Damons lista

Den här texten tar egentligen avstamp någon gång på sensommaren 1989. Jag hade levt i Sverige i snart två år, och bott i diverse hårdare förorter, som Husby och Akalla, och klassen jag hade gått i låg i området ”Blue Hill”. Det fanns gott om andra invandrarbarn där, och jag kände mig aldrig uttittad, trots det nya landet. Visst, jag kunde inte så bra svenska, men det fanns flera andra med samma problem, och framför allt samma hårfärg. Jag skulle snart bli en i gänget tänkte jag.

Men så i augusti -89 fick vi en egen lägenhet i Bagartorp, Solna. Det var visserligen en förort, men med väldigt mycket svenskar. När jag började i 4C, så var jag i princip den enda svartskalle-killen. Det fanns en halvgrekisk kille, men han var så svensk att han åkte skidor till skolan (skojar inte), och var född här. Jag var för första gången i mitt liv annorlunda. En tjej var från Eritrea, och mitt första minne av henne var att vi på var på Eriks födelsedagsfest, och vi var de enda två som inte hade någon att dansa tryckare med. Hanna som hon hette, grät, för att ingen ville dansa med henne. Jag själv, ville helst dansa med svenska tjejer och inte utbölingen. Jag var ju själv utböling. Min plan blev därefter att bli så svensk som möjligt, för att smälta in i den nya klassen.

När vi fick våra skolböcker ”Äppel, päppel, pirum, parum”, fick man fylla i frågor om sig själv. En av frågorna löd: Vad gör dig glad? Mitt svar var: ”När Svenska fotbollslandslaget vinnner”. Efterföljande fråga var: Vad gör dig ledsen”. Mitt svar blev: ”När Tre kronor förlorar i hockey”. Jag minns svaren så väl, för att min pappa fick se dem en gång. Påföljden blev att han gav mig en rejäl utskällning, för att jag ”försökte vara svensk”, och han tvingade mig att sudda ut texten och skriva nya saker. Vad jag skrev kommer jag inte ihåg. Däremot minns jag förvirringen som uppstod. Jag ville inte vara iranier, och jag fick inte vara svensk. Vad skulle jag då vara?

De här frågeställningarna fortsatte under uppväxten. Jag blev aldrig en del av klassen, utan skaffade fler och fler invandrarkompisar, som ändå brottades med samma inre konflikter, men jag var alltid mån om att vara ordentlig. Jag kände ett kollektivt ansvar för hur folk med invandrarbakgrund betedde sig. Man fick försöka kontrollera sin och kompisars blattighet helt enkelt. Det var aldrig individen som låg bakom skriket på pendeln, eller tjafset på stan, det var blatten i dem/oss.
Jag ville att folk skulle fatta hur jobbigt det var, men ingen annan än kompisar med samma bakgrund som jag kunde förstå.

Bland det första jag skrev på Facebook dagen efter valet var: ”Vet att en hel del gillar mig och ”inte är rasister”, men innerst inne tycker att ”vissa invandrare” beter sig illa. Det man måste fatta är att deras beteende inte beror på att de kommer från typ Chile eller Irak, utan låg social status, inget jobb, utanförskap etc. Ni kommer t.ex. aldrig fatta den frustration jag och kompisar växte upp med, när vi knappt kom in på nån krog mellan 18-25. Empati tack!”

Och det är där en av hela detta inläggs nyckelord kommer in. Empati. För förlåt. Men är du ”etnisk” svensk fattar du inte. Folk trodde mig inte när jag på juristlinjen försökte förklara för dem, om situationen ovan. Att jag och mina kompisar inte kunde gå till krogen hursomhelst. Att vi var tvungna att dela upp oss två och två, och helst ha med oss tjejer. Att vissa av oss ibland inte kom in och då fick vi splittra på oss. Att vissa av oss ibland inte kom in nånstans och att man då fick åka hem.

Kan ni ens uppskatta den frustrationen att åka hem, med vetskapen om att man blivit nekad för att man har fel hårfärg? Jag tror inte ni kan det. På riktigt. Och det där är ändå bara en liten del (har skrivit en text om ett annat fenomen på min gamla blogg).
Att jag efter gymnasiet var tvungen att ta mellannamnet ”Daniel” enbart för att få komma på arbetsintervjuer. Förstår ni hur förnedrande det är att inte få använda sitt riktiga namn? Ens formella identitet. Att behöva vara någon annan, för att bli insläppt på arbetsmarknaden? Jag tror inte att ni gör det.

