Damons lista

Det som slår mig främst när jag har tittat igenom första avsnitten av tv-programmet Ullared är det avstånd jag känner till dem människor som porträtteras i serien. Det som ”ska” anses vara medelsvenskhet eller mainstream. Käka pizza med burkchampinjoner, ha tumring och digga Basshunter. Eller ha dålig smak som vissa skulle kalla det.

Missförstå mig rätt. Jag kommer själv från enkla förhållanden, uppvuxen i ett 13-våningshus med en högst alldaglig levnadsstil. Och flera av mina familjemedlemmar har antagligen varit, eller skulle vilja åka till Ullared. Men det krävdes inte många dagar utanför bubblan i förorten innan jag insåg att jag aldrig mer ville tillbaka till den okunskap och avsaknad av visioner som ett medelliv också kan innebära.

Grundkonceptet i programmet är att visa det vanligaste svenskar tydligen gör under en sommar. Åker till Ullared och överköper billigt skräp samtidigt som de campar, dricker öl och grillar. Bland dessa ”vanliga människor” som gör vanliga saker har man hittat ett gäng lite färggladare människor som får några minuter i rampljuset.

Jag förstår att produktionsbolaget och Kanal 5 gärna vill utmåla alla dessa ”medelsvenskar” som sköna, enkla människor. Men Ullaredsmänniskorna besitter också en stor dos okunskap, smygrasism, alkoholism och vardaglig misär. Och det är lite där poängen i inlägget ligger. Diskussionen som vi har haft på sistone om ”riktiga människor”, och som har pågått i USA under en längre tid. Där elitister och innerstadsbor påstås ha tappat kontakten med det som är på riktigt – ute i landet – utanför vår storstadskärna.
Hur man tydligen inte är en människa på ”riktigt” för att man är mer utåtriktad, har lite finare smak och gillar att göra det svårt för sig.

Fenomenet berättas egentligen bäst i senaste avsnittet av NBC:s finfina serie ”30 Rock”. Chefen Jack tvingar med producenten (elitistiska) Liz Lemon ut till Midwest för att hitta en skådis från det ”riktiga” Amerika, och för att lära sig vad medelamerikaner skrattar åt. Skillnaden blir än mer distinkt i ett splittrat USA, men har ändå gemensamma knytpunkter till Sverige. Det Jack tror är sköna medelamerikaner som skiljer sig från snofsiga elitistiska New York-bor, visar sig även vara elaka okunniga människor. För med medelmåtta kommer också en naturlig minskad förmåga till öppenhet och tolerans. Är du inte berest ökar risken att du är främlingsfientligt. Är du inte påläst så är du antagligen mindre allmänbildad. Och intar du information utan att ifrågasätta är du en del av hjorden.

Många av er kan tolka det här som drygt skitsnack. Jag vill förtydliga att jag inte föraktar medelmänniskan. Jag föraktar den charm och äkthet som försöker beskrivas dem som grupp. Det är billiga poäng. Jag förstår mycket väl att medelsvensson är grundstommen i vårt land. Människor som sliter dagligen, tysta arbetsmyror som bär upp vårt samhälle och vi bör vara dem tacksamma för det. Det finns en given succé i att försöka nå dessa människor.

Robert Wells – som också medverkar i första programmet – har blivit mångmiljonär tack vare denna gyllene medelväg. Den som är ute efter snabba pengar gör sig själv nästan alltid en tjänst genom att sänka svårigheten på sitt artisteri eller produkt. Nå ut så brett som möjligt. Det är enkel matematik. Och det är egentligen oberoende av genre.

Jag kommer att tänka på Larry the Cable Guy, en amerikansk komiker som har gjort sig enorma pengar (vi pratar hundratals miljoner nu) på sin white trash-komedi. Som tyvärr bygger på fördomar mot bögar, invandrare och andra nymodiga element i den vita medelmannens vardag. Jag skriver man, eftersom det är det hans publik främst består av. Briljanta David Cross (från bl.a. Arrested development) krossar honom totalt i detta klipp på Youtube. Väl värt att lyssna på.

Den som vill kan göra det enkelt för sig och bara insupa underhållsvärdet i tv-programmet. Ullared kommer att bli en fin framgång för Kanal 5. Precis som Färjan (i samma kanal) kommer både vi som inte förstår kulturen och de som känner igen sig att titta. Förundras, hånskratta eller ha sympati. Grattis till Kanal 5!

Jag ser inte charmen i att förhärliga medelmåtta och den Jantekänsla som genomsyrar hela fenomenet, så jag kommer nog inte att orka titta. Och det beslutet har inte påverkats av den osofistikerade tanke som slog mig när jag twittrade nyss: 45 minuters tv och inte en enda knullbar person i bild.

