Damons lista

Den frågan har jag ställt mig under de senaste dagarna. Jag har en kompis som på allvar oroade sig för om stan var fylld med bögar nu när det är Pride. Som om det per automatik skulle innebära att han var under hot att bli våldtagen eller antastad.

Igår kväll kom jag hem sent med tuben. På väg uppför trapporna gick tre killar i fjortonårsåldern. En fjollig bög gick förbi och då hör jag:

- Aboow, såg du bögen?
- Jag svär, äckliga kuksugare.
- Vadå, hur vet ni han var bög?
- Är du blind eller? Värsta bögen.
- Vi borde gett honom en fet örfil.

Jag blev irriterad, och inte långt ifrån att börja jiddra emot. Jag märker en sak hos killar som är homofober. Lågutbildade och förortsbor. Och visst är det lite värre i många invandrargrupper, eftersom man i hemlandet inte kommit lika långt i arbetet. Föräldrar som har blivit uppväxta med ”Bögar-kommer-till-helvetet”-mentalitet.

Egentligen borde jag bara bryta med folk som har förlegade åsikter. Jag önskar att jag hade orken att försöka tala alla till rätta. Men det tar tid. Så istället ska jag be dem dra åt helvete. Vill de leva i fördomar och mörker, så gör det utan mig.

Ikväll ska jag på Mr Gay Sweden, och imorgon ska jag dansa i ett flak på Prideparaden. Sug på den era homofoba fittslickare.

På ett av mina Gmail-konton står det överst: ”Vacation settings. End now.” Jag vill ogärna klicka på den knappen. För den här sommaren är ändå fantastisk. Numer. I helgen var jag nere på Västkusten och festade med ett gäng vänner i Göteborg på fredagen, och på lördagen mötte vi upp ett gäng komiker som var på turné och gick på deras föreställning och festade i Varberg.

Bäst var kanske att vi bodde på ett lugnt SPA-hotell, som främst beboddes av 70-åriga tanter, men att jag lyckades klämma in nästan 15 personer i hotellrummet för en efterfest, som slutade med att vi dansade, hoppade och skrek – iklädda lakan – i nästan två timmar, innan hotellpersonalen kom och slängde ut folk.

Tänk om det vore sommar åtminstone en månad till i Sverige. BNP skulle sjunka i lika stor takt som försäljningen av Prozac.

Jag tänker fortsätta att ha semester ett tag till. Vara uppe sena nätter och göra ovuxna saker. Sova länge, och klaga på att det regnar.

Längta bort till ett varmare land, där lyckan av solstrålar sveper över en mer än några veckor per år.

Sitter på tåget ner mot Göteborg. Tåget saktar in vid Katrineholm. Då hör man följande.

Pojke ~5: Mamma, nu är vi framme!
Mamman: Nej, vi bor inte här.
Pojken: Jo, där är ju McDonalds!

Någonstans blir jag lite ledsen att den här pojkens stora kännetecken för hemstaden är McDonalds.

Nu blev det väldigt dystert sen det tunga inlägget. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, även om jag uppskattar omtanken. Jag har det fantastiskt ändå. Har träffat ett par smarta och charmiga tjejer, och jag vet någonstans att jag är en fet catch (sorry Herr Jante). Lite skadad, men fortfarande stark tro på romantik i slutändan.

I helgen ska jag kombinera lite jobb och nöje och bege mig till Göteborg för första gången. Snart 22 år i det här landet och aldrig varit i Götlaborg! Jag kommer komma tillbaka med bred dialekt, luktandes fisk och ännu mer kär i ordlekar. Allt detta på två dagar.

Känns som att jag borde ha fler vänner i Göteborg än de fåtal jag har. Kanske blir jag helt fast och aldrig kommer tillbaka. Antagligen inte.

