Damons lista

I ett ständigt förändrande medielandskap, har ju jag och två vänner skrivit på en tv-serie som skiljer sig ganska markant från det som går på svensk tv annars. Det har varit frustrerande att inte få göra sitt projekt, p.g.a. så många externa faktorer som måste falla på plats innan du får göra en tv-serie.

För det första måste du hitta ett produktionsbolag som tror på dig, sen måste de pitcha det för tv-kanalerna, som måste hitta rätt programtid (vanligtvis minst ett år fram i tiden) som ska passa.
Har du tur så sänds din serie cirka två år efter att du började skriva på den.

För mig är det lugnt, då detta är en bisyssla, och något jag gärna provar. Men att komma från Internet och tro att man ska slira sig igenom tv-branschen är naivt. Då blev min tanke innan sommaren: Kan man inte göra en serie ändå och bara visa den på nätet?

Jag kontaktade en vän som jobbat för MTG i många år, och han skulle titta på det över sommaren. Nu ser jag att NBC har gjort en liknande grej med sin nya serie Ctrl. Den går bara på nätet – den första hos en stor TV-kanal i USA – och är hårt sponsrat av Nestea.

Handlingen är lika enkel som genial. En kontorsnörd (Buster från Arrested develeopment) spiller lite Nestea på sitt tangentbord som blir magiskt. För när han trycker på Ctrl-Z inser han att han hoppar tillbaka några sekunder i tiden och ”ångrar” det han precis gjorde. Varje avsnitt upptäcker han nya knappar och funktioner. Nestea-flaskan finns där hela tiden, men man irriterar sig inte på den.

Avsnitten är cirka fyra-fem minuter långa, och man kan väl säga att sån här ”webisodes” är twitter-verison av serier. Ett litet break från jobb, plugg eller allmän uttråkning.

Det här är framtiden för mig. I ett medieklimat som snurrar allt snabbare behöver vi allt snabbare fixar. Att sända en serie på nätet, innebär kraftigt sänkta kostnader, samtidigt som aktualiteten blir väsentligt högre, jämfört med något som ska sändas på tv.

Det finns egentligen inget som stoppar mig eller någon annan från att ta en hyfsad videokamera, använda ett enkelt redigeringsprogram och få några vänner att ställa upp som skådisar, för att skapa sin egen webbserie. Det kommer att komma på bred front snart även här i Sverige.

Nesteas nya sajat heter Liquidawesomeness.com. Jag tycker att det Nestea gör är awesome.
Dagarna då vi är beroende av tv-kanalernas godtycke är förbi. Jag ska göra humorserier på ett eller annat sätt.

Nu ska jag bara hitta rätt väg att gå.

Jag hamnade i en diskussion med en Aftonbladet-medarbetare på en hemmafest för några veckor sen. Jag ville framföra varför Aftonbladet sög så mycket rumpa (bildgoogla ”toss the sallad”), men insåg snart det idiotiska att påtala det för fotfolket. Det är som att gnälla på ICA-kassörskan om att laxen är för dyr. Vad ska hon göra åt det?

Därför vill jag nu inte gnälla om journalisten till den här artikeln som skriver om Eminems och Brunos ”bråk” på MTV-galan förra veckan. Han påstår att Sascha Baron Cohen genom sitt andra alter ego ”hånar” Eminem genom sin Twitter. Det som journalisten i det här fallet skiter i att ta i beaktning är att Borats Twitter-konto är fejk. Fogazy. En bluff.

Det tar en normalvettig människa ungefär 12 sekunder att inse. Och några googlingar senare kan man konstatera det uppenbara. Men Martin Söderström väljer den lätta vägen, genom att inte kolla upp en bra story. Jag är inte arg på dig Martin. Jag är arg på ICA-Stig som tillåter dig skriva ut osanningar.
Som inte tvingar dig att kolla var laxen kommer ifrån.

Får man inte lära sig redan på mellanstadiet att ta allt på Internet med en näve salt?

Som häromdagen när jag ser ett inlägg om mig i Soran Ismails blogg. Sitter folk och läser den bloggen och tror att det på riktigt är Soran som skriver? Att han skulle skriva ”Den har en härlig blandning av lite humor, lite allvar. Den är välskriven, men för den delen inte överdrivet pretentiös.” om min blogg.

Det säger sig självt att komiker inte kan skriva vettigt och välformulerat. Men den här Faux-Soran skriver bra och överraskande om valet bl.a. så vi får hålla koll på honom i framtiden.

