huvud fanns det en bra och enkel väg. Och till slut – tyvärr – hans kön.

Jag sitter och läser Johanna Frändéns fotbollsblogg på Bladet. I ett inlägg publicerar hon bild på en fotbollsspelare med bar överkropp. Detta är alltså en sportblogg. Men jag antar att det i hennes huvud är befriande och skönt. ”Kan grabbarna kan jag”. Men det är bara plumpt. Sänker trovärdigheten. På en i övrigt bra blogg.

Jag går en hel del på stand-up nuförtiden. Vad som slår mig främst gällande kvinnliga komiker är att de skämtar på männens villkor. Jag skulle säga att ca 95% skämtar om sin fitta. Blir materialet roligt enbart för att det handlar om ens kön? Är det verkligen provocerande att 2009 prata öppet om sin fitta? Visa den? Eller är det bara dumt? Något man tror att grabbar gillar?

Frågan är alltså varför kvinnor envisas med att spela på männens villkor. Det är oundvikligt att män tappar makt ju mer vi framskrider i vår utveckling. Varför är inte kvinnor som redan har maktpositioner redo att gå sina egna vägar? Svaret är främst rädsla. Rädsla att tappa den position man har kämpat upp sig till. Enbart för att man inte längre passar in i den manliga mallen.

I våras var jag moderator i en jämställdhetsdebatt. I panelen fanns en kvinna som var delägare i en av de mest beryktade advokatfirmorna i landet. En bransch som är rejält mansdominerad i toppen. Hennes inställning var att kvinnor hade samma möjligheter och att hon inte såg problemen med jämställdhet i branschen. Av hennes svar framkom att hon hade bytt sida för länge sen. Hon var en pleaser. Hade tidigt lärt sig att spela på männens villkor och vara en nickedocka. Skit i dina systrar, då kommer du längst själv.

Och till viss del kan jag förstå beteendet. Jag hade tänkt mig för en gång innan jag blev den jobbiga blatten på företaget som krävde fler invandrare, eller påpekade diskriminering. Man vill passa normen. Och i toppen är det en vit man. Så i mitt fall jobbar jag nog bäst genom att låta mig anpassas. Vara så jävla mellanmjölk att de inte känner sig hotade. Bli en i gänget.

Samma sak för kvinnorna. Bli en av grabbarna. Det är så man kommer längst. Just nu.

Men beteendet sinkar andra kvinnors utveckling. För så länge männen spelar på sina villkor kommer de inte släppa ifrån sig makten frivilligt. Det är rätt uppenbart.

Därför skulle jag önska att tjejer kunde sluta suga av killar med makt, enbart för att ta sig fram. Att kvinnor inom mansdominerade områden gick egna vägar och inte försökte vara en i gänget.
Och att kvinnliga komiker vågade utveckla sin egna humor. Istället för att ta efter männens.
En värld där kvinnor inte utgår från män.

”Kvinnor utan män” är en konstinstallation av Iranfödde Shirin Neshat som just nu pågår på Kulturhuset. Det är främst starka filmer om mäns kontroll över kvinnor. Se den. Det är gratis och pågår året ut.

Jag orkar inte skriva eller läsa långa inlägg. Svara på långa mejl. Eller ens se långfilmer.

Allt ska gå snabbt. Orkar inte laga mat, jag som är grym i köket. Jag skyller allt på statusuppdateringar. Kort och koncist. Ingen vill veta mer än var du har köpt din tröja.

Problemet är bara att snabbmatkommunikationen innehåller tomma kolhydrater. Ingen mening.

Hela ens liv blir som en stor jävla one-liner. Jag tror inte att jag har haft ett djupt samtal på flera månader. Politiska diskussioner som tände mig, irriterar mig mest just nu. Folk är idioter.
Klarar inte av några längre förbindelser med något medium.

Frågan om jag ens kan ha en flickvän igen.

Var igår och såg den mycket omtalade filmen Bananas* på Bio Rio. Jag undrar om det finns något som får mig igång mer än när storföretag jävlas med den lilla människan. Jag har idag suttit och läst på lite om bananer. Det är en konstig grej att göra. Men högst intressant.

Det som har hänt i Centralamerika under många år känns som en modern återupprepning av det spanjorerna gjorde med indianerna för 500 år sen. Jag var själv i Nicaragua för några månader sen och att se detta vänliga folk (även andra länder) utnyttjas för att vi ska få billiga, snygga bananer och för att multinationella företag ska tjäna storkovan, är ju högst vidrigt, det säger sig självt.

Jag tycker att det är skönt att filmmakaren Fredrik Gertten visar huvudadvokaten Juan Dominguezs – minst sagt – storslagna livsstil. Han äntrar centralamerika som en liten mini-Fidel och glider omkring i en röd Ferrari hemma i LA. Det blir inte lika tydliga billiga David-Goliat-poäng, även om det i detta fall är så läget ligger till. Doles advokater gör ett enormt skrämmande jobb. Kontrasterna till hans medarbetare, den flintskalliga och idealistiska mannen, är i vissa stunder fantastisk.

Det som kan vara skevt är att kritiken främst riktar sig mot Dole. Chiquita nämns bara i förbifarten, trots att de har ställt till med lika mycket elände i regionen.

Chiquita har sedan några år börjat sälja ”kravmärkta” bananer. Men det är en skamlig version av begreppet. ”Rainforest alliance” är en lightmärkning som storföretag använder för att inte behöva ta fullt ansvar.
Till skillnad från Krav-märkta produkter är det tillåtet att använda mycket giftiga bekämpningsmedel och odlarna saknar den typ av garanterat minimipris som ”Rättvisemärkt” ger.

Så Fairtrade-bananer är det som gäller fr.o.m. nu. Att sluta köpa bananer helt är idiotiskt, vi måste få producenterna att ställa om. Det kanske kostar dig en krona mer per banan, men det är det självklar värt, för att folk ska slippa få sjukdomar, usla löner och annat misär som vi inte ens kan föreställa oss.

Tycker du inte som jag är du en idiot. För att uttrycka det politiskt korrekt.

Många har pratat om bloggdöden. Jag har åtminstone någon sorts influensa. Det känns inte motiverat att skriva långa inlägg, när folk bara orkar läsa 140 tecken på ens FB-status.

Jag måste i så fall göra om hela bloggen, och starta på nytt. Hora mig för besökare och göra den till den välbesökta blogg det faktiskt var en gång i tiden. Men samtidigt har jag ett jobb också.

Jag letar f.ö. fortfarande efter ett kontor med kreativa människor där jag kan sitta och frodas. Hojta om ni vet något!

Nee, det måste vara en myt va?

Tjejer, lär er ge en lapdance nu så kan ni få en fjärrkontroll i arslet sen…

Jag försöker få en kompis att sluta röka, och hon skickar en video med komikern Bill Hicks som propagerar för rökning.

Ironiskt nog dog han endast 32 år gammal, pga cancer som han troligen fått av rökandet…