Damons lista

Nu när bloggen har nystartat (jag letar fortfarande efter en ny design) måste vi ju chockstarta med något speciellt.

Sug på den här.

Om exakt två månader ska jag stå på en teaterscen här på Söder och ha min premiär.

Åh herregud, amatörteater tänker ni? Typ. Fast en monolog (om ingen i publiken börjar skrika). En rolig monolog (förhoppningsvis). I några minuter. Ja, ni fattar va?

Jag ska göra stå-upp! Nu har jag hängt med lite komiker ett tag, och insett att de har ett fantastiskt roligt jobb. Därför vill jag åtminstone en gång prova på det här med stand-up. Jag ser det som att hoppa fallskärm. Det är säkert jäkligt läskigt när man väl ska ut, men efteråt måste det vara världens adrenalinkick. Och man dör ju inte. Ja, så vida inte fallskärmen är paj. Eller i fall publiken inte skrattar en enda gång.

Jag vet inte om jag kommer att skriva exakt när och var det här ska hända, det finns viss trygghet i att ingen man känner kan se en misslyckas. Samtidigt är jag inte en sån person. Jag gillar att slänga mig ut och så får det bära eller brista, och det vore ju fint att ha några vänner i publiken som sympatiskrattar.

Vi får se.

Just nu, håller jag på att skriva material. Jag försöker skriva hårt och smart. Man kan skämta om allt och jag vill försöka undvika billiga skratt. Det blir mycket Internet, politik, vardag och så kanske något blatteskämt, även om jag vill slippa det facket.

Just nu skriver jag på ett skämt om Magnus Betnér och hur han gjorde mig till en pedofil.

Kan ju inte bli annat än FAIL!

En riktig modern oxymoron!

Fast i mellanmjölkens gyllene land är allting möjligt. Du kan både vara onyttig och nyttig på samma gång.

Kebabsallad.

Jag vill spy i min egen mun när jag hör det ordet.

Jag vet, jag är en jävla svikare som inte bloggar. Men jag har liksom festat bort hela sommaren och den har varit fantastisk, så jag ångrar inget. Bare with me, för nu är jag tillbaka.

I förra veckan kom den tredje Tjuvlyssnat-boken ut. Jag hade följande flummiga tacktext med.

Damon vill tacka:

”Barnmorskan som gav mig min fina frisyr genom att dra mig
i håret, grannpojken som gav mig vattkoppor och påstod att
det var indiska kastmärken, servitrisen som gjorde en oväntad
Heimlich-manöver när jag bara gjorde min Marlon Brandoimitation.
Alla kompisar från förr. Några lyckas, några dör. Dogge
som prackade på mig en cykel … vem visste att han brukar
annonsera på Blocket. Charlotte Perelli och Carola som fortsätter
att inspirera med sitt usla artisteri.
Jennie och Tapio, som sätter press på min kreativitet genom att skriva fyndiga
rubriker.
Sist och kanske mest, alla som ger mig kommentarkärlek på bloggen.”

Tror ni inte jag springer på Carola på ett event förra veckan, och även om jag fattar att hon inte har läst det, så tycker jag att det är aspinsamt att stå där, när jag har skrivit såna grejer i en – kulturellt sett – meningslös bok.

Jag låtsades som att det regnade. Typ i monsunmått.

Det här känns som en märkligt kort nyhet från Svt Text:

Kanske blir en uppdatering snart. Jag vägrar att läsa på någon annan sajt varför Chelsea inte får köpa fler spelare, tills dess att Text-Tvitter har upplyst mig.

Har glömt bort att jag hade en blogg. Som att glömma att man har en hund. Eller ett barn.

Nu måste jag springa iväg och signera en bok jag inte har skrivit. Känns ju så där. Men kul att träffa fans. Om de dyker upp. Hoppas inte. Så det pinsam stämning i hela butiken. Det står en pensionär där, men han är bara senildement och tror att jag är Björn Ranelid.

Jag har verkligen noll inspiration just nu. Antagligen för att jag har så mycket annat på gång. Så ge mig ett ämne att skriva om så gör jag det. Jag skriver på allt. Shoot! Var kreativ!