Damons lista

Jag funderade ju på att byta namn till ”Everybody hates Damon”, även om det är långt färre som hejtar nu än för ett år sen (att jag har hållt en låg profil kan vara en orsak).
Här är de som brukar ogilla mig mest.

1. Kille runt 20, boendes i en liten ort. Han gillar Slitz och bilar och ogillar invandrare som rånar honom. Tyvärr är han för dum för att inse att det enda jag har gemensamt med hans förövare är svart hår. Tycker att jag är falsk och jobbig, och borde åka hem (att det här är mitt hem kommer han aldrig att fatta). Han gillar dock Mehmet på pizzerian, han är inte som de andra.

2. Snubbe runt 30 boende på Södermalm, jobbandes med media: Jag vet inte varför, kanske är det för att jag är en katt bland hermeliner, eller för att de tror att jag ska ta deras jobb/brudar. De vill gärna ha min uppmärksamhet och kan skriva dissigt varsomhelst. Tror att de flesta vill ha manlig kärlek av mig, men fråga istället för att retas; du kan vara ”JD” så är jag ”Turk”.

3. Man runt 50. Hans inser att hans liv nästan är över och ingen bryr sig om vad han säger. Han hatar feminister och tycker att det var bättre förr. Tycker att det är en principsak att få säga ”Neger”, som vore det en yttrandefrihetsfråga. Kommentarsfälten på Internet och Flashback är de sista platserna på jorden där han får ha ett ord med i leken.

OBS! Denna lista är byggd enbart på fördomar.

Inspirerad av mitt inlägg och kommentarerna ska nu Mattias Sundberg snickra ihop en webbsida som visar en karta kring hur folk på antipiratbranschens sida ligger med varandra.

Det är viktigt att få fram alla kopplingar, då det är mycket fult spel bakom gallerierna. Jag hoppas kunna bidra i mån av tid. Men kolla in hans sida och håll utkik efter uppdateringar.

Här är en grupp jag upptäckte igår, de gjorde en livespelning i Berns källare igår kväll.
Låten Burial har jag spelat sönder hela dagen. Hittade bara remixen på youtube, men originalet (som jag föredrar) finns på deras Myspace.

Jag gissar att det finns så många namnband nu, att Mike Snow får bli med två ”I” för att bli unikt…

SHUT THE FUCK UP, PAY YOUR OWN BILLS, AND DON’T ASK HIM TO ”PUT A RING ON IT”!

Seriöst alltså.

Jag har på senare tid jobbat med två sajter och ett hemligt projekt, och nedprioriterat bloggen totalt.
Jag ska försöka att ändra lite inriktning på bloggen och fokusera mig på två saker:
Internet och integration. Och så lite jämställdhet, humor och bra länkar så klart.

Jag känner att bloggen måste byta namn, inte många uppfattar det ironiska i ”Everybody loves Damon”.
Mina förslag är ”Everybody hates Damon”, ”En svartskalles blogg”/”Svartingbloggen”, eller typ återgå till mitt gamla namn ”Damons lista”.

Vad tror ni?

Jag minns Claes Sandgren från mina dagar på juristlinjen. När jag idag läser om hans uttalanden kring TPB-domaren Tomas Norström, kan jag inte låta bli att undra över hur mycket tyngd jag kan lägga i hans åsikter.

Vad jag minns av hans föreläsningar, är han antipiratbranschen definierad. En gammal dinousarie vars åsikter kring upphovsrätt behöver dammas av. Rejält.

Claes är medförfattare till ”Immaterialrätt och otillbörlig konkurrens”, en bok som befäster det gamla trångsyna synsättet på hela begreppet kring intellektuellt arbete.

Claes är ordförande för Institutet Mot Mutor, en förening tillhörande Svenskt Näringsliv (!), där det traditionellt funnits – ska vi säga tvivelaktiga – personer från Juridicum. Då tänker jag främst på Madeleine Leijonhufvud, en av få personer vars åsikter jag verkligen rädd för under juristlinjen (motståndare till homoadoptioner, ville att förövaren skulle vara tvungen att bevisa samtycke i våldtäktsmål och mycket annat konstigt). Att han står på näringslivets sida även i den här frågan är alltså inte så konstigt.

Och framför allt: Claes Sandgren propagerade för IPRED, så sent som i november förra året i en debattartikel på GP, under rubriken ”Regeringen får inte tveka om upphovsrätten”!

Här har vi alltså en person som klart och tydligt står på ena sidan av frågan och försöker hävda att hans sida har rätt och att det inte var jäv. För mig är det skrattretande.

Men vad vet jag, jag hoppade av juristlinjen för att syssla med det här farliga Internet.

Jag har glömt att berätta att jag har blivit ambassadör för ett projekt som ska verka för att öka entreprenörsskapen i förorterna. Kolla in http://www.yumpnow.com/

Där man kan skriva in sin affärsidé och få all hjälp med att få den förverkligad. Det är lite bråttom eftersom sista anmälningsdag är den 26:e maj. Men om du eller någon du känner har något ni vill förverkliga så är det ju bara att söka.

Jag kommer att finnas på plats helgen den 30/31 maj när allting drar igång, det ska bli riktigt kul. Det är visserligen ett ideellt uppdrag, men jag gillar verkligen tanken på att hjälpa ungdomar som går omkring och slackar i förorterna när de har idéer som de skulle kunna tjäna bra pengar på.

Kolla in sajten och sprid budskapet, Sverige behöver fler egna företagare, och särskilt folk från förorten.

Idag känns som en sån där dag. Antingen lyckas eller misslyckas. Ett par möten och ett par beslut. Sen kan det bli bättre eller sämre.

Hursomhelst har vi det inte så illa att vi måste lifta utanför tågen

http://englishrussia.com/?p=2694

Sånt här får mig att skratta upgivet. Ett företag inser att det finns bra med pengar att tjäna på invandrare som åker hem till sina hemländer. Sen skickar de uppdraget till sin feta reklambyrå (bestående av ett gäng vita snubbar med mustasch) som ska ta fram ett koncept.

De här snubbarna sitter och brainstormar, går och tar en öl på Riche, och fortsätter att vara kreativa och kommer fram till det briljanta att skriva ”Yalla Yalla” och visar en bild på kamel.

Vad de inte vet är att en stor del av målgruppen – iranier – kommer att skratta åt budskapet. Båda grejerna förknippas med araber och är det något de flesta exiliranier hatar är det att bli sedda som araber.

Det finns grova pengar att tjäna på flyg till Iran, just nu har väl Iran Air monopol på direktflyget. Därför förstår jag inte varför ett storföretag inte gör en bättre satsning för att nå ut med rätt budskap.
Och t.o.m. för många araber kan jag tänka mig att det är så banalt och stereotypt att använda det här sättet att uttrycka sig.

Sånt här gör mig lyckligt. Några ungar i ett land, säkerligen någonstans nära där jag föddes som skapar glädje i ett spartanskt vardagsrum (och liv).