Damons lista

Jag har varit dålig på att skriva. Men här är ett tips som jag har gett mina vänner och bekanta i flera år.
Om du ser minsta tendens till våldsamhet hos din partner, lämna henne eller honom.
Du kommer få höra så många bortförklaringar. Det var en engångshändelse, det var ditt eget fel, det kommer aldrig att hända igen.

Problemet är att det händer igen. En person som älskar en annan slår inte den personen. Och hotar inte. Och kom ihåg att du har rätt att försvara dig.

Jag har sett och hört så mycket såna historier. Ta bara dina grejer, tacka för dig och gå vidare.

Lova mig att ni kommer ihåg det här inlägget om det någon gång skulle hända er.

Jag måste bara erkänna att det är kul att folk verkligen inte håller med mig i det föregående inlägget. Man behöver bli ifrågasatt, det känns som att det är allt för ofta som ni läsare håller med. Vilket egentligen är fint eftersom det betyder att vi har samma åsikter.

Men ibland är det skönt att få skit också. Jag måste nog provocera lite mer i framtiden.

För några veckor sen berättade min tjejkompis en historia om en ung tjej – som ligger runt med killar i prinicip varje helg för att få bekräftelse – och att en, för tjejen okänd, kille hade sprutat i henne och bett henne käka dagen-efter-piller och gått därifrån.

Jag blev äcklad, av båda två, och visste inte vad jag skulle säga. Då drog jag till med ett skämt. Det är nämligen så att jag och två vänner (en tjej och en kille) skriver på ett spännande humorprojekt och bland alla brainstormingar har bl.a. ordet ”tampong” och ”sprutluder” uppkommit ett par gånger. Jag vill inte riktigt förklara varför, men i en kreativ process måste det finnas gott om utrymme.

Så jag skämtade med min vän om att hennes kompis var ett sprutluder. Hon låg runt och folk sprutade i henne. Grovt. Men också inom privata sfären och ett spontant (gubb)skämt.

Hon blev rosenrasande och frågade hur jag kunde vara emot att tjejer kallas för horor, och ändå kalla hennes kompis för sprutluder. Jag sa att det var ett skämt och kom sen på att ordet förföljt mig de senaste dagarna.

Hon undrade vad mina läsare skulle tycka, om de fick reda på att jag kallat någon för sprutluder. Jag erbjöd mig att blogga om det, och här är det.

Jag borde väl egentligen aldrig ta det i min mun (that’s what she said). Jag kan också erkänna att jag säger till mina tjej- och killkompisar att de är slampor när de ligger runt för mycket. Men det tycker jag är en stor skillnad mot att random kalla tjejer för horor bara för att de har en sexualitet.
Jag använder ofta slampa som jag använder ”svartskalle”. Ett ironiskt ord över en olycklig situation.
Jag har själv varit slampig under en viss period av mitt liv, något jag har fått ångra efteråt.

Alla ska få ha sin egen sexualitet, men när jag ser folk i min närhet som ligger runt för att behaga andra så reagerar jag. Att säga att de är slampor är väl inte så konstruktivt. Men det är så mycket lättare än att sätta sig ner med dem och prata om hur de använder sitt kön.

Det tyckte min vän att jag skulle göra, och då får jag väl försöka med det till nästa gång, istället för att använda nedvärderande ord.

Alltså

Typ

Lyssna

Hur gammal är jag egentligen, 17?

Jag har mejlat Axel för en vecka sen och inte fått svar. Eftersom problemet enligt mig är onödigt och lättlösligt, så publicerar jag här mitt mejl.

”Tjena Axel,

Först vill jag bara gratta och tacka till en bra På stan, både i tidningsform och framför allt på nätet.
Det enda jag kan störa mig på är att det nästan aldrig förekommer svartskallar i ”Ansiktsmaskinen”. Av alla veckor jag har läst tidningen på ett år så har det varit svartskallar två gånger, en gång på en buss från förorten, och en gång på Amida kolgrill. Kan det bli mer stereotypt?

Jag känner inte dig personligen, men utifrån dina texter verkar du vara en skön snubbe med bra koll, utan några som helst främlingsfientliga åsikter, snarare tvärtom. Men kom igen, både du och jag vet att det finns normala svartskallar på creddiga ställen i stan. Spelar ingen roll om det är Berns, Spy bar, eller en modefest i en grotta. Vi behöver visa att svartskallar inte bara hänger på Kickis, Caféet eller Fridays. För efter att jag påbörjade det här mejlet, har ni hunnit posta en bild förra veckan där det står ett gäng svarta snubbar på Fridays (ännu en kliché). Nästa steg blir East eller?

