Damons lista

Det här är det mest omtalade tv-klippet just nu, från brittiska Talang-programmet, kanalen tillåter inte att man lägger upp videon, så klicka in.

http://www.youtube.com/watch?v=yVU4IkzMNIo

(Pojken – Shaheen Jafargholi – har f.ö. ett iranskt namn, så förvänta er en snabb spridning inom alla möjliga iranska communities, där han proklameras som nya Michael Jackson)

Det här är det mest sedda tv-klippet från svenska talang 2009:

I’m just saying.

Döden:

Jag har tänkt en del på döden den senaste tiden. Jag vill att det spelas Michael Jackson, 90-tals hiphop och Yelle på min begravning. Jag vill att folk skrattar och pratar om det roliga vi gjorde. Den som klär sig i enbart svart nekas inträde. Det ska bjudas på persiska maträtter och små quesadillas, det är bra plockmat.

Jag måste skriva ett testamente också. Allt jag har och inte har, får delas upp mellan mamma och syster. Det är fler som borde skriva testamenten, livet är kort, och även om man bara har en nalle, kanske man gärna vill bestämma vem som ska ta hand om nallen när man inte längre finns kvar.

Och så skatten:

Jag älskar att ha eget företag, men verkligen hatar att fixa med skattepapper stup i kvarten. Ska nog skriva en krönika om ämnet, det måste ske en förändring snart, vi behöver fler som startar egna företag.

Nu ska jag jobba vidare på att starta nya sajter.

Via Navid hittar jag den här bloggen
http://desperatelyseekingmrfarzaneh.blogspot.com/, där en snubbe inser att det finns en man med exakt samma – i Sverige ovanliga – namn, boendes bara någon kilometer från honom.

Han bestämmer sig för att ta reda på vem den andra Farzad Farzaneh (det namnet måste vara den persiska motsvarigheten till Fares Fares) är, och utvecklar snart en besatthet av att få veta mer.

Även om det inte är många inlägg, är det en god stunds underhållning, och det är lite förbjudet kittlande hela tiden. Att det hela dessutom spelas alldeles i närheten av min bostad, gör det hela än mer galet.

Samtidigt som jag tycker lite synd om Farzad Sr, kan jag inte låta bli att hålla på Farzad Jr.
Klicka in här och börja läs längst nerifrån.

Jag är väl inte så sugen på att blogga egentligen, men mitt i alla ‘djupa’ funderingar kom jag tänka på gårdagen, när jag skulle ta tuben till mormor. Utanför Hornstulls T-bana stod ett gäng ungar och delade ut gratis mackor. Jag gick fram eftersom jag var nyfiken (lugn, jag konsumerade ingen macka), och det visade sig att de var scouter som delade ut mackor till alla som valde att åka kommunalt istället för bil.

Det är en fantastisk idé, att uppmuntra människor till bra saker. Barnen var stolta – med all rätt – och folk som gick förbi fick ett stort leende. .

Det vete fan om jag skulle smaka på en macka som några ungar med kletiga fingrar knåpat ihop, men det är tanken som räknas så klart.

Sitter ensam i det där hörnet av köksbordet jag aldrig provat att sitta på hemma hos mormor och försöker samla intryck.

För några timmar sen ringde min mamma mig och berättade att min kusin hade omkommit i en bilolycka. Hon – en 29-årig tvåbarnsmamma – var på väg hem till sin mamma i Esfahan och hennes make hade stannat bilen längs vägen eftersom han var trött, men hon tog över ratten och någonstans längs en ödslig ökenväg, körde hon av vägen och lämnade två chockade barn och en blödande make i den där bilen och det här livet.

Jag satt ute vid Hornstull Strand bland människor och kände hur tårarna ostoppbart började smeka mina kinder, utan att jag riktigt förstod varför. Visst, vi lekte som barn och vi hade träffats för fyra år sedan, men jag kände ju inte henne riktigt. Ändå är familjeband starka och det är fruktansvärt att två barn nu inte har en mamma.

Det skulle bli släktträff hemma hos mormor, och så satt vi här, ett par kusiner och föräldrar. De gamla grät och det var minst sagt en tryckt stämning. Så började min kusins barn att stoja, och vi såg glädjen, livet och kände hoppet.

Samtidigt som man blir påmind om hur ömt livet är. En dag här, den andra dagen borta. Saknad. Sörjd. Och saker och ting blir aldrig som förut.