Det jag vill ha sagt till slut är att vedugnspizza knäcker en Hawaii. Att Bassekou Koyate svänger mer än Basshunter. Och att ett puttrande lågmält aha-skratt är ett vackrare ljud än ett billigt pruttskratt. För i en rättvis värld hade ovanstående nämnda Arrested development gått i tio säsonger och Vänner blivit nedlagt efter tre.

Självklara ståndpunkter som inte delas av tillräckligt många människor.

Var igår och såg den mycket omtalade filmen Bananas* på Bio Rio. Jag undrar om det finns något som får mig igång mer än när storföretag jävlas med den lilla människan. Jag har idag suttit och läst på lite om bananer. Det är en konstig grej att göra. Men högst intressant.

Det som har hänt i Centralamerika under många år känns som en modern återupprepning av det spanjorerna gjorde med indianerna för 500 år sen. Jag var själv i Nicaragua för några månader sen och att se detta vänliga folk (även andra länder) utnyttjas för att vi ska få billiga, snygga bananer och för att multinationella företag ska tjäna storkovan, är ju högst vidrigt, det säger sig självt.

Jag tycker att det är skönt att filmmakaren Fredrik Gertten visar huvudadvokaten Juan Dominguezs – minst sagt – storslagna livsstil. Han äntrar centralamerika som en liten mini-Fidel och glider omkring i en röd Ferrari hemma i LA. Det blir inte lika tydliga billiga David-Goliat-poäng, även om det i detta fall är så läget ligger till. Doles advokater gör ett enormt skrämmande jobb. Kontrasterna till hans medarbetare, den flintskalliga och idealistiska mannen, är i vissa stunder fantastisk.

Det som kan vara skevt är att kritiken främst riktar sig mot Dole. Chiquita nämns bara i förbifarten, trots att de har ställt till med lika mycket elände i regionen.

Chiquita har sedan några år börjat sälja ”kravmärkta” bananer. Men det är en skamlig version av begreppet. ”Rainforest alliance” är en lightmärkning som storföretag använder för att inte behöva ta fullt ansvar.
Till skillnad från Krav-märkta produkter är det tillåtet att använda mycket giftiga bekämpningsmedel och odlarna saknar den typ av garanterat minimipris som ”Rättvisemärkt” ger.

Så Fairtrade-bananer är det som gäller fr.o.m. nu. Att sluta köpa bananer helt är idiotiskt, vi måste få producenterna att ställa om. Det kanske kostar dig en krona mer per banan, men det är det självklar värt, för att folk ska slippa få sjukdomar, usla löner och annat misär som vi inte ens kan föreställa oss.

Tycker du inte som jag är du en idiot. För att uttrycka det politiskt korrekt.

Fantastiskt för oss som älskar Internet och TV:

Ibland när jag skriver saker utgår jag ifrån att alla ska fatta. Och tänker att de som inte fattar, kan dra. Det är lite omoget. I förra inlägget skrev jag om en bild som handlar om second base. Alla som har sett amerikanska filmer eller tv-serier någorlunda länge vet vad det ungefär handlar om.

Det är en metafor för hur långt man kommer med en person på en dejt, baserat på amerikansk baseball:

First base: Hångla
Second base: Smeknigar, petting, ”hand job”.
Third base: Oralsex.
Fourth base/Homerun: Samlag!

Det är ungefär så jag uppfattar det, kan finnas lite andra definitioner.

Jag älskar amerikansk kultur och termer och vältrar mig i det. Eftersom jag jobbar med nätet, så slukar jag i mig mycket nättermer också. Jag ska nog starta en egen skola för det. Berika era liv med Internetnonsens och memes.

Om ni vill veta vad rubriken syfta på, kolla här på Wikipedia

Till slut kom tårarna. Efter att i natt ha förnekat och ironiserat kungens död, till synes på bl.a. Twitter, blev min Michael-maraton nu på förmiddagen lite för mycket. Man in the mirror. Där brast det.

Man måste veta lite om min uppväxt för att förstå varför jag blir berörd. När jag var liten i Iran, fanns det ingen möjlighet att öppet köpa skivor och kassetter. Vi hade inte ett utbud att välja på. Den västerländska musik som fanns tillgänglig, var den som kompisar kopierade till varandra på kassett, och då fanns det egentligen mest utrymme för de största artisterna. Och Michael var den störste.

Det är något iranskt över att dyrka den störste. Ett storhetsvansinne som jag ibland skräms av hos mig själv. Det är därför 90% av alla iranier håller på Brasilien i fotbolls-vm. De som är störst och bäst är ens favoriter. Kanske är det ett arv från Cyrus. Konungarnas konung.