Tänk om du inte längre kunde heta Mikael, för att du visste att du lättare skulle få kontakt med tjejer om du kallade dig själv Marco. Att de lättare skulle acceptera. Det är bara att ställa om. Alla andra gör det. Be dina vänner sluta säga Mikael. Säg aldrig fel när ni är ute. Kom ihåg dina kompisars nya namn. Och glöm ”Mikael”!
Dölj det, för att det namnet är inte välkommet i samhället. I ditt land.

De senaste åren har livet ändrats radikalt för mig. Jag har fått massa spännande jobb, blivit någon sorts ”innekille” på krogarna i stan (ursäkta det töntiga ordvalet, men ni hajar), fått ge ut en humorbok som har legat ett på svenska boktoppen, fått skriva krönikor i tidningar, blivit ordentligt integrerad och så vidare. När valet närmade sig, kändes det som att det var min medborgerliga plikt att göra något åt Sverigedemokrater, som ett tack för allt jag har fått från Sverige. Och inte minst mot folk med invandrarbakgrund som inte fått samma chans som jag. Jag startade ”Inga invandrare” och fick massa medial uppmärksamhet. Mycket tack vare mitt kontaktnät, som är ännu en del av integrationen.

Jag startade projektet, delvis därför att jag kände 1991-vibbarna. Ni vet när Ny demokrati var i riksdagen, och Lasermannen gick lös. Jag var 12, men förstod att det var farligt för pappa att vara ute på kvällarna. Mamma var jämt orolig när han kom hem sent, och även om hon inte sa något, så låg det i luften. Precis som det, den senaste tiden, har legat i luften att vi är tillbaka på ruta 1991. 19 år och inget framsteg. Vilket misslyckande.

Den här texten påbörjade jag sent in på valnatten. Men det var för tomt då. För mycket förvirring. Obeskrivlig ilska. Jag visste ju att SD skulle komma in. 6.8% trodde jag t.o.m…Men jag kunde ändå inte sätta ord på känslorna. Jag har kommit tillbaka och försökt pilla de senaste dagarna. Men inte kunnat förmå mig själv. Det är inte vilken text som helst. Det är en stor del av hela mitt jag. Dåtid, nutid och framtid. Svårt att avsluta en sån text.

Men så hände det något nyss. Det brände till. Sved lite. Gav mig ånga att skriva klart. En tjej jag lärde känna för ett litet tag sen, frågade tidigare ikväll om mitt namn var taget. ”Damon låter amerikanskt”. Jag blev tyst. I såna stunder känns allt så uppgivet. Särskilt när det kommer från oväntat håll. Det första jag tänkte var ”Jaa, så gör ju ALLA invandrarkillar”. Hon såg inte Damon. Hon såg invandrarkillen Damon. Och även om hon inte menade något illa, så var det en liten fördom. Toppen av det isberg av fördomar som driver runt i detta vatten där jag inte känner mig hemma. Jag behöver ständigt akta mig för att inte krascha in i isberget. För jag vill inte upptäcka hur stort det är. Att jag trots det jag åstadkommit och som jag har kämpat, ändå genom min blotta uppsyn, får folk att tänka ”invandrare” innan de tänker ”människa”.

Visst, jag presenterade mig som Daniel på arbetsintervjuer. Men det var påtvingat. Jag är trött på att behöva försvara mitt namn (grekiskt/persiskt ursprung), tänka mig för så att jag inte skämmer ut ”alla svartskallar”, eller vara tvungen att vara en god ”invandrarförebild”. Jag vill bara få vara. Prata högt på tunnelbanan om jag vill, utan att folk ger mig kolla-svartskallen-blicken. Inte behöva känna ansvar när andra svartskallar skriker. Kunna gå på finrestaurang utan att servitören frågar om jag vill ha vitlökssås (mer om den incidenten, här). Jag skäms inte för mitt ursprung. Men vill inte att det ska definiera mig.

Och de här grejerna låter kanske som petitesser, men efter hundrade gången, så är det inte längre en liten grej. Det är slentrian. Din stad är inte min stad. Mitt hem är inte mitt hem. I’m an alien in Stockholm.