Ni kan ju inte följa min Facebookstatus. Så jag tänkte att jag postar några här, så vet ni hur jag kommunicerar med mina vänner just nu:

Damon Rasti: Det finns FYRA typer av människor. De som får saker att hända, de som tittar på när det händer och de som undrar vad som hände… Och så de som postar snodda citat på nätet, för att verka smartare än de egentligen är.

Damon Rasti: Satt precis och pratade med en kvinna, en man och en tjej fran Australien i jacuzzin. Tjejen var lite smaflortig och berattade att hon var klar m law school. ”Daddy must be proud” sa jag och log mot pappan for att stalla in mig. ”That’s my girlfriend, you bloody wanker” svarade han. Jag sitter inte kvar dar langre.

Damon Rasti: ÄNTLIGEN! Fick två tjejer att sova i min säng i natt. I morse vaknade de med ett leende på läpparna… Själv sov jag i soffan och vaknade med nackspärr.

Damon Rasti (at 6:23am): Är på efterfest o blir smiskad av en tjej i outfit. En ganska vanlig söndamorgon m andra ord…

Ok, nu får det räcka, innan det blir för juicy här.

Det här är utan tvekan det jobbigaste inlägg jag någonsin har skrivit. Men, jag tror att det i slutändan är den bästa lösningen. Jag har mått väldigt dåligt över en sak under ett tag, och jag brukar undvika att skriva om förhållanden så långt det går, men nu har det gått för långt. Håll ut, för det är en lång historia, som jag ändå kortar ner här.

Jag träffade en tjej början på året som till en början verkade gullig och soft, och gång på gång proklamerade sig som den perfekta flickvännen. Min magkänsla sa att något var fel, men jag försökte övertala mig själv att det var lugnt. Mina kompisar avrådde mig, men jag struntade i det. Det skulle visa sig vara ett stort misstag.

Första gången det verkligen urartade var när hon blev våldsam och hotfull på krogen. Det var egentligen alltid något som gick fel när hon drack. Minnesluckor och aggressivitet (som att kalla min tjejkompis för turkbrud, eller låta okända killar pussa på henne på krogen framför mina vänner). Och hon hade alltid ångest dagen efter. Men den här gången gick det för långt. Hon lämnade mig mitt på dansgolvet för att prata med en kille i ett hörn, och jag ville inte vara mycket sämre, så jag började prata med en tjej. Då kommer hon fram och hotar med att bryta mina fingrar om jag inte slutar snacka med henne. Jag skrattade bort det, och försökte rycka bort min hand, då tröck hon till lillfingret. Det gjorde rätt ont, men det var först när jag fick uppsöka läkare, som jag skulle förstå att hon hade stukat mitt finger. Jag hade alltså blivit misshandlad av en tjej för första gången i mitt liv. Det kan låta dramatiskt, men det tog cirka två månader för min hand att bli hel igen. Jag slutade hälsa på folk med höger hand, för att inte få ont i fingret.

Jag blev förbannad och bad henne dra åt helvete. Då nyper hon tag i min underarm och drar riktigt hårt. Bilderna på blåmärkena jag tog med mobilen senare på natten är faktiskt vidriga. Jag drog hem, med henne springandes efter mig. Jag var chockad. Vilken normalsansad människa som helst, hade lämnat henne där och då, och aldrig mer pratat med personen. Men inte den här dåren. Jag vägrade erkänna för mig själv att hon faktiskt gjort ett grovt fel. Hade det varit jag som gjort detta mot henne, hade jag åkt polisbil från stället.

Dagen efter mådde hon riktigt dåligt. Hon bad tusen gånger om ursäkt, och lovade att det inte skulle hända igen. Hon berättade att det har varit våld i hennes tidigare förhållanden. Jag som är uppväxt i Iran och har många gånger sett och AVSKYR våld i hemmet, var dum nog att inte se det som ännu en varningssignal.

Alla de gånger jag har suckat åt ”dumma tjejer” som inte lämnar killar som är våldsamma. Nu var jag den dumma killen. Men det fanns en otrolig skam i att ha blivit utsatt för våld. Jag vågade inte berätta får nån förutom min bästa vän, och mms:ade även över bilderna ifall det skulle eskalera.

