Damons lista

En otrolig historia om en blind tjock 14-årig ‘loser” som blev en av USA:s mest kunniga telefonhackers, genom en speciell talang som han hade.

http://www.rollingstone.com/news/story/29787673/the_boy_who_heard_too_much

Kommer ni ihåg badhusaktionen med toplesstjejerna (som jag förespråkade innan de ens började)?
Det här är en historia om en kvinna som provar på att vara topless i New York.

http://www.nerve.com/regulars/ididitforscience/topless-in-the-park/

Via Reddit

HUR JÄVLA SVÅRT ÄR DET ATT FATTA ATT VI HAR YTTRANDE- OCH TRYCKFRIHET I DET HÄR LANDET?

Jag satt här på söndagsnatten och försökte lära känna en nyfunnen vän lite bättre och diskutera lite eventuella samarbeten och gemensamma vänner, på Facebookchatten. Det slutade lite illa.

1:49 am Jonas
jag jobbar ju med fördomar och rasism i allmänhet när jag föreläser på skolor o dyl

1:52 am Damon
I see. Du får hojta om du har nåt ”kul” på gång så kanske vi kan göra nåt tillsammans

1:53 am Jonas
vad tänkte du att vi kunde samarbeta kring?

1:56 am Damon
Kring rasism. typ hur vi kan bli av med alla svarta människor som kommer hit.
Romer kan vi säkert göra nåt åt också. Ingen som bryr sig om dem riktigt

1:57 am Jonas is offline.

Edit: Fingerade namnet, så att man inte kan se på min vännerlista vem det är.

Även om Ken Ring har ställt till med jävligt mycket skit i sina dagar, så har han också fått oförtjänligt mycket skit. Men det blir väl så när en ‘neger’ uppmanar att våldta prinsessan. Hade det varit en vit singer/songwriter som hade sagt det, hade det ansetts konstnärligt och rebelliskt. Men folk vägrade se metaforen för hudfärgen.

Det är därför mycket glädjande att Ken har fått en revival och nu faktiskt får rubriker för sitt nya album. Det är mindre glädjande att hans syster har fått cancer och han framförde den här låten live i Nyhetsmorgon i morse. Där satt nog någon miljon svenskar och fick se sina fördomar krossade, när Ken grät ut sin sorg i denna otroligt starka svenska låt.

Jag tror inte på gud, men jag ber en bön för Kens syster.

En vän frågade mig nyligen om jag skulle vilja bli statsminister. Jag log och svarade nej. Varför inte, undrade hon? För att jag tycker att majoriteten av befolkningen är idioter, och den åsikten kan man inte ha som statsminister.

När jag nu läser att det ser ut som att befolkningen i Nya Zeeland har röstat JA till att återinföra barnaga, får jag verkligen vatten på mina kvarnar. 2009 vill majoriteten i ett I-land ha rätten att ”daska” till ungen. Jag ska erkänna att jag tycker att många av er föräldrar där ute är usla på att uppfostra era barn. Ni vill vara barnens polare, men det de behöver är vägledning och direktiv. De har sina kompisar i skolan. Men att behöva slå dem, då har man misslyckats rejält med sin uppfostran.

Och hur tänkte de styrande i landet när de lät folk rösta om det ska bara okej att misshandla barn?

Min kompis John är från Australien och han säger att de flesta australier är barbarer och har efterblivna gener från tiden då landet bara var ett fängelse för engelsmän. Det låter hårt, men nu tror jag att de värsta dessutom emigrerat till grannlandet. Nästan 90% av de 54% röstande vill att folk ska kunna slå sina barn. Helt ofattbart!

Fast det spelar ju egentligen ingen roll i vilket sammanhang det. Musiktävlingar, Aftonbladet-undersökningar, eller annat folkval. Det blir alltid fel.

Det enda som då återstår är att alltid utgå från egna åsikter och från dem man litar på i sin omgivning.
Ens egna jury. Och juryn har alltid bättre smak än folket.