Jag provade att ”åka hem” till Iran för fem år sen. Min tanke och mina förväntningar var att allt skulle falla på plats. Att jag skulle älska det. Känna mig hel igen. Äntligen. Men jag kände mig än mindre hemma där. Konstig (enligt mig) syn på livet, kvinnor, och religion. Ingen frihet, givetvis. Och folk såg direkt att jag var ”utlänning”. Ändå pratar jag flytande persiska. Men det räckte med att jag satte mig i en taxi, och sa enbart destinationen. ETT ynka ord. Taxichaffisarna tittade på mig misstäknksamt i backspegeln och frågade: ”Är du från utlandet?”.

Nu är det förvisso något fint att vara från utlandet i Iran. Men jag var inte ute efter att vara fin. Jag ville bara vara en i mängden. Att ingen skulle se mig. Inte sticka ut. Det hade jag gjort tillräckligt i 17 år. Så trött på att vara exotisk. Tyvärr var det bara att konstatera. Det finns inget ”hem” för mig på denna jord. Inte som jag har hittat än i alla fall.

Så jag får nöja mig med det näst bästa. Ett Sverige. Som jag verkligen älskar. Men som inte alltid älskar mig tillbaka.

Jag hoppas att flertalet har orkat läsa hit. Det är inte lätt att sammanfatta år av tankar på 140 tecken. Jag kan fortsätta i evigheter. Känns som att det blir en hel del patos, men det är inte för att köpa billiga poäng. Det är för att det har varit min verklighet. Men jag vill för nu avsluta med att säga att det inte är kört. Vi blir inte ett Danmark. Vi är bättre än så. Jag fick chatta med Aftonbladets läsare innan valet, och på frågan om varför SD var så populära svarade jag att det är främst de stora partiernas fel. De som inte vågat ta tag i frågan. Inte konstigt när man blir kallad rasister, så fort de har kommit med ett förslag om krav för invandrare.

Men något som jag glömde nämna är alla de som skriker rasist, så fort exempelvis Folkpartiet vill säga något. Ni är minst lika delaktiga i detta. Jag säger inte att FP:s förslag alltid är bra. Men det är förslag. Idag läste jag en komiker som skrev om att förslagen visst blir debatterade. Men problemet är att ingen kommer med motförslag. Man diskuterar och sågar den andres idéer.

Efter valet så fortsätter förlöjligandet av SD. Jag vet, det är väldigt konstiga människor, med tveksamma bakgrunder. Men faktum är att skandaler inte påverkar deras väljare. De vill ha alternativ. Förändring. Vi som redan är frälsta skakar på huvudet. Men vinner inte tillbaka några på att skicka runt gamla SD-affischer från 90-talet. Ju oftare vi hackar deras hemsidor, stör deras möten, eller ger oss på dem, desto fler sympatisörer får dem. Jag har själv försökt avslöja en del SD-människor. Men den taktiken är numer relativt döfödd. Vi måste arbeta på andra spår, även om vi fortsätter att blotta deras politik och personer, som vilket politiskt parti som helst.

Med det sagt, så vill jag tro att SD:s intåg medför flera goda saker. Vi får bättre förslag på integration. SD:s verkliga jag kommer att visa upp sig så småningom, och de kommer inte att få mycket att säga till dem. Det har väckts liv i frågan. För som jag sa i nämnda chatt. Invandringspolitiken är långt i från perfekt. Men SD är givetvis fel väg att gå. Vi måste bara få deras väljare att förstå detta.

Nu lägger jag fortsatt fokus på att påminna folk om allt gott invandrare gör. Så hoppas jag att politiker tar sitt ansvar. Inte att enbart motarbeta SD. Utan att verka för att underlätta integration. Det här är bara början på fyra års utmaning. Jag vill försöka få er att förstå mig, och vi måste få folk som kommer hit att förstå oss. För vi vill nog ha samma saker i slutändan. Ett hyfsat jobb och anständigt liv. Kärlek. De flesta vill inte råna en iPhone, om man kan ha egna pengar till att köpa en. Och de flesta vill nog inte utesluta människor om vi kan samexistera friktionsfritt. Få dem att förstå. Empati.

