Damons lista

I fredags hände något väldigt ledsamt. Det ringde på min dörr, och där stod en kvinna runt 50, märkbart sliten av sitt förflutna. Det här är bakgunden; För två somrar sedan övertalade min mamma mig att jag borde ha städhjälp, främst för att hon skulle slippa irritera sig på min stökiga lägenhet. Jag var tveksam och tackade nej, men när jag var bortrest hade hon ändå tagit dit en städerska och när jag kom hem var det kaos jag lämnat bakom mig ersatt med skinande ren ordning.

När min mamma berättade om hennes bakgrund – östeuropeisk illegal flykting utan uppehållstillstånd i behov av pengar – beslöt jag mig för att ge det en chans. Det visade sig vara en väldigt trevlig kvinna och hennes livsöde berörde mig. Hon kändes mer som en städande extramamma när hon gav mig råd och det kändes redan från första stund för jävligt att någon annan ska människa behövde städa upp efter mig. Det passade ett hektiskt liv, men det var pinsamt att ge henne ynka 200 kr för min tvåa. Hon var stolt och vägrade ta emot en krona mer än sin standardtaxa.

Istället började jag ge henne saker för att bedöva min ångest, allt i från smågrejer som dammsugarpåsar, till en platt dataskärm. Efter ett par gånger klarade jag inte av det mer och meddelade henne att jag jag inte behövde städhjälp längre. Jag skämdes över att inte kunna ta mig tid att städa någon timme i veckan och ha en illegal flykting som gjorde grovjobbet.

Vi hördes inte av mer, och nu stod hon alltså utanför min dörr. Hon berättade om sin dotter som skulle gifta sig och att de hade flyttat till ett annat land. Det hade inte funkat utan de var nu tillbaka i Sverige på jakt efter bostad och pengar. Jag erbjöd dem sovplats, men de hade ordnat provisoriskt boende och nu behövde hon jobb eftersom hon inte hade numren kvar till sina gamla ”arbetsgivare”. Jag försökte erbjuda henne all sorts hjälp, men hon behöve få jobba. Men jag kunde inte låta henne få städa hos mig. Orkade inte med den där samvetsresan en gång till. Och jag ville inte erbjuda henne pengar, för att inte förnärma henne.

Hon började prata om vilken god människa och började göra utlägg om Jesus, vilket fick mig att känna mig än mer rutten, som inte kunde göra något för henne. Vi bytte nummer och jag lovade att kolla runt om några kompisar behövde städhjälp. När jag pratade med mamma om detta, tyckte hon givetvis att jag skulle låta henne städa hos mig.

Nu känner jag mig rejält splittrad.

Ska jag låta mina principer eller en annan människas behov gå först? Jag förstår att det inte är särskilt klyftigt att skriva offentligt att man har haft svart städhjälp. Men nu är detta ett problem som är för viktigt att inte diskutera.

Only god can judge me. Och jag är ateist.

Notera att jag patetiskt nog loggade in kvart i fem i morse för att roa mig lite till eftersom några kompisar kom fram till mig på Berns och undrade vad jag höll på med på Facebook. Fast jag minns när jag var fem bast och pappa spelade hennes kassetter och videon och jag var övertygad om att det var en kille.
Det var inte förrän många år senare som jag förstod att det var en tjej.

Oavsett kön ska det bli en helt fantastisk akustisk konsert ikväll.

Hittade en fin bild från Audi-eventet jag var på häromdagen. Det är jag och festens lilla stjärna, Hanna. När Martin Stenmarck skulle uppträda stod hon närmast scenen och till slut gick hon upp på scen och rev av en duett. Och då är ungen typ 7 bast! Jag misstänkte att hon inte var your average kid, och en kollega berättade för mig att det var Dominika Peczynkskis dotter. Det förklarade allt.
Senare hittade jag henne i förarsätet på en nedcabbad Audi.

Jag: Hörru, kör du mig till Stureplan?
Hanna: Ja, hoppa in.
Jag: Kör svart, du får hundra spänn.
Hanna: 500 spänn!

Det värsta var att man inte ens fick ett kvitto att dra av för.

Skrattar mig fördärvad åt George Bushs senaste fadäs. Via Digg ser jag att några college-kids har lurat honom att göra the shocker.

