Damons lista

Tillbaka från Nordafrika. Många historier och bilder, men den här helgen är det fullt upp med att sammanställa en bok, så jag får återkomma på måndag. Innan jag åkte postade jag en video på Carola och Dogge på en Livets ord-fest här.
Min kommentar var: ”Den mest skrämmande duon sen Hitler och Himmler”. Dogge har väl noll trovärdighet kvar, och Carola är ju på riktigt skrämmande. Självklart är det en grov överdrift att jag gör den jämförelsen, men flera kristna rasade och det har under veckan varit hätska diskussioner bland kommentarerna.

Jag har viss förståelse för kristna som reagerar på att de har blivit slagpåsar, men samtidigt är fundamental kristendom och islam bland det mest skrämmande som finns i min värld. Om man har sin fasta tro, tål man väl att folk skojar om den? Och dessutom innebär det att jag kanske kommer till helvetet så jag får väl mitt straff ändå. Och om det nu mot all förmodan skulle finnas en gud som skickar mig till helvetet för att jag skojar, tycker att homosexualitet är helt ok, eller ogillar religion, så vill jag ändå inte hänga i himlen. Helvetet lär vara så mycket mer action.

Men det finns naturligtvis kristna som verkligen har humor och inger hopp. Och min favorit är faktiskt en av mina äldsta bloggkommentatorer Emanuel Karlsten. Hans blogg har jag kollat till av och från under flera år (jag följer knappt en enda blogg nuförtiden). Läs hans kloka rader!

Dagen skriver om telebolagsgrejen i en artikel här. Fint och vaket av Dagen, men nu måste jag få lite stormedia att skriva om det också. Fast ”tyvärr” har jag fått ett hastigt jobb och ska åka till Afrika imorgon (det ryktas om att jag ska förhandla med somaliska pirater under en vecka). Så jag är tillbaka först nästa fredag, den 30:e alltså.

Vet inte riktigt hur jag ska klara mig utan kylan här, men det får väl funka på något sätt.

Det här har jag skrattat åt många gånger i helgen. Ni som inte har sett The curious case of Benjamin Button är härmed varnade för spoilers:

Hollywood är en förebild när det gäller återvinning.

Läs min senaste krönika för Metro Teknik genom att klicka här:
http://www.metro.se/se/article/2009/01/20/11/1237-48/index.xml

Skulle uppskatta om ni kommenterade på artikeln hos Metro också!

Ps.. Har bett tidningen att inte skriva ”Internetentreprenör”, utan ”Internetnörd” som titel på mig, men det verkar ha glömts bort den här gången.

Måste erkänna att jag tappade suget på bloggen lite när så få reagerade på telebolagsgrejen, men nu hörde tidningen Dagen av sig och gjorde en intervju kring det hela, så jag känner delvis ny pepp. Kommer under morgondagen att försöka hjälpa Röda korset med att samla in pengar också, målet får bli att dra in 100.000 kr till att köpa nya ambulanser genom sajterna. Om 2.000 personer skänker 50 kronor var är vi där.

Tappade lite tron på mig själv i helgen när jag missade demonstrationen p.g.a de mest onödiga anledningar, som att köpa långkalsonger för att inte frysa eller att vänta på en kompis som hade ett ärende. När jag väl kom fram till Israeliska ambassaden var det hela slut. Dessutom gick jag fel så jag var tvungen att ta en taxi dit. Vem fan tar en taxi till en demonstration?!

Hur kan jag tillåta mig själv att vara så bekväm när folk får bomber i huvudet? Skamligt! Kände mig hursomhelst rätt tom därefter, men nu finns det åter hopp. Om jag kan få folk att skänka 100.000 kronor känns det som att ändå har gjort någonting rätt.

Jag återkommer inom det här ämnet snart.

Häromdagen pratade jag med Karin Tengby, pressekreterare på Röda korset, eftersom jag hade lite frågor om hur jag kunde hjälpa till att dra in pengar åt deras kampanj för att skaffa 10 ambulanser till Gaza, då flera ambulanser blivit beskjutna och är ur funktion.
Jag vill använda våra sajter till att uppmana folk att skänka pengar.

Jag såg att de hade ett nummer som man kunde skicka in 50 kronor genom att sms:a. Det är ett lämpligt sätt att få även den mest late att bidra till något hedersvärt. Några knapptryckningar på mobilen och du kan sova lite bättre på natten. 50 kr får man ju inte ens en lunch för!

Eftersom jag jobbade med telekom i våras och var medveten om att de alltid tar ut avgifter där de har möjlighet, frågade jag henne hur mycket teleoperatörerna plockade från 50-lappen. Hon hade ingen koll utan bad att få återkomma.

En timme senare kom svaret och det var chockerande. Hon berättade att Telia och Telenor tar 12,5 % i avgift på den summa man skänker till Röda korset. För varje hundralapp jag ger till välgörenhet går alltså 12,50 direkt till telebolagen. Jag såg rött.

Jag ringde Telia och Telenors pressansvariga. Ingen av dessa kunde svara på hur man kan motivera att ta ut 12,5 % utan bad att få återkomma. När de sedan hade kollat upp lite fakta svarar de att det handlar om 10% eftersom Röda korset är momsbefriat.

Telenors Catharina Bergs svar löd:
”Motiveringen är att de 10 procenten täcker våra faktiska kostnader. Att kunna stödja organisationer som Röda korset tycker vi är mycket viktigt och innebär löpande arbete och kostnader för vår del, och handlar inte bara om ren datahantering utan även om manuellt handhavande.”