Tills dess. Kom ihåg. Allt på Internet är fejk.

Sånt här får mig att skratta upgivet. Ett företag inser att det finns bra med pengar att tjäna på invandrare som åker hem till sina hemländer. Sen skickar de uppdraget till sin feta reklambyrå (bestående av ett gäng vita snubbar med mustasch) som ska ta fram ett koncept.

De här snubbarna sitter och brainstormar, går och tar en öl på Riche, och fortsätter att vara kreativa och kommer fram till det briljanta att skriva ”Yalla Yalla” och visar en bild på kamel.

Vad de inte vet är att en stor del av målgruppen – iranier – kommer att skratta åt budskapet. Båda grejerna förknippas med araber och är det något de flesta exiliranier hatar är det att bli sedda som araber.

Det finns grova pengar att tjäna på flyg till Iran, just nu har väl Iran Air monopol på direktflyget. Därför förstår jag inte varför ett storföretag inte gör en bättre satsning för att nå ut med rätt budskap.
Och t.o.m. för många araber kan jag tänka mig att det är så banalt och stereotypt att använda det här sättet att uttrycka sig.

Det här slog mig när jag åkte tunnelbanan idag. Jag kommer ner och ser skyltar med reklam för kostymer. Instinktivt tänker jag att kostymen måste kosta 1995 kr. Jag blir förvånad över den tanken sneglar upp och ser att det är EXAKT vad den kostar. Jag har inte sett reklamen förut och inte satt min fot i en Brothers-affär på flera år (Dressman är mer min melodi).

Men så mindes jag den video som jag såg häromdagen, om en kille som i förtexten skriver om hur han fick 4.000 att köpa en studentkostym för, och att han köpte en på Brothers för 1995, och sen byggde en fet party-kundvagn för resten av pengarna:

Videon är riktigt populär och på väg mot 100.000 visningar. Senare dök den här annonsen upp på blocket, där vagnen var till salu:
http://www.blocket.se/vi/21068881.htm?ca=12_s

Nu kan det vara några oskyldiga pojkar som ligger bakom. Men mitt cyniska jag säger att det är ett gäng reklamare som vill få målgruppen att köpa sina studentkostymer på rätt ställe, och göra andra saker med cashen de sparar in.

Youtube-kontot är nyskapat och det råkades lägga upp exakt när Brothers-kampanjen kommer upp?
COME ON! Som GOB skulle ha uttryckt det.

Det mest chockerande är i så fall att Brothers har börjat med virals.

Det känns fresh.

Har under dagen följt skottlossningarna i Gamla stan-fallet, och den s.k. ”medieprofilen”. Tittade in på hans Facebook, och inte en enda person hade skrivit något på hans ‘wall’. Ingen av hans drygt 800 vänner.
När ryktet började spridas om att han hade släppts, började ”vännerna” att hagla in med ord som ”support”, och att de ”tänker på honom”.

Era åsnor, konstigt att ni inte tänkte på honom och skrev upp ert stöd när han var häktad, men helt plötsligt skulle visa det när han släpptes.

Så här är det inom media. Ett gäng människor som är dina vänner när det går bra, men som pissar på dig vid minsta motgång. Som jag försökte råda en bloggare förra året: En dag kommer du att fatta, att det här inte är dina riktiga vänner, och då kommer du ångra att du sket i dina gamla vänner.

Men hon brydde sig inte, och jag orkar inte bry mig tillbaka. Vänner som ställer upp för en i vått och torrt är sällsynta. Jag tror att jag kan räkna mina på en hand. Det är lite sorgligt.

Reklam för en dansk e-butik (OBS! innehåller massa nakna bröst). Vi är grannländer, men sånt här skulle aldrig göras i Sverige. Mentaliteten mellan våra länder finner jag intressant på flera nivåer.

Link:

Via Techcrunch

Blir alldeles varm när jag får läsa i Aftonbladet om att tidningens eminente krönikör/kritiker numer får kallas sig för Madeleine Ågren. Äntligen lite hbT-tänk hos Bladet. Alla som hittils har svurit över Jan-Olovs ibland rent usla recensioner av populärkultur får i framtiden tänka sig för. Kanske är det Madeleine Ågren ni ska kalla för kukhuvud? Eller fitthuvud om ni ska vara PK. Här är före och efter-bilder:

(Bilderna tillhör Aftonbladet)

Ironsikt att välja namnet Ågren dock, det är väl inte så att Jan-Olov redan har ångest?