I ett ständigt förändrande medielandskap, har ju jag och två vänner skrivit på en tv-serie som skiljer sig ganska markant från det som går på svensk tv annars. Det har varit frustrerande att inte få göra sitt projekt, p.g.a. så många externa faktorer som måste falla på plats innan du får göra en tv-serie.

För det första måste du hitta ett produktionsbolag som tror på dig, sen måste de pitcha det för tv-kanalerna, som måste hitta rätt programtid (vanligtvis minst ett år fram i tiden) som ska passa.
Har du tur så sänds din serie cirka två år efter att du började skriva på den.

För mig är det lugnt, då detta är en bisyssla, och något jag gärna provar. Men att komma från Internet och tro att man ska slira sig igenom tv-branschen är naivt. Då blev min tanke innan sommaren: Kan man inte göra en serie ändå och bara visa den på nätet?

Jag kontaktade en vän som jobbat för MTG i många år, och han skulle titta på det över sommaren. Nu ser jag att NBC har gjort en liknande grej med sin nya serie Ctrl. Den går bara på nätet – den första hos en stor TV-kanal i USA – och är hårt sponsrat av Nestea.

Handlingen är lika enkel som genial. En kontorsnörd (Buster från Arrested develeopment) spiller lite Nestea på sitt tangentbord som blir magiskt. För när han trycker på Ctrl-Z inser han att han hoppar tillbaka några sekunder i tiden och ”ångrar” det han precis gjorde. Varje avsnitt upptäcker han nya knappar och funktioner. Nestea-flaskan finns där hela tiden, men man irriterar sig inte på den.

Avsnitten är cirka fyra-fem minuter långa, och man kan väl säga att sån här ”webisodes” är twitter-verison av serier. Ett litet break från jobb, plugg eller allmän uttråkning.

Det här är framtiden för mig. I ett medieklimat som snurrar allt snabbare behöver vi allt snabbare fixar. Att sända en serie på nätet, innebär kraftigt sänkta kostnader, samtidigt som aktualiteten blir väsentligt högre, jämfört med något som ska sändas på tv.

Det finns egentligen inget som stoppar mig eller någon annan från att ta en hyfsad videokamera, använda ett enkelt redigeringsprogram och få några vänner att ställa upp som skådisar, för att skapa sin egen webbserie. Det kommer att komma på bred front snart även här i Sverige.

Nesteas nya sajat heter Liquidawesomeness.com. Jag tycker att det Nestea gör är awesome.
Dagarna då vi är beroende av tv-kanalernas godtycke är förbi. Jag ska göra humorserier på ett eller annat sätt.

Nu ska jag bara hitta rätt väg att gå.

Jag har på sistone fått flera förfrågningar om jag addar folk jag inte känner på Facebook. Jag aldrig riktigt förstått mig på att adda massa vänner, som om de vore Pokemon-kort. Antingen har man bara sina vänner, eller så har man alla möjliga. Jag tycker också att det är skönt att kunna värna om sitt privatliv lite grann, när man vill dela med sig av bilder och små funderingar.

För något år sen addade jag några läsare, men tog bort de flesta efter ett tag, (som jag inte kände så väl, sorry). Jag tror att jag har sex läsare kvar som vänner. Lite skoj så där att ha människor som man känner till, men ändå inte känner. Lite kul att få inblick i andras liv.

Men tiden har sprungit om mig.

Facebook är mer en plats för nätverkande än ett vänforum. En kompis till mig addar t.o.m. folk som hon är på samma fest med, bara för att kunna bjuda in dem på events senare. Andra vänner har flera tusen ”friends” och kan snabbt och enkelt promota saker.

Så jag funderar på att hora ut mig nu. Uppmana mina läsare och TL/TT-läsare att adda mig om de vill, så att jag också får feedback på saker och ting. Då slipper jag känna mig taskig när jag hela tiden får neka folk som addar mig, som jag inte känner till. Sen ska jag ha 1000 vänner, och skriva roliga statusuppdateringar och få dem att skratta. De här nästan 400 vännerna jag har just nu räcker inte till längre.

Eller jag har för mycket grejer att slänga ut som behöver kommenteras.