Efter det följde en tid av turbulens. Jag gjorde slut tre gånger, men gång på gång lirkade hon sig tillbaka. När vi var utomlands, puttade hon mig hårt i bröstet, och jag vågade inte göra någonting, ifall hon skulle försöka få mig fängslad. Jag stod ut med mer skit på tre månader än vad jag har gjort i förhållanden under hela mitt liv.
Men en kväll skulle sätta stopp för allting.

Kvällen innan det ödsliga hände, träffade vi på en arbetsbekant/vän och hennes pojkvän på ICA. Efter att pratat med dem, gav hon mig en utskällning mitt i butiken och höll hårt i min arm, för hon tyckte inte att jag visat tillräckligt mycket att vi var tillsammans. ”Som tur” var såg de två det som hände (vittnen), och jag fick ursäkta mig och gå därifrån.

Och så domedagen. Vi hade varit ute bägge två, och väl hemma, så började vi tjafsa. Jag var så trött och bad henne att gå för gott och aldrig komma tillbaka. Men hon vägrade. Hon var rejält full, och jag anade våld, och mina juristinstinkter slog in. Jag spelade in på mobilen, hur jag bad henne lämna min lägenhet. Jag smsade min juristvän som bor i närheten och bad henne om hjälp. Till slut gick jag ut och hämtade min granne för att han skulle hjälpa mig få ut henne.

Han kommer in i lägenheten och då ser hon lite snäll ut, och han tycker väl att det är jobbigt och säger att vi ska ”vara snälla mot varandra”. Jag är helt paj och tar av mig kläderna och går och lägger mig i sängen, och ber henne bara lämna i mig fred. Då lutar hon sig över mig, och börjar peta på mig. Trycka och jävlas. Jag får nog till slut, och säger att jag ska slänga ut henne ur min lägenhet. Jag trycker ut henne från mitt sovrum, men hon trycker emot. Jag försöker putta ut henne, så att hon kommer ut i hallen och där kan bli utslängd. Samtidigt som jag puttar, tar hon tag i toalettdörren och öppnar den lite så att hon slår huvudet i kanten på dörren. Blodet börjar rinna, och jag får panik och börjar storgråta. Jag försöker torka upp blodet, men inser att vi måste åka till akuten.

Väl där kan hon inte kommunicera med sköterskan för att hon är så full. Det gör ett alkotest, och har 1,4 promille (!) i blodet. Jag är i princip nykter och förklarar allt. Ändå har sjukhuspersonalen redan dömt mig. För de är jag den stereotypa svartskallen som har slagit sin svenska flickvän. Jag visar dem filmen och de säger att de inte dömer.
Ändå ber de mig att lämna rummet, och påbörjar ett – enligt mitt ex – ihärdigt försök att övertala henne till att polisanmäla. Hon vägrar. Men är för full och får inte åka hem. Och de fortsätter att övertala. Personalen behandlar mig som skit, och säger att de ska ringa vakterna om jag inte går. Jag försöker förklara att hon inte har nycklar eller mobil och att jag inte vill lämna henne i sticket. De säger att det löser sig. När jag drar därifrån ringer de från sjukhuset och säger att mitt ex vill ha mig där, så jag får komma tillbaka. Jag är arg, men också orolig och går tillbaka. Då säger de att hon har ändrat sig.

Jag blir helt knäckt och drar (igen) och sätter mig på nattbussen. Då ringer mitt ex och grinar och bönar och ber om att jag ska komma, och att hon har ångrat sig. Jag vägrar, men har inte hjärta nog att lämna henne. Jag ber busschauffören stanna mitt på vägen och springer tillbaka. Väl där, sitter hon i telefon med sitt ex, och vill att jag ska gå igen. JÄVLA FYLLEPSYKOPAT!

