Damons lista

Dags att vakna. Gå till skolan. Göra läxorna.

Jag har de senaste veckorna levt destruktivt. Gått ut alldeles för mycket, sökt bekräftelse från tjejer, och prioriterat bort jobb. Allt för att ”gå vidare” från ett förhållande. Men jag känner mig starkare än på länge. Ska ta tag i allt idag.

Trött på blåsta människor, och folk som inte ger mig annat än lite underhållning i utbyte. Vill planera på Plan A och blåsa er med häpnad. Har ett par bra grejer på gång. Vänta lite bara.

Har ändå en enormt positiv energi i mig och det känns som att ödet för mig till intressanta personer och möten. Vi kör.

Vad saknar ni här på bloggen? Det känns som att det var ett tag sen vi förde en sån dialog. Vad är bra, vad är dåligt? Jag skriver om sånt jag vill skriva om, men feedback är alltid viktigt. Jag ska verkligen skriva mer i höst. Jag vill bl.a. starta en serie, där jag ger er en större inblick i Internetvärlden. Det som är min professionella vardag. Allt jag kan och lär mig.
Även skriva mer om Iran. Inte om valet, men om människorna och livet.

Och så ska jag börja med dagens outfit!

Ok. Skojar. Men era tankar?

Jag har en stor käft. Frispråkig, orädd för konflikter och gillar att ta ställning. Det där vet ni.

Det har jag alltid sett som en av mina positiva egenskaper, men jag borde börja inse att det allt för ofta är till min nackdel. Som ikväll. Jag fick under helgen säkerställt att en av mina tjejkompisar har en kompis vars pojkvän har varit otrogen mot henne. Den han har varit otrogen med är en tjej jag känner. Så jag ringde henne och frågade och det kom fram att det stämde.

Jag sa det till min kompis, men hon ville inte berätta det för sin kompis. Nu borde jag gjort som 99% av er hade gjort. Hållt käften, skitit i det, eftersom det verkligen inte är mitt problem, och fortsatt mitt sorglösa liv.

Men nej. Damon måste leka rättvisepolis. Så jag ringde den stackars tjejen och berättade det. Och hon blir så klart chockad och ledsen. Och vad gör hon då? Tackar mig? Ser till att lösa det på egen hand?

NEJ!

Hon berättar för sin kille vad Damon Rasti har sagt, så jag får ett samtal från en inte så glad pojkvän som menar att jag har missförstått och att det hela är en ”konspiration”. Jag vet exakt hur den här historien kommer att sluta. De kommer att fortsätta vara tillsammans. Jag kommer få massa skit. Och sen om några år kommer hon inse hur illa hon betedde sig. Även om jag förstår att hon har svårt att tro på saker som hon hör från mig, en kille hon inte känner så väl.

Saker som jag har hört från andra tjejkompisar om honom orkar jag inte ens berätta nu. Jag skiter i. Och ingen av dem känner till bloggen, så jag måste få skriva av mig denna sjuka historia. Är bara så trött på mig själv som måste ta andras fighter och vara någon sorts jävla riddare. Det går alltid bäst för den sluge. Jag kan just nu inte minnas en enda gång jag har tagit någon annans parti och inte torskat på det själv.

Lär er det barn. Att slåss för det goda leder en bara i fördärvet.

Join the dark side!

Update: HAHAHAHA! Nu vill hon att tjejen som han har varit otrogen med ska ringa henne och berätta det annars tror hon inte på det. Fattar ni vilka människor det finns här i världen? Men så är det väl om man är en 19-årig tjej och tillsammans med en 35-åring.

Update 2: Och nu har jag fet huvudvärk också och kan inte somna för jag ångrar allt. Klockan är kvart över ett. Merde!

Till slut kom tårarna. Efter att i natt ha förnekat och ironiserat kungens död, till synes på bl.a. Twitter, blev min Michael-maraton nu på förmiddagen lite för mycket. Man in the mirror. Där brast det.

Man måste veta lite om min uppväxt för att förstå varför jag blir berörd. När jag var liten i Iran, fanns det ingen möjlighet att öppet köpa skivor och kassetter. Vi hade inte ett utbud att välja på. Den västerländska musik som fanns tillgänglig, var den som kompisar kopierade till varandra på kassett, och då fanns det egentligen mest utrymme för de största artisterna. Och Michael var den störste.

Det är något iranskt över att dyrka den störste. Ett storhetsvansinne som jag ibland skräms av hos mig själv. Det är därför 90% av alla iranier håller på Brasilien i fotbolls-vm. De som är störst och bäst är ens favoriter. Kanske är det ett arv från Cyrus. Konungarnas konung.

Och Michael var kungen av pop. Jag minns när jag flyttade till Sverige och fick tillgång till MTV. Bland mina bästa minnen är från när kanalen hade Michael-weekends. Jag satt med mina VHS och spelade in allt jag kom åt. Jag tränade danssteg och drömde om att bli artist. Tog mig i skrevet och sjöng med i låtarna. Drömde om att få gå på en konsert. Något som aldrig infriades. Jag var beredd att lägga flera tusen i höst för att få se honom i höst.

Allt skitsnack runtomkring har egentligen aldrig berört mig. Även om jag har skämtat om det. Han blev aldrig fälld, och visst, hans personlighet var högst egendomlig. Men musiken levde kvar i mig genom åren. Jag minns det bäst när jag och två kompisar var på semster 2002. Vi festade hårt i två veckor, och trots att vi blev tröttare för varje kväll som gick, slutade det alltid med att någon satte på Another part of me, adrenalinet rusade igenom våra kroppar och vi kände oss odödliga.