För er som har förmånen att inte känna till detta grabbiga påfund, är det en handrörelse killar gör för att visa hur man ”tillfredsställer” en tjej. Ni kan ju själva gissa vilka fingrar som går vart. Det är otroligt barnsligt och icke-PK. Passande en vidrig president.

(Jag blev självklart lurad av de här italienska tjejerna att göra tecknet)

Saker man inte förväntar sig höra av den kissnödiga bögkillen man har gått in i den öppna personalduschen/toaletten på Audis discofest med när man står med byxorna neddragna för att kissa och han står precis bakom en:

- SKYNDA DIG NU, TANTEN HAR SVÅRT ATT HÅLLA TÄTT!

Sitter här på mitt tillfälliga Stureplanskontor (det går bra nu, trots pungdebaclet) och överhör (tänker inte använda det andra självklara ordet) en bloggundersökning som görs per telefon.

Det som började med vanliga modefrågor har nu eskalerat till:

* Har du haft en trekant någon gång?

*Har du provat Poppers?

* Har du någon gång hotat att ta ditt liv och inte menat det?

God damn, det här är en undersökning man inte kommer att somna av när man ska gå igenom resultatet…

Blir alldeles varm när jag får läsa i Aftonbladet om att tidningens eminente krönikör/kritiker numer får kallas sig för Madeleine Ågren. Äntligen lite hbT-tänk hos Bladet. Alla som hittils har svurit över Jan-Olovs ibland rent usla recensioner av populärkultur får i framtiden tänka sig för. Kanske är det Madeleine Ågren ni ska kalla för kukhuvud? Eller fitthuvud om ni ska vara PK. Här är före och efter-bilder:

(Bilderna tillhör Aftonbladet)

Ironsikt att välja namnet Ågren dock, det är väl inte så att Jan-Olov redan har ångest?

Jag har gått och blivit med AB (det är alltså ett Aktiebolag, för er under 15). Det finns många fördelar, och det känns som att Staten och Skatteverket sodomiserar en mindre när man kan skilja på mitt och företagets. Jag skulle kunna spy galla över företagskulturen i ett par A4:or, men det här inlägget ska handla om något viktigare.

När man skaffar ett AB, ska man ange tre namnförslag. Eftersom jag inte ville ha någon koppling till Tjuvsajterna, blev mitt första val ”The Internets”, efter det ökända uttalande av George Bush.
Mitt andra val blev ”Internetzionale”. Här fick jag både in Internet och namnet på mitt favoritfotbollslag Internazionale. Perfekt!

Jag var ganska säker på att jag åtminstone skulle få tvåan, så jag skrev bara ner något som tredje alternativ. ”Internuts”. En omskrivning av Internets, som skulle ha tagline – Crazy about Internet.

Det blev så klart mitt sista alternativ som godkändes av Bolagsverket och jag tänkte inte mer på det, förrän jag ringde ett företag för att göra en beställning. Tjejen som tog emot beställningen hade lite svårt att stava firmanamnet och frågade slutligen: -Nuts? Som i pungkulor?

Pinsam tystnad i cirka tio sekunder.

Varpå jag fick världens skrattattack och hon skrattade lite nervöst innan hon ursäktade sig och genomförde beställningen. Men när vi väl lagt på insåg jag att skämtet var på min bekostnad.

Mitt nya bolagsnamn betyder alltså Inter-pungkulor. Det bådar gott inför framtiden.

Det känns väldigt tryggt att kvinnan som potentiellt var USA.s blivande president inte visste att Afrika var en kontinent. ”Alla negrer kommer väl från samma land”…

Och det är republikanvänliga Fox News som går ut med detta, vilket gör det än mer komiskt!

Jag har aldrig förstått mig på och stört mig på folks eviga statusuppdateringar på Facebook.

”Nisse är i tvättstuga och viker kläder”

Jag vill slå in Nisses ansikte för att han precis slösade tre sekunder av mitt liv med denna värdelösa information. Man försöker att blockera den delen av skärmen där status-delen visas och dra ner reglaget på statusvisningar. Men de dyker upp där ändå och lockar en att tycka, hata, bry sig.

Efter två år gav jag till slut upp och skrev in min första status i tisdags. Och vem skulle kunna få mig till en sån vändning om inte vår tids Jesus:

Nu är min nya livsuppgift att skriva så många statusuppdateringar som det krävs för att Facebooks Status-servrar slutligen ska krascha.

”Damon är besegrade Status”