Maria Hillborg på Telia svarade:
”Vi har utvecklat en ganska avancerad tjänst och bakomliggande teknik för att hantera det som ibland kallas microbetalningar.
Telia har kostnader för att hantera kundernas fakturor, står kreditrisken samt att tillhandahålla den tekniska lösningen. ”

Jag har kontaktat vänner på både Telia och Ericsson. Alla är – inofficiellt – överens om att det inte finns en chans att teleoperatörerna måste ta 10 kr per 100-lapp för att ”täcka kostnaderna”. Det mesta är automatiserat och även om tjänsten kanske kostar att bygga upp, blir den på sikt lönsam och pengar dras in från många andra tjänster. De tar förvisso ut en högre avgift av vanliga företag som drar in pengar genom sms-tjänster, men hade man varit mindre giriga hade man kunnat sänka avgifterna för välgörenhetsorganisationerna. Det här gäller även Tele 2 och Tre, som är lika goda kålsupare.

Fem miljoner kostar ambulanserna att köpa in. När dessa pengar är insamlade har teleoperatörerna tagit över en halv miljon. En del av dessa pengar går till administration. En del går till människor som redan har det fantastiskt mycket bättre än bomboffren.

Profitera på människors omtanke. Det måste vara bland de lägsta formerna av uppehälle.

Ps. Ge ditt stöd genom att skänka pengar direkt här

Uppdatering: Karin har mejlat mig siffrorna för november månad och vad varje operatör plockade beroende av bidragsumma;

Telenor är alltså värst och plockar mest pengar. Sen råkar det väl bara vara så att de tre andra operatörerna har exakt samma avgift. Det är inget de har dealat fram, för de har EXAKT samma kostnader. Det här är så ruttet!

Taget igår i Inters omklädningsrum. Om 10 år kommer detta vara en bild på TVÅ fotbollslegender.

Min gode vän Alle vill göra ett inlägg här och få ta del av era åsikter.

Jag är uppriktigt förvirrad just nu. Med risk för att bli mer privat än vad jag gillar;
Har i fyra månader flertalet gånger frågat mitt ex, ifall hon kan tänka sig att följa med hem till min sjuka mormor – som är 85 bast – och besöka henne i en halvtimme. Mormor har köpt med sig en present från Iran, och gång på gång frågat efter henne och varför hon inte kommer förbi och hämtar presenten. Mitt ex säger att hon har gått vidare och inte vill träffa min familj.

Men är det inte något man kan ställa krav på? Lite medmänsklighet och respekt för det fina man trots allt delade en gång i tiden. Måste det vara slut på mänsklig värme för att man inte längre är ett par?

Jag vet inte om hon fortfarande är förbannad för att jag gjorde slut. Paradoxalt nog delvis för att jag tyckte att hon var för kall. Ska man inte hedra en gammal människa med kort tid kvar här på jorden, och lägga personliga känslor åt sidan för en liten stund?
Det är för jävligt att gång på gång lova mormor att hon kommer nästa gång, när jag vet att det aldrig kommer ske. Mina känslor skiter jag i, jag kan bara inte låta bli att vara förbannad över den brist på respekt för familjen och äldre som genomsyrar klimatet i det här landet. Samt att jag måste skämmas när jag berättar för min mamma att hon inte vill. Vad säger det om mitt omdöme?

Är jag helt ute och cyklar här? Jag måste få veta det på riktigt. /Alle

Edit: Jag var tvungen att ändra en liten grej i inlägget, ni som hann läsa förra versionen förstår säkert varför.

Sitter och jobbar på ett mer avancerat blogginlägg, tills jag har fått alla svar får ni nöja er med dessa videor om kärlek:

Jag läser i DN, att Slumdog millionare har sopat rent på Golden Globe-galan. Jag hade skyhöga förväntningar på den här filmen som redan vunnit massor med priser på filmfestivaler, och det mesta infriades när jag såg filmen i julas.

Mer om filmen snart. Här är det som stör mig mest kring själva filmen. Den kom ut på biograferna i USA i november (”limited” förvisso vilket innebär att den bara visas på utvalda biografer i storstäder) och börjar ha premiär runtom i världen nu i januari. DVD-screenern läckte ut på juldagen, vilket betyder att miljoner människor kommer ha sett filmen innan den ens har nått biograferna. Här i Sverige skulle jag behövt vänta ända till den 6:e mars för att få se filmen på bio.

Tillgängligheten är den största anledningen till att jag laddar ner, och så länge filmbolagen och biograferna inte kan läsa det smidigare än att jag måste vänta fyra månader längre jämför med om jag bor i N.Y. så kommer jag inte ens ha dåligt samvete när jag laddar ner.
Jag laddar inte ner independentfilmer för där måste konsten stödjas. Att gå på Zita känns värt varje krona varenda gång.

Att sitta i en popcornstinkande, godispåsprasslande, mobilringande SF-salong och se en storfilm ett halvår efter andra delar i världen är ett rån jämfört med att kunna se filmen i lugn och ro i egen soffa.
Det här är inga nyheter jag skriver, jag har skrivit liknande inlägg för två år sen. Det som är nytt är att det fortfarande inte händer något på den fronten.

Filmen i sig gjorde inte mig besviken. Med en originell berättarteknik får vi följa en indisk killes uppväxt fram till den här dagen när han sitter i tävlingsstolen för indiska ”Vem vill bli miljonär?”. Varje svar i frågesporten ger oss en händelse som ledde honom fram till där han är idag. En hård uppväxt och den eviga jakten på kärleken. Det enda jag har problem med är scenerna under eftertexten – klichéartat och fånigt – men det är lättförlåtligt. En av årets bästa filmer, särskilt som jag är svag för scener som utspelar sig i länderna kring syd- och centralasien. Ladda ner här givetvis!

Trailer: