Damons lista

Ängsligheten i Stockholm gör sig ack så påmind varje gång man får ett telefonnummer från en tjej och ska höra av sig. Allt för många lever efter minst tvådagarsregeln, vilket innebär att om man hör av sig dagen efter, eller gud förbjude, samma kväll så är man desperat. Och för på.

Jag har följt den här oskrivna regeln i snart 10 år. Nu har jag mognat tillräckligt för att förstå att jag ändå inte vill träffa en tjej som låter sig styras av en regel snarare än sina egna känslor.
(Läs mer…)

Ibland briljerar jag och inser det viktiga här i livet. Att göra gott. Jag kom för några veckor sen på att starta en kampanj för att få killar att sluta kalla tjejer för horor. Genom att använda humor istället för pekpinnar. På måndag ska jag göra ett inlägg på Tjuvlyssnat och få frivilliga kids att ansluta sig. Jag ska satsa egna pengar från sajternas reklamintäkter, men vi kommer behöva hjälp med allt från flyers till att sätta upp affischer.

Den som redan nu är nyfiken och vill ge mig lite feedback kan mejla på damon @ damon . se så skriver jag lite kort om projektet.

Jag pratade med en kompis som jobbar på ”Alla lika, alla olika” och hon tror att det kan bli jättestort. Trots att jag tror att många kommer tycka att det är en rätt fånig kampanj, så ska det bli riktigt skoj.

Vi får se snart, kompisar!

Ett av mina amerikanska favoritord är douchebag. Egentligen är det en sorts vaginatvättare, men termen används populärt om killar som är sliskiga och dryga. Kommer inte på ett riktigt bra svenskt ord för det. Vet bara att det används flitigt på nätet och det ligger på ett säreget sätt i munnen, vilket gör att alla man inte gillar är douchebags.

I helgen hade jag ett douchebag-moment. Jag har börjat träna relativt hårt och gått ner en fem kilo senaste månaden. I fredags skulle jag och en kompis på nån webbyråfest och jag tränade ett hårt biceps- och magpass för att kunna unna mig gratisdrinkarna och massa mat.
När jag väl fått i mig tillräckligt av dessa drinkar var det nån som kände på mina biceps och jag spände till och insåg att de inte varit så här hårda på säkert två år.

Så jag borde känna på mina muskler där på dansgolvet och kände mig glad och uppfylld. Den hårda träningen började ge resultat. Då kommer en kompis kompis fram och undrar om jag står och känner på mina muskler. Jag skämdes rejält, nekade och sa att jag försökte klämma en sträckning. Hon skakade på huvudet och skrattade.

En timme senare hamnade vi på DJ Tiestos spelning. Alla var euforiska, lika så jag över folks dyrkande, ända tills jag råkade känna på min undre magmuskler. Ni vet som D’Angelo har på det där berömda omslaget. Jag insåg att mina streck började komma fram för första gången sen 2004 typ. Där står jag och känner på strecken ner mot mitt skrev, och vem står plötsligt framför mig om inte Petra, samma tjej som såg mig smeka mina biceps.

-HAHAHA, kolla på den här killen, han står jämt och tar på sig själv på dansgolvet, skrek hon till sin syster. Den här gången var jag svarslös. Jag kände mig sliskig och billig. Jag var en douchebag. En äcklig snubbe som stod på dansgolvet och tog på sig själv – visserligen på ett osexuellt sätt – men ändock högst creepy.

Jag gick ut från konserten och svor på att aldrig ta på mig själv igen offentligt. Och framför allt aldrig mer göra något douchebagigt.

Idag delas restaurangpriset Gulddraken ut. Mina tre favoriter, El Diablo, Indian Garden och Nhu’s är samtliga nominerade. Det var också de tre restauranger jag hypade mest i min förra blogg. Ni ser, om alla bara lyssnar på mig, så kan det här bli hur bra som helst. Håller tummarna mest för Indian Garden, efter renoveringen har de fått trevligare personal och förrförra veckan gjorde de t.o.m. ett special-té för mig på lunchen, när jag berättade att jag hade ont i halsen. Kärlek!