Så den som vill kan adda (skriv gärna en liten hälsning). Ska skriva något kort på TL snart också. Och Twitter ska vi ordna upp. Det är hett, kids.

Jag hörde det av en 35-årig mediasnubbe häromdagen.

Satt på tuben på väg in mot Slussen i fredags, mittemot satt det två tjejer ~19, väldigt svennigt klädda.

Tjej 1 (uppgivet): Nej, nu blir det inget mer Göta källare!
Tjej 2 (oroligt): Nej, till slut blir det väl så att man får Klamydia där.

Jag tyckte att det var fantastiskt roligt. Samma sak med tjuvlyssningen jag publicerade idag. Men det är lätt att glömma bort att en mängd läsare inte bor i Stockholm, och inte förstår det roliga med just Göta källare, eller att man vevar armen ur led i Båstad till ”Rise up”.

Att jobba med humor, har två sidor. Dels vill man skriva sånt man själv tycker är kul, dels vill man att folk ska skratta åt det. Det ligger en stor fara i att vilja tillfredsställa publiken, tror jag. Man kan endast utgå från sig själv och möjligen sin bekantskapskrets.

Ibland blir det för internt, ibland når man ut. Men även om man inte förstår det roliga med Göta källare, kanske det leder till att man lär sig att stället även kallas för Göta juck, och är en äcklig köttmarknad.

Känns ju mer vettigt att kunna, än åtta första decimalerna i Pi.

(14159265. Sorry, nörden i mig kunde inte låta bli)

Södermalm, Stockholm

Man ~65 ligger i sängen med sin fru.
Mannen: Älskling, jag är lite sugen.
Kvinnan: Men du, inte ikväll, jag är trött efter jobbet.
Mannen: Jo, men kom igen, nu. Lite bara!
Kvinnan: Nej, jag är helt slut efter att ha jobbat och sen lagat mat och städat.
Mannen: Men schyssta då! Kom igen, var lite schysst.
Kvinnan: Schysst? Du kan väl va schysst och laga middag och diska nästa gång?
Mannen: Ok, jag lovar. Men nu måste jag bara få komma, du ser ju hur hård jag är. Schyrra då?!
Kvinnan: NEJ!!
Mannen: SCHYRRA, SCHYRRA, SCHYRRA!
Kvinnan: MEN NEJ, SA JAG!
Mannen tar tag i kvinnans händer som börjar skrika, och tvingar sig in i henne och kommer efter fem sekunder.
Kvinnan (chockat): VAD I HELVETE GÖR DU?!?
Mannen: Ok, det var lite oschysst, men nu lovar jag att diska imorgon. Det låter väl schysst?

Cred: SVD

Samtidigt som regnet smattrar mot mitt vardagsrumsfönster, sitter jag och konstaterar vilken fantastisk sommar det har varit. Ändå!

Allting slog bakut. Det där jobbiga vände upp och ner på min tillvaro, och för första gången blev jag den cyniska killen istället för den snälla, och jag måste erkänna att jag trivdes i rollen. Vad skönt att helt plötsligt INTE bli förälskad efter en fjuttig blick, och vilken maktkänsla att kunna dejta, och ha kontrollen. Inga fler sprudlande känslor, utan ett lugn och beslutsamhet.

Jag tror att det ungefär är som människor som går på antidepressiva. Man tror att man är lycklig, men känner inte lika mycket. Blockerar delar av hjärnan, och slipper ta itu med problemen.

Det är tudelat för mig, som i grund och botten är romantiker. Men jag försöker se det som att jag behöver en period av galenskap och flyktighet, för att åter kunna landa, antagligen genom att rätt tjej spräcker min ballong.

Och allt festande. Jag vet att några vänner har varit oroliga för mig, men det är något som jag tror alla behöver få ut ur sitt system. Bara leva för dagen, och ha fantastiskt roligt. Eller KÖÖÖRA som man kallar det. Särskilt om man inte fått göra det i unga dagar.

Någonstans skulle jag inte haft den här galna sommaren, om jag inte haft ett uselt förhållande i våras. Av allt dåligt komme det något gott. Smörigt, men det kan vara en fantastisk tröst när man har det som värst.

Skål!