Då kan vi få ett Sverige för alla. Där folk inte VILL rösta på SD eller andra främlingsfientliga partier. För funkar integrationen, så inser de flesta att vi är bortom ”raser”. Vi är ett människosläkte. Damon Rasti kan till slut få vara Damon Rasti.

För jag är förbannat trött på att vara Damon Invandraren Rasti.

Det var en – minst sagt – omtumlande dag igår. Helt nedringd av medier. Artiklar i alla stora tidningar, med på radio, och chattade live med läsarna på Aftonbladet.se (det kom tydligen över 500 frågor på några få minuter)! Jag ska försöka utveckla lite resonemang och svara på kritik, tills dess har jag sammanställt några länkar. Som vitlökssåsen på kebaben, såg jag nyss att jag är med i New York Times också!! Det är i mina ögon, grymt stort. Tack till alla som har supportat, det har varit HELT fantastiskt.

NY Times
Aftonbladet
Aftonbladet chatt med läsarna
SVD
SR

Jag är så förbannat stolt över att kunna kalla den här killen min vän. Så lugn, så metodiskt och så konkret bemöter han alla anklagelser. Efter förra videon fick Soran ta en hel del skit, och jag har haft dåligt samvete, för jag borde ha fått lika mycket skit. Han är för mig en hjälte, som riskerar sin karriär och säkerhet och ensam i princip tar sig an dessa Sverigedemokrater. Se videon nu. Om ni fortfarande vill tro på SD, så tror ni alltså inte på vittnen (oberoende). Vi som var där vet vad som hände, allt annat är skitsnack.

Och sen:

Erik Almqvist lögner är så uppenbara att jag vill kräkas. Den som tror på lögnerna, har redan på förhand bestämt sig. Det är så skönt att se Soran knäcka dem med enbart ord och argument. Tack för det!

SD:s Erik Almqvist har nu lagt upp en video där han förklarar sin ståndpunkt.
http://www.youtube.com/watch?v=IdFDhaYTPkY

Självklart drar han till med en jättelögn och påstår att killen är Sorans kriminella kompis. Varken jag, eller Soran har sett den här killen, innan eller efter händelsen. När vakterna slängde ut Sverigedemokraterna, följde Soran med dem ut för att tala dem till rätta. Då kommer denna random-kille fram och ställer sig på Sorans sida.

Jag kommer ut efter ett tag och börjar filma när SD:arna är i tjafs med den här fulla killen. Tar upp telefonen och börjar filma, inser att det blir dålig kvalitet, samt att Soran redan filmar, och bestämmer att fota killarna. En tjej kommer emellan och tar bort den ensamma killen. Sen lugnar allt ner sig, och jag fotar dem.

Kvällen är förstörd, vi åker hem i en taxi. Sen händer det som syns på Sverigedemokraternas film. Att polisen varit där hade vi ingen aning om, och att han har skrikit ”OG” får stå för honom. Hur många tror ärligt talat att en OG-medlem går runt och skriker OG (Original Gangsters)?

Att SD sen vill göra den här killen till ”Sorans vän” och ljuger medvetet, är inte oväntat. För alla är vi invandrare och känner varandra.

Videon lades ut för att jag fick reda på att Erik Almqvist var SD:s pressekreterare. Hittills hade jag trott att det var en vanlig SD:are. Det finns flera vittnen till att Erik Almqvist gick på Soran Ismail på McDonalds.
Har försökt pressa honom på svar på Twitter, men han vågar inte svara. Det finns vakter på McDonalds som har sett detta. Erik hävda att de stötte på varandra. Det är rent skitsnack. Han kom upp till Soran bakifrån.

Vilken annan partisekreterare hade fått sparken för sånt här beteende. De är tre pers och går EMOT killen som attackerar dem. Om ni är så rädda, dra därifrån då. Tre mot en.

All heder till Soran som riskerar massa skit och glåpord när han som offentlig person går ut med detta.
Det skulle de flesta andra inte våga ha gjort. Varken som känd, eller privatperson.

Tänkte dela med mig av två texter jag postade på Facebook i somras. Jag hade varit ute och festat/jobbat (en text om min sommarklubb kommer snart). Det blev bara två texter, för efter den andra hörde flera vänner av sig och undrade hur jag mådde egentligen. Men tycker att spontanpoesi är den bästa, oavsett om man är nykter eller inte. Just nu har jag vit månad, och kan se tillbaka på den här sommaren som väldigt lärorik.