Hursom. Hon har fått sy, och jag tar hem henne. Jag behandlar henne väldigt väl under den närmaste tiden, och säger att hon får polisanmäla om hon vill. Jag förklarar att jag ändå har ett gäng vittnen, och att jag har rätt att slänga ut henne ur lägenheten. Och att om jag då polisanmäler hennes misshandel så är det väl snarare hon som åker dit. Hon har även erkänt för läkarna att hon varit våldsam mot mig.

Vi bestämmer gemensamt att inte göra det ”offentligt”. Vi har båda två, bara att förlora på det. Det får oss att framstå som idioter ju. Kort därefter gör vi slut. Och jag trodde att allt skulle ordna sig. Men så börjar allt igen.

Hon går runt och säger till vänner att jag har puttat in henne i dörren. Jag har inspelat på telefonen att hon erkänner att det var en olyckshändelse. Man kan tycka att jag är psyko som spelar in samtal, men jag försökte bara rädda mitt eget skinn. Vem ska folk tro på, en svartskalle, eller söta blonda bruden? Och bland hennes kompisar i den lilla medieklicken, går nog ryktet ganska snabbt.
Särskilt som många av killarna verkade ha stora problem med mig redan i förväg.

Ni kan fråga vilken av mina andra flickvänner som helst om jag någonsin har lyft ett lillfinger mot dem. Men nu var jag trängd. Som ett djur. Och jag försvarade mig. Jag önskar att jag hade somnat och låtit henne sitta och peta på mig, men jag är inte Gandhi. Dessutom har jag lagstadgad rätt att slänga ut personer från min lägenhet, och använda visst våld. Lagtekniskt och stelt, men också sanning.

Hon fortsätter. Bloggar om händelsen, och hittar på rena lögner. Jag ber henne gång på gång att sluta prata och skriva om mig. Att gå vidare. Jag skrev t.o.m. en dikt om ni minns den. Men värst blev det kanske för två veckor sen.

Då såg hon tokrött när jag var ute med en ny dejt, och kom fram aspackad på F12 (som ”tack” för att jag har sett till att hon står på listan) och förolämpade tjejen jag satt ensam med, och började skrika ut obsceniteter/lögner om mitt sexliv. Det var som en mardröm. Hon vägrade låta mig gå därifrån och puttade på mig flera gånger, och jag vågade inte gå ut mot folk ifall hon skulle ställa till med en scen. Min dejt springer därifrån och hoppar in i en taxi, halvt chockad.

Till slut försökte jag gå därifrån, då började hon dra i mig mitt framför alla vid entrén, folk tittade, och jag stötte på en person inom tv-branschen jag har jobbat med (pinsamt!), som jag bad om hjälp, och han kunde inte heller avvärja henne, så han rådde mig att börja springa.
Och vi sprang. Två killar, ifrån en galen tjej. Och hon jagade oss bort mot Operan, tills hon tappade bort oss. Han sa att han aldrig varit med om något sjukare, att det var som på film.

En skräckfilm som har varit min verklighet, ett par veckor.

Därför måste jag nu skriva detta. Jag orkar inte vara rädd, orolig, eller känna allmänt obehag längre. Hur kommer hon reagera nästa gång hon ser mig med en tjej. Vad kommer hon sprida för andra rykten?

Det finns mycket annat skit jag skulle kunna skriva, men jag håller mig över bältet. Vill mest egentligen dra grunderna för att det här ska vara en varningsklocka för alla er där ute. Killar som tjejer. Vid minsta tecken på våld, dra. SNABBT SOM FAN. Det finns inga ursäkter. Och hellre att hon anmäler mig, så att allt blir utrett, än att jag måste gå orolig för vad folk ska säga.
Fast egentligen borde jag tänka så här. Bara gud kan döma mig. Och jag är ateist.