Det finns för mycket segregation i krogvärlden fortfarande, men de dolda är nästan värst; [En irrelevant textbit bortredigerat av mig här]

Och använd nu inte det gamla krogtricket, att fotografen Ivan Nunez själv är svartskalle. I all välmening, Ivan Nunez är så vit att han får Henke Larsson att framstå som Ken Ring.

Bästa,
Damon Rasti”

Dagens nyheter har som landets viktigaste morgontidning ett ansvar till en rättvis rapportering. Det här kan te sig som en banal och töntig grej. Men för folk med invandrarbakgrund som går ut på krogar och rör sig på stan är det inte mer än rätt att visa att de inte bara käkar kebab på Amida Kolgrill eller sitter på nattbussen och ser ut som ett förortsgäng.

Här är bildexemplen (bilderna tillhör DN):

Och här ser det ut på ”svenska ställen”

Jag har inget emot fotografen, men har träffat honom genom gemensamma vänner och insett att han umgås i kretsar där det ser väldigt vitt ut, och då blir rapporteringen så här. Redaktören har då ett ansvar att kräva en mer nyanserad bild. Jämförelsen på slutet är lite skoj och jag hoppas att ingen tar illa upp. Några gånger har det smugit sig in en svartskalle, och då har det typ varit en klubbchef eller något.

Men allt är ju inte heller DN:s fel. På många ställen ser det ut så här i stan. Generellt: Svartskallar gillar hiphop, svenskar gillar elektronisk musik/rock. Är det inte dags att lyfta fram alla vanliga svartskallar som bryter dessa normer?

Jag har haft mitt livs värsta helg. Ska skriva ett långt inlägg om det, när jag har samlat krafter.
Men först ska jag publicera ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat.

De senaste veckorna har det rasat debatt kring den tortyr som amerikanerna har använt efter 9/11, och särskilt den metod som kallas för waterboarding, som man väl kan kalla skendränkning. Du är fastbunden och får enorma mängder vatten i näsa och svalg och känner och tror att du ska drunkna och därmed dö.
Tekniken användes redan vid den spanska inkvisitionen, och bara det borde vara skäl att inte använda denna inhumana ”förhörsteknik”.

Den som har skrikit mest mot detta är Jesse Ventura, en mycket intressant och färgstark f.d. wrestlare som överraskande blev vald till guvernör för Minnesota 1999. Här nedan är han med i The view, ett program där några kvinnor diskuterar allt från politik till kändisskvaller. Den blonda kvinnan är väldigt höger och har irriterat mig många gånger genom åren. Men här sätts hon på plats ordentligt av Jesse Ventura, som senaste veckorna har varit med i flera program och krävt svar på hur USA kan rättfärdiga denna omänskliga behandling av fångar.

Eller som han så ärligt uttrycker det: Muslimska fångar.

Filar på en kampanjlåt åt Sverigedemokraterna som jag vill kalla ”Plocka banan” (sjung i samma melodi som ”Svennebanan”):

” Jalla hej, vi måste gitta,
Fixa iPod genom svennefitta,
Skjut din syster, slå din fru,
Aina kommer, vi springer nu,
Vi drar till Kickis, sen La Isla,
Köper ingen öl, fixar rizzla,
Ingen bazz, fett med tråk,
Åker nattbuss, startar bråk”

Hooo…Plocka banan *Klapp klapp* Plocka banan *Klapp klapp*

Vad säger ni, kan det bli en sommarplåga?

I dagens DN finns det ett debattinlägg om YUMP (Young Urban Movement Project), det program som ska se till att förortsungdomar får möjlighet att utveckla sina affärsidéer, och som jag är ambassadör för.

Jag började mitt företag med 70 kr. Idag gör jag lite allt möjligt. Driver webbsajter, skriver krönikor, frilansar åt företag som behöver hjälp på nätet, och t.o.m. ett riktigt spännande TV-projekt som jag hoppas kunna skriva mer om de närmaste veckorna.

Det finns något obeskrivligt i att kunna bestämma sina egna tider, kämpa för sina egna pengar och njuta av ens egna framgång (ofta med hjälp av andra så klart). Det vill jag att andra ska ha möjlighet att uppleva.

Jag kan beundra män som Rafael Bermejo, som har stora kontakter inom näringslivet, och skulle kunna satsa hela sin tid på att försöka roffa åt sig så mycket pengar som möjligt, men som ändå brinner för att öka invandrares möjligheter till företagande och därmed även integration.