Damons lista

Vänner, fr.o.m. imorgon den 1:a april drar jag och min vän T igång det vi kallar en konsumtionsfri månad. Jag kommer att återkomma med detaljer under den närmaste tiden. Håll utkik och några av er kanske t.o.m. hänger på?

Jag skriver detta förinlägg så att ni inte tror att det är ett 1:a april-skämt imorgon. Jag kan vara seriös också.

Ibland.

Jag har dissat Twitter i alla möjliga sammanhang (allt från krönikor till i folks FB-statusar) de senaste veckorna. Jag har inget emot tjänsten i sig, men tycker att det är tragiskt och symptomatiskt för svenskar att hoppa på den senaste trenden för att några få plötsligt gjorde det.

I detta fall var det några mediemänniskor och nu har ”alla” det. Jag tror att jag är mycket nära att stänga av Facebook, min privata blogg och insluta mig i det som brukade vara min privata sfär. Jag älskar nätkontakt, men finner mig ibland sittandes flera timmar framför datorn och chatta på Facebook. Vem fan har nytta av det kan man fråga sig.

Men jag ska ändå starta min egen Twitter där jag mest ska driva med fenomenet tror jag. Tjänsten i sig är ju skön. Och jag älskar att dela med mig av länkar.

Ni kan följa min Twitter på http://twitter.com/damonrasti
You twats!

Det här är så fint att man fnittrar som en sexåring själv:

Om våra barn är färgblinda, varför ser vi inte till att de förblir det?

Ni som är intresserade att lära er mer om Iran och hur landet har styrts de senaste 30 åren, släpp allt ni gör och kolla in BBC-dokumentären ”Spelet om Iran” på SVT Play. Den visas bara fram till 1:a april så det gäller att sno sig på om man ska hinna se alla tre avsnitt.

Det är en påkostad dokumentär och man har verkligen fått med både tunga namn och oväntade människor att ställa upp på intervjuer. Framför allt fick jag reda på saker som jag inte hade en aning om.

Man kan verkligen se hur både Iran och USA har jävlats med varandra och vi kommer nog inte att se någon lösning under lång tid framöver tyvärr. Jag reagerade starkt på hur USA och andra västländer såg till att FN-resolutionen som skulle fördöma Iraks angrepp på Iran stoppades och hur man sedan pumpade in vapen i Irak för att de skulle besegra mullorna i Iran. Ett krig som kom att kosta två miljoner människor livet.

USA visar sig också sjabbla bort flera chanser att förbättra relationerna. Iran har i sin tur gjort sitt yttersta för att förödmjuka USA, och det är lätt att inse att en eventuell attack på Iran skulle vara rena självmordet för amerikanerna. Förändring sker genom dialog och öppenhet. Vi får hoppas att Obama lyckas med något som alla har misslyckats med under 30 år.

Klicka in dig för en historielektion ASAP!
http://svtplay.se/v/1443642/dokument_utifran/spelet_om_iran_-_del_1

Okej att modellen heter så. Men när Gina Tricot nu ändå ska sälja byxorna i sina affärer och trycka upp dem på stora affischer runtom i stan, kunde man väl ändå passat på och gett plagget ett nytt namn? Inte så att jag blir upprörd, men känns det fräscht som kvinna att ta på sig ett par Haremsbyxor?
Kanske något för destruktiva kvinnor och män?

Jag har under det senaste halvåret tänkt en hel del på droger. Min grundinställning har alltid varit att jag har avskytt det. Inte så att jag aldrig skulle prova, men att det förstör människor och att det är för svaga som inte klarar av livet och vardagen.

Plötsligt börjar jag inse att många runtomkring mig är mer eller mindre beroende av droger. I de flesta fall handlar det om marijuana, men även en del hasch och vissa tar även kokain och annat när det väl bjuds. Jag fann mig själv i ett festkretsar där jag accepterade det och inte tyckte att det var så farligt.

Och marijuana i sig Är inte farligt om man jämför med t.ex. alkohol. Ingen kör ihjäl eller misshandlar andra efter att ha rökt gräs och det är en jävla dubbelmoral vi har i det här samhället. Många hävdar att det är en inkörsport till tyngre droger, men de flesta jag känner som röker maja har helt normala liv, där de röker på under helgen medan vi andra super skalle. Det enda som händer med dem är att de blir fnissiga och sugna på sötsaker. Medan vi andra ställer till med ett jävla dårskap med vår regeringskontrollerade sprit.

De som går vidare till andra droger är de som ändå skulle ha vandrat den vägen. Kriminella, socialt utslagna och vilsna ungdomar, samt en och annan ”normal” som är tillräckligt svag och dum att prova sig vidare.