Ser t.o.m. att mångsysslaren Saurabh använder dem för sina hippa fester, vilket är grymt roligt, det har de gjort sig förtjänta av. Billig, bra mat runt hörnet. Även Nhu’s ligger en vårrullekast från mig. Det enda ställe jag kommer att lämna Hornstulll för är N.Y. eller Barcelona.

Precis som alla andra som vill vara ”unika”.

Update: Yes, Indian Garden vann! Nu lär det tyvärr vara kaos där de närmaste veckorna, då alla andra ska till ”kniiivsöder” och käka igen. Damn!

Har kollat på det här videoklippet cirka tio gånger idag. En döende 12-åring som pratar som en vis man. What’s the best thing about life? – Just having one!
Hade jag inte sett det sittandes på ett kontor, hade jag nog grinat på rätt bra.

SVD – som i ett år stoltserat med Sveriges bästa webbplats på första sidan – försöker ful-locka trafik till sin matsajt Tasteline genom att få frågorna. Samma sak har Aftonbladet gjort för 1000 apor t.ex.
Om jag klickar på en puff som indikerar att jag är på väg till en nyhetsartikel på tidningens webbplats, vill jag inte hamna på en extern sajt. Eller tycker ni att det här ser sjyst ut?

När man klickar hamnar man på Tasteline. Riktigt fult enligt all webbetikett!

Skrev det här skämtet precis på MSN och skrattade åt det också:

En blattepensionär kommer in på en bar och säger: -Var är min bartänder?!

Ska åka till Göteborg om två veckor förresten.

En sak som slår mig påfallande ofta när jag pratar med tjejer, är att de verkar lägga mycket mer fokus på ”vilka sorters killar” de gillar. Jag hör den ene säga att hon gillar blonda, medan den andra diggar mörkhåriga iranier och den tredje gillar svarta. I helgen snackade jag med en kompis arbetskollega, som bara gillade killar med dreads!

Hur mycket begränsar man sig inte genom att specifikt gå efter personens hårfärg eller andra anletsdrag?

Tror att det är en av få punkter där killar är vettigare än tjejer. Har aldrig hört en kille nobba en tjej p.g.a hennes hårfärg. Visst, man hör någon gång en kille som säger att han gillar blondiner. Men de snubbarna får väl knappt köpa ut på Systemet…

I fredags var det svensk premiär för Hana Makhmalbafs film om en ung afghansk flicka som bor i grottorna i närheten av de berömda bortsprängda Buddhastatyerna. The Makhmalbafs är en instutition inom iransk film – pappans och storasysters filmer är kritikerrosade – och Hana var endast 18 när hon slutförde filmen.

Det är en rörande historia om en sexåriga Bakhtays önskan att få gå i skolan. För detta behöver hon en anteckningsbok och annat materiel och snart börjar en skakande vandring genom Talibanland. Ett land där kvinnors rättigheter är näst intill obefintliga. Utan att avslöja för mycket av handlingen kan jag berätta att en av scenerna är så stark att jag i princip fick andnöd. Kanske påverkas jag som förstår persiska extra mycket, men vissa bilder är verkligen hemska.

Filmen tappar lite i tempo under andra halvan, men är ändå mycket sevärd. Kolla in på Zita eller annan biograf som visar filmen.

Efter den minst sagt omtumlande, nakna och ärliga konserten med Tracy Chapman, gick jag förbi Berns för att ta en drink. Och när jag trodde att kvällen inte kunde bli bättre, så är det en än mer intim gratiskonsert med Damien Jurado. Jag hann knappt tänka ännu en songer/singwriter förräns jag var fast i hans melankoliska låtar. Jag köpte t.o.m. en skiva, något jag inte har gjort på flera år. Men när konserten nu var gratis (!) kändes det som oförskämt att inte supporta en snubbe som flygit hit från Seattle. Spelade in denna snutt från soffan jag låg nedkrupen i en meter från artisten. Magiskt! (Ursäkta skakigheten i början.)