Och Michael var kungen av pop. Jag minns när jag flyttade till Sverige och fick tillgång till MTV. Bland mina bästa minnen är från när kanalen hade Michael-weekends. Jag satt med mina VHS och spelade in allt jag kom åt. Jag tränade danssteg och drömde om att bli artist. Tog mig i skrevet och sjöng med i låtarna. Drömde om att få gå på en konsert. Något som aldrig infriades. Jag var beredd att lägga flera tusen i höst för att få se honom i höst.

Allt skitsnack runtomkring har egentligen aldrig berört mig. Även om jag har skämtat om det. Han blev aldrig fälld, och visst, hans personlighet var högst egendomlig. Men musiken levde kvar i mig genom åren. Jag minns det bäst när jag och två kompisar var på semster 2002. Vi festade hårt i två veckor, och trots att vi blev tröttare för varje kväll som gick, slutade det alltid med att någon satte på Another part of me, adrenalinet rusade igenom våra kroppar och vi kände oss odödliga.

Det som berör en mest är inte att en människa man aldrig har träffat är död. Det är påminnelsen om ens egen dödlighet. Om min – kanske – enda idol någonsin, någon jag växte upp med och som alltid har berört, är död, hur långt borta är inte min egen död?

Vad har jag åstadkommit? Vem minns mig om jag är borta imorgon? Några familjemedlemmar och nära vänner. Några elektroniska RIP.s, och några dagar senare är man blott ett minne. Om ens det.

Nej, låt döden vara en påminnelse om hur kort livet är. Be kompisen om ursäkt för den där skitsaken, bli vän igen med ditt ex, och kanske kanske, förlåt din pappa för alla fel han begick.

Ikväll tar jag på mig en Michael-tischa och höjer mitt glas. En hyllning till den störste någonsin. Tonight, the girl is mine. Don’t stop til you get enough.

Michael has left the building.

Jag har under en lång tid, tillsammans med M och T, skrivit på och utvecklat en tv-serie, som i förra veckan pitchades för den största svenska tv-kanalen. Det är en komediserie, med mycket hjärta, smartness och totalt annorlunda mot allt som gjorts i Sverige förut. Surrealistisk och absurd, kryddad med Internetskämt och popkulturreferenser.

Vi älskar teve alla tre, och efter ett par glas vin en kväll, började vi skriva på första avsnittet och därefter har det lästs av flera i humorbranschen, och det har fått ett fantastiskt mottagande.
Den stora svårigheten har varit att vi inte har jobbat med teve förut och att kanalerna kan vara lite skeptiska till det här nya gänget som ska komma här och göra teve. Det är ett märkligt moment 22 i den branschen.

Men det finns all anledning för branschen att ta in nytt blod, särskilt oss kids som kommer från Internet. The land of the mighty. Och det känns som att vi förr eller senare kommer att få göra vår grej, för vi brinner verkligen för bra kvalitativ underhållning.

Jag har inte velat skriva om det här tidigare, då det känns som att tomma tunnor bloggar mest. Och även om vi inte har fått ett klart ja än, så har vi ett stort produktionsbolag i ryggen, och kan gå på sommarlov med gott samvete.

Vad serien handlar om? I princip, en nördig kille som startar en sajt, för att imponera på en tjej.

Neeej, det handlar inte om mig.

Ska slita mig från tråkigt redovisningsarbete snart, och dra iväg på Super Viral Brothers releasefest på Ljunggrens. Kan bli hur fett som helst. Kolla in videon, den är… speciell.

Hittar denna intressanta graf hos min favorittidning, Guardian. Den visar vilken sorts nöje folk i Storbritannien har lagt sina pengar på under de senaste åren.

Att enbart skylla på nedladdning är inte hållbart, när man ser att spel har ökat kraftigt. DVD likaså. Folk har väl en begränsad budget. Och i en tid där bolagen fortfarande tjatar om skivförsäljning är det kanske dags att inse hur föråldrat det mediet egentligen är. CD är bland de få tekniska grejer som finns kvar från min barndom. Jag menar, jag springer ju inte och köper VHS:er eller spel på åtta 3.5-disketter längre. Visst kan det vara så att man genom gratis musik lägger pengarna på annat. Men spelen och dvd:n finns där för nedladdning också.

Jag har funderat på hur kul det skulle vara att hjälpa en ung artist. Mitt primära mål skulle vara att krossa alla sanningar som musikindustrin har skapat och omvärdera alla måsten. Det finns så mycket att göra, i en bransch som ligger tio år efter sin tid.

Här är en grupp jag upptäckte igår, de gjorde en livespelning i Berns källare igår kväll.
Låten Burial har jag spelat sönder hela dagen. Hittade bara remixen på youtube, men originalet (som jag föredrar) finns på deras Myspace.

Jag gissar att det finns så många namnband nu, att Mike Snow får bli med två ”I” för att bli unikt…

Sånt här gör mig lyckligt. Några ungar i ett land, säkerligen någonstans nära där jag föddes som skapar glädje i ett spartanskt vardagsrum (och liv).