June 23 at 5:04 am
”Vandrar, med oväntad tålamod, genom den snart nyvakna staden, bort från en insomnad efterfest. Solstrålarna som bländar mig över västerbron är lika delar skräck som njutning. Innan jag stänger igen porten viskar jag: På återhörande, Stockholmsnatt.”

June 24 at 6:01 am
”Det är betänksamt att vara så omtyckt och ändå känna att ingen bryr sig. Hennes smickrande ord är en klen tröst, när det är klubbkillen som berörs. Jag ler, men inombords föraktar jag. Det klär mig inte. Så jag håller skenet uppe och låtsas som att det kommer bli bra. Jag tror mig inte.”

Det är intressant hur jag går från mod till vemod på bara ett dygn. Skulle gärna ha gjort detta till en tradition om folk inte tog det så allvarligt.

Döm om min chock när jag för ett litet tag sen, såg en dokumentär om SD och ser att personen som hoppade på mig i somras är Sverigedemokraternas pressekreterare Erik Almqvist. Jag ska berätta exakt vad som hände:

Jag har under sommaren drivit en väldigt populär klubb på F12 i Stockholm, kallad ”Roxanne”. Denna kväll hade min vän Soran Ismail varit med, och vi kommer till McDonalds för att käka lite, sent på natten.

Där finns några tjejkompisar till oss, och vi är alla glada och skrattar. Fram kommer en skallig kille – modell bredare – och börjar fråga Soran varför han snackar skit om SD. Soran, som i ärlighetens namn är typ 1.69 och väger 50 kilo, är väldigt saklig och ger honom argument. Jag tittar på från sidan, medan jag ska beställa, och låter dem sköta diskussionen. Det kommer alltid folk fram till honom och vill prata och är trevliga. Men fram kommer sen två snubbar till och situationen börjar bli trängd för Soran, så jag ställer mig bredvid honom och börjar diskutera emot.

De är jävligt hånfulla och fortsätter att slänga ur sig skit, och vill dra ut Soran. Jag går emellan och vill bli av med dem, även våra tjejkompisar (som är ”svenska” tjejer runt 20) försöker prata vett med dem. Det blir hätsk stämning och slagsmål ligger i luften. Vakterna kommer emellan och slänger ut Sverigedemokraterna. Jag är riktigt arg, för att de ger sig på folk på stan så där. Mitt på Stureplan i princip. Jag hade tagit några smällar, även om det är idioti med våld. Men att komma som ett gäng hyenor när folk är ute och har trevligt, klart jag måste försvara mig. Men det hände inget, och jag var kvar inne på McDonalds ett tag och käkade.

Väl utanför ser jag att de har gett sig på en annan kille som kommit fram och varit på vår sida, tror att han hade polsk ursprung. Jag kommer ut, tar upp telefonen och börjar filma. Jag fotar även Erik Almqvist i onyktert tillstånd. Soran hade filmat allt, men tyvärr blev hans iPhone stulen i Argentina, när han jobbade för fotbolls-VM.

Soran har nu lagt upp min film. Man ser hur de fega kräken ger sig tre pers på en kille. Detta är alltså Sverigedemokraternas toppskikt. Som vill få ner brottsligheten!

Tidningarna har börjat skriva om detta nu. Där säger Sverigedemokraterna att VI hoppade på dem. Hur jävla troligt är det, att vi två som är med några tjejer, hoppar på tre okända män? Vi har haft en fin fest, ska köra efterfest, men då stannar vi till för att spöa upp tre Sverigedemokrater först. Jag och taniga Soran, som aldrig har slagits i sitt liv. Trovärdigt.

Vi har dessutom tjejerna som vittnen, en av dem, dotter till en mycket känd skådespelare. Även vakterna på McDonalds kan nog vittna till vår fördel, ska försöka hitta dem senare idag. SD-männen hade förstört kvällen, jag åkte hem, var förbannad och ledsen, och insåg att man aldrig kommer bli ”svensk” i det här samhället. Det här postade jag på min Facebook den natten:

Jag vill verkligen inte att nån ska tycka synd om mig, det är inte det detta inlägg handlar om. Det är oerhört frustrerande att aldrig bli svensk, men jag är ändå ”lyckligt lottad” jämfört med många andra. Vill bara att folk ser dessa individer för vad de är. De kommer säkert lägga upp en film på mig, när jag är irriterad och aggressiv. Men hur mycket skit kan man ta? Jag har rätt att försvara mig, och gjorde det. Dock utan att slåss.