Det som berör en mest är inte att en människa man aldrig har träffat är död. Det är påminnelsen om ens egen dödlighet. Om min – kanske – enda idol någonsin, någon jag växte upp med och som alltid har berört, är död, hur långt borta är inte min egen död?

Vad har jag åstadkommit? Vem minns mig om jag är borta imorgon? Några familjemedlemmar och nära vänner. Några elektroniska RIP.s, och några dagar senare är man blott ett minne. Om ens det.

Nej, låt döden vara en påminnelse om hur kort livet är. Be kompisen om ursäkt för den där skitsaken, bli vän igen med ditt ex, och kanske kanske, förlåt din pappa för alla fel han begick.

Ikväll tar jag på mig en Michael-tischa och höjer mitt glas. En hyllning till den störste någonsin. Tonight, the girl is mine. Don’t stop til you get enough.

Michael has left the building.

Det låter tragiskt, men den enda anledningen till att jag inte har skrivit är att jag har festat för mycket, så dagarna går åt att sova sent, jobba några timmar, sova lite, förbereda en grillning, dricka vin och gå ut. Det är så jag hanterar situationen i Iran numer. Jag super bort min oro.

Nej, det är bara det att sommaren är här, och det gäller att passa på, för på söndag kommer hösten. Typ.

Men jag ska lägga upp lite bilder, så att det åtminstone finns nåt att kolla på. Kan börja med en liten här:

Om vi säger så här. Min blivande fru kommer inte att behöva slava i köket. Jag älskar att laga mat och gör det med nöje.

Bortsett från att hon kommer behöva plocka upp och diska efter mig, slarvig som jag är. Men det är ett litet pris att betala när man får mumsa i sig mina specialiteter.

Från midsommar:
Honungs- och limemarinerade kycklinglårfiléer
Chili- och sojamarinerade grönsaksspett (serverat med en rödlökstsatziki)
Red Pineapple till efterrätt

Noshe djan, som det heter på persiska!

(Vad dryg och självsäker heter på persiska ska jag ta reda på till nästa gång)

Vad säger man om iraniern som har demonstrerat i flera dagar?
- Det måste ha varit en riktig pärs.

När människor visar sig höra flera röster är de galna. När människor visar sig ha flera röster är de iranier.

Var hittar man flest döda suputa poeter?
- Shiraz

Ett anagram av Mahmoud Ahmadinejad: Aa, ej ha mod, di dumma hund

Vad kallar man den döda massan efter demonstrationerna?
-Ghorme Sabzi (Grön(saks)gryta, Irans mes populära maträtt)

Det var några som jag knåpade ihop under förmiddagen här. Fler?

Jag försökte komma ut lite idag och få sol istället för att nörda mig vid datorn, och när jag knallar omkkring på stan, i min stad, märker jag att nästa alla kollar snett, eller misstänksamt.
Är det 2009, eller 1009 vi lever i? Jag var tvungen att göra en video och säga några sanningens ord.

Medan vi tar midsommar och firar fruktbarhet och årets ljusaste tid, omsluter sig mörkret runt det iranska folket. Jag tittar på videon nedan och känner klumpen i magen växa sig bortom kontroll. Att endast en anonym röst och bakgrundsljud kan skaka om en. Folk som skriker efter gud. Du kanske inte blir lika berörd om du inte förstår persiskan. Men obehaget talar inget språk. Lugnet före stormen.

Idag dör antagligen fler människor. Och inget talar för att det egentligen kommer att bli förändring. Eller finns det hopp? Hur länge orkar folket?

När ska det ta slut?

För ett tag sen träffade jag Maz Jobrani, en iransk-amerikansk komiker/skådis, och efter det mejlade vi lite fram och tillbaka, och han visade sig vara en ödmjuk, intelligent och skön person. Fick det här massmejlet från honom precis, och det är väl ungefär så som många av oss exiliranier känner just nu. Och det där med att gå ner i källaren har ju jag också skrivit om tidigare.
Så här skriver han:

”Dear Friends,

I hope that you will keep this struggle in your mind and support them in any way you can. I have changed the image on all my facebook and myspace accounts to the image attached here. Please do support by at least using this image on your facebook and myspace pages. I also know that many peaceful rallies are taking place around the world in support of this movement. If you have the time please do join in these marches. ”

Stockholms landsting har delat ut 100 numrerade kondomer till ”kändisar” i stan. Sen ska man gå in på deras blogg och skriva om hur kondomen har kommit till användning. Sen kommer de att dela ut 100.000 kondomer till människor resten av sommaren.

Adam Tensta är nummer ett (förståeligt då han lär vara fett eftertraktad), och Calle Schulman har nummer 19 får jag läsa på Dagens media. Den jäveln slog mig med två nummer. Jag har alltså fått nummer 21. Fast det är väl ok, då han nog ligger med mycket fler tjejer än vad jag gör. Men nummer 21 känns ju som värsta turnumret.

Undrar om man kan ragga med det här? ”Hej, jag har fått en kändiskondom, vill du idka samlag?”
Jag har varit helt död på den fronten efter min break up för ett tag sen, så det kommer antagligen sluta med att jag blåser den över huvudet.

Men! Jag känner mig hedrad och stolt över att Stockholms län ser mig som den 21:a mest knullbara i den här staden. Det är bara så man kan tolka detta.

Och min mamma som var ledsen när jag hoppade av juridiken, och inte trodde att jag kunde ta mig någonstans utan en utbildning. Hah!