Det är svårt att veta var man ska börja, när man inte vet slutet. Men vi tar det så kortfattat som möjligt. Jag svek er. Jag lovade att komma tillbaka, men försvann. En frånskild pappa som inte tog hand om sina barn. Det enda jag kan göra är att försöka förklara. Ni kan läsa och avgöra själva.
Några dagar efter mitt föregående inlägg när jag planerade min storslagna comeback, kom slaget i mitt ansikte, och jag ljuger inte när jag säger att det är den största käftsmäll jag har fått.
I brevlådan hittar jag ett brev från polisen. Märkligt att man bli nojig av ett brev från polisen. Särskilt som man inte är kriminell. Något standard säkert, tänkte jag och öppnade brevet. Sen minns jag inte så mycket mer, för det mesta är – tre månader senare – fortfarande svart.
Mitt psyko-ex, som jag skrev om för ganska exakt ett år sen här, hade anmält mig för misshandel, efter de händelser som jag beskrivit i texten. Hon påstod även att jag hade hotat med våld om vi inte hade sex, samt att jag hade hotat att lägga ut nakenbilder på henne.
Jag vet att folk råkar ur för olyckor, tragedier och elände som är tusen gånger värre, men jag kände mig på riktigt kritvit och i andnöd. Jag tror att min första tanke var, hur ska jag förklara det här för min nya flickvän? Min andra var, vem ska jag våga berätta det för? Och för det tredje, vad ska folk tro?
De som känner mig, inklusive alla mina ex-flickvänner, vet att jag aldrig skulle lyfta ett finger mot en tjej. Jag kommer från en bakgrund och ett land, där jag sett kvinnomisshandel och känt mig maktlös för att inte kunnat ha förhindrat det. Jag är uppvuxen av en mamma, som tidigt lärde mig kvinnovärde, trots en oerhört patriarkal och misogyn farsa. Jag vet det, alla runt mig vet det, men låt oss inse att i Sverige 2010, är det jävligt enkelt att utgå från att svartskallekillen har misshandlat den blonda tjejen. Sexism och rasism i en ohelig blandning.
Själva påstående i sig om att jag skulle hota min flickvän med stryk om vi inte hade sex, är så absurt, att jag inte med ord kan beskriva hur förbannad det gjorde mig. Varför skulle jag flickvän som inte vill ha sex med mig?
Är inte det själva grundtanken med att ha en flickvän?
Och varför skulle jag lägga ut nakenbilder på en tjej som redan har haft sex på film, naken? Klipp som finns på nätet. Hon var alltså ”skådis”. En väldigt misslyckad sådan ska tilläggas, och anmälan var väl hennes stora chans att få lite strålkastarljus på en pajad karriär. Samt ett sista hugg i mig med kniven.
Men förstånd och förnuft var inte några argument. Det gällde att ta till hard balls. Jag ringde direkt till en av mina bästa vänner, tillika jurist på stor byrå här i Stockholm och förklarade läget. Förutom att hon lugnade ner mig, fick hon mig att inse mitt triumfkort. Mina tidigare juridikstudier, hade gett mig cynism/verklighetsuppfattning nog att förutse något sånt här. Jag hade spelat in samtal efter att jag hade gjort slut med henne, för att hon redan då hotade med att anmäla mig för saker och förstöra mitt liv.
Jag hade även sparat mejl, sms, bilder och hade vittnesmål på att hon ljög. Det enda hon hade var sina påhittade berättelser. Mina triumfkort framför allt: Jag hade på band, där hon erkände att HON misshandlat mig. Jag hade bildbevis på det. Jag hade fyra olika oberoende vittnen på att hon betett sig hotfull. Jag hade en granne som vittne, på att jag kvällen för den påstådda misshandeln, hade försökt få henne att lämna min lägenhet. Jag hade hämtat min granne, som inte heller han fick ut henne.
Jag kände mig lugnare. Men de närmaste veckorna innan polisförhöret och väntan efteråt blev ändå ett rent helvete. Jag kunde inte koncentrera mig på min nya tjej, det förhållandet gick åt helvete. Jag var livrädd för att människor skulle döma mig, om det kom ut. Jag gick och tänkte på att kvinnofrågor – som ni vet är ett av mina favoritämnen – skulle vara ett ”dött” område för mig. Kolla t.ex. på Göran Lindberg som verkade så reko utåt. Att jag redan har en hel del haters på nätet och i stan skulle inte underlätta.
Själva polisförhöret var en förnedring i sig. Jag var tvungen att DNA-testas som en smutsig kriminell. Att stoppa in den där topsen i munnen var lika vidrigt som att någon hade tvingat mig att stoppa in ett kön i min mun. Jag vet att det verkar överdrivet, men att bara sitta där och vara misstänkt, när man vet att man är oskyldig, är vidrigt nog. Nu skulle jag in i ”registret” också. Jag var även tvungen att visa en mejlkonversation om hennes drogproblem, och berätta om hennes oförmåga att hantera alkoholen. Saker som jag inte ville avslöja för någon, men jag var tvungen att få ur mig, för att de skulle förstå vilken sorts människa det rörde sig om. Det var panik.
Men rättvisan segrade, och åklagaren lade ner fallet direkt. Hennes lögner, stod mot alla mina överväldigande bevis. Så klart att rättsväsendet inte gick på det. Men tänk om jag inte hade varit så pass smart, att jag dokumenterat allt. Då hade det varit ord mot ord. Helt ärligt, hur många där ute hade då trott på mig?
Jag tror att en majoritet hade trott att jag hade gjort det. Mycket baserat på fördomar. Jag skulle varit nya Papa Dee. Och folk hade dömt mig. Felaktigt. Något jag hade fått leva med resten av mitt liv. Som tur är blev det inte så. Man kan välja att tro på bevis och rättsväsendet, eller hennes ord. A.k.a. lögner.
En av poliserna tyckte att jag skulle anmäla henne för misshandel. Bevisen var solklara. Men jag vet inte. Jag vill bara gå vidare. Det här är en person som har försökt förstöra mitt liv flera gånger. Jag vill inte se henne, eller höra från henne igen. Jag har sökt om besöksförbud, får se hur det går. Jag är bara glad att mardrömmen är över.
Nu i efterhand är kanske det värsta att jag inte vågar lita på tjejer, med samma romantiska bild som jag hade tidigare av förhållanden. Mina vänner sa åt mig gång på gång att göra slut med henne, men jag var dum. Det senaste året har jag inte velat komma nära någon, och levt ett väldigt ytligt festliv, men det kommer med tiden att förändras. Hoppas jag.
Så där har ni förklaringen till att jag bara försvann. Mitt liv var i spillror. Det nya förhållandet kraschade (även om andra anledningar spelade in). Bloggen betydde inte så mycket. Men den betyder något i det långa loppet. Jag hoppas bara jag har ny energi att skriva snart igen. Men jag lovar inget. Har gjort er besvikna förut. Så tack för all support under dessa fyra år. Det har varit magiskt.
Och glöm inte. Döm inte människor. Basera inte era åsikter på rykten, antaganden och andras ord.
Vi hörs igen. Kanske.
Ps. De som ändå inte vill tro på mig, får gärna kontakta mig för att ta del av alla bevis. Jag vill inte att det finns någon som har minsta tvivel om att jag skulle ha gjort något sånt här. Även om jag fattar att vissa idioter kan man inte övertyga, om de så skulle få bevittna det själva…
Senaste kommentarer