Det här är bilden från kvällen (klicka om du vill förstora):

Och här är Sorans video, där han infogat min video:

Upp till er att göra en bedömning. En sak är säker, hade detta hänt hos ett av riksdagspartierna, hade personerna fått avgå. Men det kanske är ok att SD får hålla på som idioter, eftersom de är idioter?

Update: Är mycket väl medveten om att SD också filmat och kommer att lägga upp en film på mig, när jag är full och förbannad. Men jag är redo att ta den smällen för att sanningen om dem ska komma fram. Jag är inte politisk sekreterare som hoppar på folk mitt i natten, jag är en kille som försvarar en vän. Om det får mig att framstå i dålig dager, so may it, det viktiga är att sanningen om SD kommer fram.
Jag tar inte skit från någon. Särskilt inte provocerande Sverigedemokrater.

Update 2: Nu har SD gjort sin egen film. Där ljuger de för fulla halsar och påstår att det är Sorans vän som är kriminell som ger sig på dem. Vi hade aldrig sett killen i fråga tidigare. Han kom tydligen fram för att stötta Soran. Jag har pratat med Expressen om detta tidigare ikväll (tidningen imorgon). Efter att vakterna slängde ut Sverigedemokraterna, var jag kvar inne på McDonalds och käkade nåt. När jag kommer ut, ser jag att de har gett sig på en ny kille. Jag tar upp och filmar lite, ser att Soran redan filmar, och bestämmer mig för att fota istället. En tjej tar bort killen som de tjafsar med, och jag fotar Erik Almqvist. Sen åker jag och Soran därifrån i en taxi. Sen utspelar sig detta http://www.youtube.com/watch?v=IdFDhaYTPkY
Vad killen gör och säger, tänker inte jag ta ansvar för. Hade inte sett honom innan detta, och inte efter heller.
Det är enkelt att kolla upp vad han heter p.g.a att han blir gripen och se att han saknar koppling till någon av oss.
Den mest intressanta frågan kvarstår. Varför är en partis politiska sekreterare ute med fotbollshuliganen Christian Westling och tjafsar med folk halv fem på morgonen? Och om nu det var så hotfullt, varför drog de inte därifrån?

Såå, Veckorevyn ville göra en intervju om Blog awards, och jag ville inte vara med. De fortsatte tjata, så jag svarade högst oseriöst, och tänkte att de aldrig kommer printa det. Nu får jag höra att de har tagit med mig i tidningen, men bara med dem mest seriösa svaren. Här är hela ocensurerade intervjun:

Vad gillar du själv bäst med din blogg?
Att den får folk att skratta!

Vilka är dina bästa bloggtips?
Utgå ifrån att läsarna är smartare än dig. Tänk långsiktigt. Och lägg upp bilder på schimpanser. Det är alltid roligt.

Är det svårt att vara rolig i bloggen?
Nej, inte när vi har så roliga personer i redaktionen. Men just i vårt fall är det svenska folket som är roliga. Vi förmedlar bara orden vidare.

Vad gör din humor speciell?
Vi är lite samhällsironiska och bitska, och ser på vardagssamtal från ett von oben-perspektiv. De flesta av våra läsare förstår vår humor och spinner vidare på det i kommentarerna.

Vilken annan bloggare hoppas du på att få träffa på galan?
Kissie verkar vara en jätteintelligent människa som man vill ha djupare diskussioner med. Jag vill gärna prata om Fibonacci-talen med henne.

Varför tror du att just du har blivit nominerad?
För att våra läsare är lite smartare och finare än genomsnittet. Ofta är kommentarerna minst lika roliga som själv bidragen.

Vad gillar dina läsare bäst med din blogg?
Att vi få se ner på andra och känna oss lite bättre.

Varför började du blogga?
Jag pluggade juridik och det var så tråkigt att det var antingen blogga eller repet som gällde.

Vad är det bästa med bloggen?
Att få gå på kändisfester och ligga med blogg-groupies. Det är nåt speciellt med tjocka killar i glasögon.

