Damons lista

Berns gratiskonserter i matsalen har jag ju skrivit om tidigare. Det blir en fantastisk stämning när man slänger upp bandet mitt i rummet och alla åskådare sitter runtomkring som i ett stort vardagsrum. Nu är det dags igen.

Amerikanska singer/songwritern (och skådisen) Amy Lavere kommer hit på onsdag den 10:e med sin raspiga ljusa stämma och framför sin speciella country-blues-rock. Jag har preppat med youtube-videor och delar med mig av denna:

Ni kommer väl? Det är GRATIS! Men för att vara säker kan man boka bord i matsalen och äta något gott också. Inte minst för att stödja arrangören. Hon spelar även på Pusterviksbaren i Göteborg dagen innan, och då kostar det 110 kronor. Vilket inte är mycket för en konsertupplevelse.

Särskilt för er som kommer att ladda ner hennes album gratis nu.

Man skulle väl kunna säga att jag under åren har diggat Kanye West, och var även på hans konsert under Jazzfestivalen. Han är ingen stor rappare, men producerar grymma beats och samplar som få andra.

I samband med sitt senaste albumsläpp såg jag fram emot hur han skulle knäcka gangsterrapparen 50 cent, som står för den kvinnförnedrande hiphop som inte alltid känns ok. Jag har förut skrivit om Busta-konserten, där jag till slut kände att alla ”bitch” och ”hoes” blev för mycket. Jag gillar flowet hos Rick Ross – the big boss, men det känns inte helt ok att sjunga med till ”I keep pimpin to get into bitch’s panties”. Även om jag kommer på mig själv med att göra det ibland (att det är på tunnelbanan och folk kollar konstigt är en fin väckarklocka).

Kanye var den andra sidan av hiphop, tillsammans med exempelvis Mos Def, Lupe Fiasco och andra som stod mer för medvetenhet än gangsta-bullshit. Kanye blev en hjälte när han ilsket yttrade ”Bush doesn’t care about black people” live i TV under en insamling för Katrina-offren.

Men i samband med albumsläppet började han snacka om sitt intresse för porr, hur mycket han älskade det och att han inte kunnat erkänna det tidigare (hans första album fanns det ju mycket Jesussnack på). Det kändes lite märkligt och jag kunde inte riktigt släppa det. Var allt en fasad kanske?

Albumet kom, 50 knäcktes och Kanye blev störst. En ikon med god koll på design och stil.
Men någonting hade redan börjat hända. Kanye hade tidigare bort sig på en MTV-gala när Justice vann priset för bästa video, och han gick upp ryckte till sig mikrofonen och beklagade sig eftersom hans video kostade en miljon dollar, och han hade haft Pamela Anderson med.

Han fortsatte att göra märkliga uttalanden och få fler utbrott på MTV-awards. På nätet började hatet mot hans självupptagenhet att växa. Han blev ökänd för att vara en douchebag utan självdistans.

Kulmen nåddes förra månaden när han påstod att han skulle gå till historien som ”vår generations röst..detta årtionde”.
Denna roliga sammanställning visar hans tio värsta egotrippar:
http://www.mamapop.com/mamapop/2008/11/the-top-ten-rea.html?cid=1

Nu kom jag över en video från den fantastiske satiriken Stephen Colbert som uppmanar alla tittare att gå in och köpa hans album idag onsdag klockan 17 EST. Tanken är att man ska peta ner Kanyes nya skiva som ligger på första platsen. Som Stephen säger: ”Det finns bara ett sätt att stoppa Kanyes arrogans. Och det är med min arrogans!”

Uppmaningen sprids nu på nätet, främst via Digg. Det ska bli riktigt intressant att se om kuppen lyckas. Det är faktiskt dags att Kanye sätts på plats. Det känns som att en person som har sagt att ”om de skulle skriva om bibeln skulle jag vara med i den” har gått över gränsen för charmig kaxighet.

Nyss gick strömmen i vad som verkar vara stora delar av Hornstull. Det blev kusligt tyst och alla trådlösa nätverk gick ner. Turligen har jag ett 3G-modem, som även om det suger 364 dagar om året, är till stora nytta just nu.

Jag tände ljus och la mig skönt i soffan. Men insåg att jag bara har två timmars batteritid på datorn. Då kom paniken. Vad ska jag göra sen då? Jag lägger mig nästan aldrig innan klockan ett.

Tystnaden gjorde mig medveten om faran där ute. Jag började tänka att det helt plötsligt springer rånare och vandaler där ute på Långholmsgatan, lite som i New Orleans efter Katrina.

Sen fick jag för mig att det kanske fanns vampyrer där ute. Det har blivit för mycket vampyrkultur på sistone. South Park gjorde en riktigt bra grej om det förra veckan. Nu ska jag njuta av den tid jag har kvar i natt. Sen ger jag mig hän åt nattens faror.

Jag går alltså till Judit&Bertil och dricker en Cola.

Idag delas restaurangpriset Gulddraken ut. Mina tre favoriter, El Diablo, Indian Garden och Nhu’s är samtliga nominerade. Det var också de tre restauranger jag hypade mest i min förra blogg. Ni ser, om alla bara lyssnar på mig, så kan det här bli hur bra som helst. Håller tummarna mest för Indian Garden, efter renoveringen har de fått trevligare personal och förrförra veckan gjorde de t.o.m. ett special-té för mig på lunchen, när jag berättade att jag hade ont i halsen. Kärlek!

Ser t.o.m. att mångsysslaren Saurabh använder dem för sina hippa fester, vilket är grymt roligt, det har de gjort sig förtjänta av. Billig, bra mat runt hörnet. Även Nhu’s ligger en vårrullekast från mig. Det enda ställe jag kommer att lämna Hornstulll för är N.Y. eller Barcelona.

Precis som alla andra som vill vara ”unika”.

Update: Yes, Indian Garden vann! Nu lär det tyvärr vara kaos där de närmaste veckorna, då alla andra ska till ”kniiivsöder” och käka igen. Damn!

I fredags var det svensk premiär för Hana Makhmalbafs film om en ung afghansk flicka som bor i grottorna i närheten av de berömda bortsprängda Buddhastatyerna. The Makhmalbafs är en instutition inom iransk film – pappans och storasysters filmer är kritikerrosade – och Hana var endast 18 när hon slutförde filmen.

Det är en rörande historia om en sexåriga Bakhtays önskan att få gå i skolan. För detta behöver hon en anteckningsbok och annat materiel och snart börjar en skakande vandring genom Talibanland. Ett land där kvinnors rättigheter är näst intill obefintliga. Utan att avslöja för mycket av handlingen kan jag berätta att en av scenerna är så stark att jag i princip fick andnöd. Kanske påverkas jag som förstår persiska extra mycket, men vissa bilder är verkligen hemska.

Filmen tappar lite i tempo under andra halvan, men är ändå mycket sevärd. Kolla in på Zita eller annan biograf som visar filmen.

Efter den minst sagt omtumlande, nakna och ärliga konserten med Tracy Chapman, gick jag förbi Berns för att ta en drink. Och när jag trodde att kvällen inte kunde bli bättre, så är det en än mer intim gratiskonsert med Damien Jurado. Jag hann knappt tänka ännu en songer/singwriter förräns jag var fast i hans melankoliska låtar. Jag köpte t.o.m. en skiva, något jag inte har gjort på flera år. Men när konserten nu var gratis (!) kändes det som oförskämt att inte supporta en snubbe som flygit hit från Seattle. Spelade in denna snutt från soffan jag låg nedkrupen i en meter från artisten. Magiskt! (Ursäkta skakigheten i början.)