Problemet i mina ögon är beroendet folk skaffar sig. När man gör det varje helg är det inte längre en kul grej, utan ett måste. Jag blir äcklad av folk som MÅSTE få sin fix, annars blir de aggressiva, irriterade osv. Jag tänker inte döma någon som röker på någon gång i goda vänners lag. Det jag kanske stör mig mest på är dock hur alla dessa innerstadsmänniskor – för det är ofta männsikor som har det gott ställt – ser det fina i droger och aldrig misären.

Folk som blir beroende på riktigt och förlorar jobb och familj. Familjerna och barnen som blir lidande. Man ser det tjusiga i knarket eftersom alla andra kring en har sjysta jobb och inte riskerar sin framtid. Man har kul.

Men det inte många tänker på är att någonstans har någon dött, fängslats, skjutits, liv har slagits i spillror och familjer har förstörts för att du ska ha ditt knark. Visst, någon kanske köper från en odlare, men någon dag så åker han också dit och då är hans/familjens liv fuckat, plus att de pengar man lägger på skitet oftast hamnar i fickorna på jävligt osympatiska människor. Så indirekt bidrar man till allt från trafficking till mord.

Men nej. Vi stadsmänniskor måste ha vår fix. Det är min RÄTTIGHET. Vi lever i en självförverkligande värld. Oavsett pris.

Jag växte upp med knark i min omedelbara närhet. På sätt jag aldrig kan berätta om. Men jag bär på minnena. Jag känner vänner som har dött utav det och vänner som suttit i fängelse för skitet. Någonstans skulle jag vilja ta med dessa naiva människor på en upptäcktsfärd för att få dem att inse vad det gör med människor. Men jag tiger. Och så länge jag tiger har jag accepterat.

Därför ska jag verkligen göra mitt yttersta för att vara en jobbig jävel. Snacka och tjata. Kanske går mitt budskap fram till någon.

Kanske t.o.m. till någon som läser det här?

Jag satte på min dator runt kvart över tio i morse. Tio minuter senare öppnade jag upp denna ruta för att skriva ett blogginlägg.

Jag har nu alltså suttit framför datorn fjorton timmar i sträck. Den här rutan där jag skriver in mina blogginlägg har varit öppen hela tiden.

Trots det har jag inte skrivit något inlägg. Jag har ungefär tio uppslag på saker som jag vill skriva. Men ingen energi för mastodontinlägg. Fjorton timmars väntan på ingenting. Vi lämnar det så och går och lägger oss.

Imorgon blir det knark eller skönhetsoperationer.

Sol – snö – sol – hagel.

Blåst som får en att tänka på sitt testamente.

Förstår ni nu varför jag vill flytta från Sverige?

Jag kan redan nu meddela att jag inte kan komma på bröllopet. För hur fan tänker ni när ni lägger det samma dag som det är tre matcher i fotbolls-VM?

Vänner!

Jag tror att folk som läser den här bloggen är lite smartare, lite mer medvetna och lite mer omtänksamma än genomsnittet. Detta är inte menat som smicker mot er (eller mig själv för den delen), men eftersom den vanlig bloggläsare säkerligen skulle tycka att jag skriver för seriöst och tråkigt, blir jag glad att jag ändå har en del läsare som hänger med, i vått och torrt.

Jag vill då prova en okonventionell grej. Nu på lördag den 28:e kommer jag att arrangera en välgörenhetsmiddag hemma hos mig. Jag kommer att bjuda över några få vänner (varav en tjej som många av er känner till) som kommer hit och så ska vi äta och diskutera olika ämnen. Jag står för maten, men alla gäster tar med sig 100 kronor var, som vi skänker till en välgörenhet som vi kommer överens om under kvällen.

Men jag kittlas även av tanken att låta främmande människor få vara med om det här, efter att ha läst denna hemsida. Så alla som känner sig uppmanade av att prova något helt spontant och halvgalet, är välkomna att skicka ett mejl till damon @ damon . se och anmäla intresse. Sen kommer jag att välja ut någon/några som får komma hot och vara med på middagen och faktiskt bidra till en bättre värld.

Jag tycker att ni själva också kan anordna såna här middagar. En hundralapp är faktiskt inte mycket för oss, och fem kompisar som bidrar kan förutom en fin middag och underbara diskussioner faktiskt hjälpa någon som har det sämre ställt.

I anslutning till middagen är det också Earth hour, så klockan 20.30 sätter vi oss på golvet i mitt vardagsrum här på Södermalm i Stockholm, tänder ljus och diskuterar allt och inget medan vi smälter den goda plockmaten som jag har slavat med under lördagen.

Everybody wins!

Och visst, man ska väl egentligen vara försiktig med vem man släpper in i sitt hem och vem man går hem till, men det känns som att ni litar på mig och jag har vänner här så jag behöver inte känna mig så otrygg heller. Men vill man får man ju naturligtvis ta med en vän också. Jag blir glad av tanken att göra något med främlingar och att faktiskt bidra till en bättre värld. Och alla är vi främlingar första gången vi träffas.

Så skicka ett mejl, eller vänta till nästa vecka, då jag skriver en rapport om hur det gick.