Vad skiljer din blogg från andras?
Vår blogg har en röd bakgrund.

Vad har du för förväntningar på galan?
Mycket drama. Tjejslagsmål. Bögbloggare som utmanar varandra i dance-offs. Och Fibonacci-talen med Kissie som sagt.

Vad har varit jobbigt under det här bloggåret?
Som vanligt Aftonbladets usla tjänst Bloggportalen, som redovisar felaktiga siffror. Kissie har inte 1 miljon besökare. Tyvärr förstår inte de flesta det.

Vad har varit roligast under det här bloggåret?
Jag skojade om Engla i en rubrik, men många fattade inte poängen och jag fick massa skit. Jag grät och grät, men till slut kom jag ut (inte som homosexuell alltså) starkare än året innan.

Varför ska läsarna rösta på just dig?
Jag tycker inte att någon ska rösta på oss. Ge rösten till någon som behöver uppmärksamheten. Vi var Sveriges största blogg i flera år, och har gett ut en bok som legat etta på svenska boktoppen. Worup?

Vad ska du ha för gala-outfit?
Såg att Dressman i Kista har fått in en riktigt het blå blazer. Den och mina gröna Paul Smith-dojor!

Hur peppar du dig själv en dålig bloggdag?
Jag läser Mia Törnbloms litterära verk. Gärna med en kopp chai-latte till.

Varför tror du att just du har blivit nominerad till årets Blog Awards?
Jag vet inte. Men om jag vinner så ska jag skänka alla pengarna till Rädda barnen!

Vad har bloggen gjort för din karriär?
Väldigt mycket. Det har gjort att vi har fått utveckla nya sajter, skriva på en tv-serie, ge ut böcker och mycket mer. Utan bloggandet hade jag varit en toppjurist och tjänat massa pengar.

Vänner!

När jag börjar skriva detta, är det endast två veckor kvar till valet den 19:e september.
Det råder i mina – och många andras – tankar, inga tvivel om att Sverigedemokraterna kommer att ta sig in i riksdagen. Vi kommer under många år framåt att med skam titta tillbaka på denna händelse och undra hur vi kunde låta det hända. Två veckor kvar, och varningar om, eller hån av Sverigedeomkrater verkar inte hjälpa. Därför drar jag ihop något jag kallar för ”Inga invandrare” för att lyfta fram vad invandrare gör för Sverige och hur fattigare landet skulle vara utan invandrare. Ur vinklar så väl som ekonomiska, kulturella, sportsliga m.fl.

Kända invandrare som ger oss musikalisk glädje, humor, snygga mål, likväl som medel-Muhammed som tar hand om våra äldre, ritar nya byggnader, eller om ni så vill förser oss med en pizza.

Det finns tusen tankar i mitt huvud om hur vi kan få poteniella SD-röstare att tänka om kring invandrning, när de blir upplysta om all ”nytta” de har av invandrare dagligen. Men tiden är knapp! Det är mindre än 14 dagar kvar tills SD tar sig in i riksdagen. Vi måste agera! Detta behöver inte vara enbart en politisk aktion mot SD. Detta är en humanitär åtgärd för att påminna Sverige om att vi är mer än potentiella tjuvar, våldtäktsmän eller burkabärare.

Jag behöver därför er hjälp. Ni har fått detta mejl för att ni har ett kontaktnät som är av betydelse. Ut med budskapet, gör vad ni känner och kan. En länk till hemsidan, en statusuppdatering, ett youtube-klipp… Ja, i princip vad som helst, som påminner andra om hur fattigare detta land skulle vara utan er, eller andra som har kommit till vårt land.

Vi avslutar kampanjen med en manifestation någon dag innan valet, där vi lägger ner vårt arbete under en kort period. Låter Sverige stanna upp en liten stund, för att visa upp skillnaden.

Har ni frågor och funderingar kan vi mejlas, ringas eller träffas när som helst. Jag behöver er. Sverige behöver er.

Länken till Facebook-pagen är:
http://www.facebook.com/pages/Inga-invandrare/157018890980660

Det kommer snart att komma upp en hemsida på http://www.ingainvandrare.se

Bästa,
Damon Rasti
damon at damon punkt se
Tel: 070-7773374