Det kändes lite fel att dra sig undan och sitta framför datorn. Men jag orkade inte mer. Hennes död var en kosmisk örfil i mitt obrydda ansikte. Jag ska verkligen ta mig tiden att rå om min familj den närmaste tiden. Utan familjen är man ingenting. Blott en ensam själ, bland andra ensamma själar.

Det var kul att få feedback på min fråga. Jag ska försöka ha flera frågor i framtiden, det är alltid intressant att diskutera relationer och annat svårt. Det här är inte lika svårt. Jag funderar på att byta look, till antingen jätteskäggig arab, eller mexikan. Vad tror ni?

eller

Hursomhelst kommer jag skrämma skiten ur människor, och det är ju alltid skoj.

Jag och Andreas ska utveckla två nya sajter och behöver en riktigt duktig programmerare som kan bygga upp sajter med oss. Du som är intresserad gör det för att vara med och äga en sajt, och inte för en direkt lön. Det är en fantastisk resa att bygga upp sajter från scratch, för att utveckla och till slut vara stolt över produkten.

Det kommer att finnas vinster att hämta ut senare – bl.a i from av annonspengar – och en av idéerna är rätt unik och har nog potential att bli ett TV-program.

Om detta låter intressant, kan du skicka ett mejl till damon [snabela] damon [punkt] se
Skriv lite om dig själv, vilka saker du har gjort tidigare och annat som kan vara intressant. Det är bråttom med sajterna, så spill ingen tid utan mejla ASAP!

Jag och en vän har diskuterat en fråga, och jag vill ha lite input från er:

Om man har en flickvän (eller pojkvän) och hon röker, och man avskyr det för lukten, hennes andedräkt och att hon faktiskt fuckar upp sin kropp, och man ber henne att inte röka när vi ska träffas (eftersom det känns vidrigt att kyssas då), och hon ändå skiter i det och röker fast man ska träffas, hur ska man reagera då? Tjejen i fråga röker nån gång i veckan, och säger sig själv hata cigarretter och tycker att de är äckliga.

Jag tycker att man i ett förhållande kan be sin partner om vissa grejer, särskilt en sån här liten grej, att låta bli en cigg innan man ska träffas. Är jag för krävande?

Man kan sammanfatta den här påsken med att juristen i mig har kommit fram. Jag har nämligen tänjt lite på gränserna i min konsumtionsfria månad genom att dels äta en glass istället för lunch (mycket begåvat), som dock inhandlades i en mataffär, och så har jag tagit en tugga från min kompis cheesburgare, som han tänkte slänga.

Herr ordförande! Jag vill försvara dessa beteenden med att hävda att inget i reglerna sa att jag inte fick äta glass. Jag fick inte lyxa till det, men om jag ersätter en lunch med en 15 kronors glass, har jg både sparat pengar och konsumerat mindre än vad jag skulle ha gjort till lunch.

Och cheesburgartuggan är ju inget konsumerande eftersom han redan hade köpt den och skulle slänga sista tuggan. Visst, jag kände mig som en uteliggare, men den mungasm jag fick var lätt värt det.

Just det, jag gjorde en grej till, som var än värre, men det var lite i nöd. Jag fick följa med en vän till akuten i fredags och vi fick vänta i flera timmar (mellan 12-17). Vi blev rejält hungriga och det enda som var öppet var en Pressbyrå (med korv och sallader) och en pizzeria, och jag åt en halv pizza. Men det var det eller svälta som gällde, och det är svårt att hinna förbereda lunchlådor när man åker in till akuten. Dessutom var det långfredag så jag tror att Jesus sonade för mina synder.

Annars har jag tackat nej till mängder av saker, eller så har jag mött upp och druckit vatten på t.ex. fik. Jag har varit ute två gånger till och festat, och druckit mig redlös på H2O.

Nu har det gått två veckor. Och jag börjar smått inse att jag kan klara mig utan skiten. Det handlar bara om att ändra på sina levnadsvanor. Något som är rätt svårt för bortskämda snorungar som oss.

1. Får jag käka påskgodis? Svaret borde vara nej, jag behöver inte godis i min vardagsmat.

2. Får jag följa med till vänners lantställe? Bensinen kostar ju, och jag behöver inte åka egentligen. Men det skulle vara jäkligt roligt och skönt.

3. Hur glada blir barnen som ringer på, om jag ger dem russin? Får jag ens ge dem russin?

Jobbigt med högtider. Frågan är också vilken sorts mat man får äta. Jag måste avstå det lyxigaste som erbjuds känns det som. Nåja, folk svälter, då kan jag nog nöja mig med att bli mätt.