Jag känner verkligen med er tjejer som har våldsamma killar. Jag föraktar inte er längre. Jag tycker synd om er. Man tror att det ska lösa sig. Men det blir bara värre. Och enligt forskning (den knappa som finns) är 7% av tjejerna våldsamma mot killar i sina förhållanden. Men vem vågar bekänna en sån ”mesig” sak? All den ”manlighet” som finns som norm i samhället bygger ju på att man är starkare än en tjej. Men jag kan inte bruka våld mot en tjej. Det kanske är sexistiskt egentligen, men det är så jag blev uppfostrad. Jag sa till henne gång på gång att sluta vara aggressiv. Att jag var mest rädd för att jag i självförsvar skulle slå tillbaka. Jag vill inte slå någon. Men vad gör man om någon slår en hårt i ansiktet? Visst är chansen stor att man slår tillbaka. Och hon slutade inte.

Jag hoppas att det här inlägget också ska få henne att lämna mig i fred. Annars måste jag göra något drastiskt som att fixa besöksförbud. Det är slut. Snälla, rara, söta, gå vidare bara.
Kan man inte behålla lite värdighet trots att det är slut? Minnas det fina, istället för att enbart vara ute efter att jävlas. Det kommer ta lååång tid innan jag vågar släppa någon nära inpå igen.

Fan.

Edit: Om hon läser det här (snarare när), kan hon självklart få en replik här och lämna sin version i kommentarerna. Men inte genom att smutskasta, utan genom att ge fakta.

Jag är upprörd, chockad, äcklad men ändå hoppfull efter att ha läst den här historien om en ung svart fotbollsstjärna som antagligen sitter oskyldigt fängslad i USA.

http://sports.espn.go.com/espn/news/story?id=4300383

Det finns ingen rättvisa här i världen. Särskilt inte om du är svart.

Via Digg.com

Jag är bortrest på jobb och kommer hem nästa fredag. Jag hinner alltså inte skriva så mycket dessa dagar, men jag återkommer om en vecka. Får se om grabbarna som har lånat min lägenhet

Jag får tips av Jonathan om den här ledaren av Sakine Madon i Expressen.

Hon tar upp problematiken med att många journalister bor i samma områden. Hippa innerstadsområden, utan förankring i verkligheten. Någonstans är hon inne på samma spår som jag har varit på tidigare, t.ex. den när fotografen avbildar sin umgängeskrets på ett sätt och förortskidsen på ett annat istället för att ge en bra rättvis bild av stans festfolk.

Vidare skriver hon om kårens förmåga att diskutera egna problem snarare än vad som är verklighet för många andra. Där sätter hon fingret på det. För det är något jag har reagerat på ända sen jag bytte förort och blattekompisar, till innerstad och fler svenska kompisar. En oförmåga hos folk att fatta vad som verkligen pågår där ute. Man är inlåst, instängd och har noll koll på andra människor.

Så många svenska vänner som jag har tvingat ut till Ali baba i Hjulsta, eller att äta brunch i Fittja. Jag vet inte hur ofta jag har hört frasen ”Jag har aldrig varit i Rinkeby!”. Är man inte nyfiken? Att bo i en stad i 20 år och aldrig ha besökt ett av dess mest berömda områden.

Jag ser inget fel i att vilja bo i innerstaden. Mer kulturellt utbud, mer liv, och fler likasinnade. Det är naturligt för alla subkulturer att dras till likasinnade. Jag bor själv i Högalid där det finns flest journalister enligt artikeln.
Min kontakt med förorten är grönsakshandlande i Rinkeby/Skärholmen, och kompisar som bor kvar.
Jag tycker att jag har koll, men självklart inte lika mycket som någon som bor med problematiken dagligen.

Jag önskar verkligen att vi får se en förändring i hela medielandskapet snart. Fler kvinnor och blattar. Dominansen har pågått alldeles för länge.

Det är det som är fantastiskt med Internet, och varför jag aldrig kommer att sluta jobba med det mediet. Det finns inga begränsningar för vad du kan åstadkomma, även om du är en nobody från en förort.