Damons lista

Den här texten tar egentligen avstamp någon gång på sensommaren 1989. Jag hade levt i Sverige i snart två år, och bott i diverse hårdare förorter, som Husby och Akalla, och klassen jag hade gått i låg i området ”Blue Hill”. Det fanns gott om andra invandrarbarn där, och jag kände mig aldrig uttittad, trots det nya landet. Visst, jag kunde inte så bra svenska, men det fanns flera andra med samma problem, och framför allt samma hårfärg. Jag skulle snart bli en i gänget tänkte jag.

Men så i augusti -89 fick vi en egen lägenhet i Bagartorp, Solna. Det var visserligen en förort, men med väldigt mycket svenskar. När jag började i 4C, så var jag i princip den enda svartskalle-killen. Det fanns en halvgrekisk kille, men han var så svensk att han åkte skidor till skolan (skojar inte), och var född här. Jag var för första gången i mitt liv annorlunda. En tjej var från Eritrea, och mitt första minne av henne var att vi på var på Eriks födelsedagsfest, och vi var de enda två som inte hade någon att dansa tryckare med. Hanna som hon hette, grät, för att ingen ville dansa med henne. Jag själv, ville helst dansa med svenska tjejer och inte utbölingen. Jag var ju själv utböling. Min plan blev därefter att bli så svensk som möjligt, för att smälta in i den nya klassen.

När vi fick våra skolböcker ”Äppel, päppel, pirum, parum”, fick man fylla i frågor om sig själv. En av frågorna löd: Vad gör dig glad? Mitt svar var: ”När Svenska fotbollslandslaget vinnner”. Efterföljande fråga var: Vad gör dig ledsen”. Mitt svar blev: ”När Tre kronor förlorar i hockey”. Jag minns svaren så väl, för att min pappa fick se dem en gång. Påföljden blev att han gav mig en rejäl utskällning, för att jag ”försökte vara svensk”, och han tvingade mig att sudda ut texten och skriva nya saker. Vad jag skrev kommer jag inte ihåg. Däremot minns jag förvirringen som uppstod. Jag ville inte vara iranier, och jag fick inte vara svensk. Vad skulle jag då vara?

De här frågeställningarna fortsatte under uppväxten. Jag blev aldrig en del av klassen, utan skaffade fler och fler invandrarkompisar, som ändå brottades med samma inre konflikter, men jag var alltid mån om att vara ordentlig. Jag kände ett kollektivt ansvar för hur folk med invandrarbakgrund betedde sig. Man fick försöka kontrollera sin och kompisars blattighet helt enkelt. Det var aldrig individen som låg bakom skriket på pendeln, eller tjafset på stan, det var blatten i dem/oss.
Jag ville att folk skulle fatta hur jobbigt det var, men ingen annan än kompisar med samma bakgrund som jag kunde förstå.

Bland det första jag skrev på Facebook dagen efter valet var: ”Vet att en hel del gillar mig och ”inte är rasister”, men innerst inne tycker att ”vissa invandrare” beter sig illa. Det man måste fatta är att deras beteende inte beror på att de kommer från typ Chile eller Irak, utan låg social status, inget jobb, utanförskap etc. Ni kommer t.ex. aldrig fatta den frustration jag och kompisar växte upp med, när vi knappt kom in på nån krog mellan 18-25. Empati tack!”

Och det är där en av hela detta inläggs nyckelord kommer in. Empati. För förlåt. Men är du ”etnisk” svensk fattar du inte. Folk trodde mig inte när jag på juristlinjen försökte förklara för dem, om situationen ovan. Att jag och mina kompisar inte kunde gå till krogen hursomhelst. Att vi var tvungna att dela upp oss två och två, och helst ha med oss tjejer. Att vissa av oss ibland inte kom in och då fick vi splittra på oss. Att vissa av oss ibland inte kom in nånstans och att man då fick åka hem.

Kan ni ens uppskatta den frustrationen att åka hem, med vetskapen om att man blivit nekad för att man har fel hårfärg? Jag tror inte ni kan det. På riktigt. Och det där är ändå bara en liten del (har skrivit en text om ett annat fenomen på min gamla blogg).
Att jag efter gymnasiet var tvungen att ta mellannamnet ”Daniel” enbart för att få komma på arbetsintervjuer. Förstår ni hur förnedrande det är att inte få använda sitt riktiga namn? Ens formella identitet. Att behöva vara någon annan, för att bli insläppt på arbetsmarknaden? Jag tror inte att ni gör det.

Tänk om du inte längre kunde heta Mikael, för att du visste att du lättare skulle få kontakt med tjejer om du kallade dig själv Marco. Att de lättare skulle acceptera. Det är bara att ställa om. Alla andra gör det. Be dina vänner sluta säga Mikael. Säg aldrig fel när ni är ute. Kom ihåg dina kompisars nya namn. Och glöm ”Mikael”!
Dölj det, för att det namnet är inte välkommet i samhället. I ditt land.

De senaste åren har livet ändrats radikalt för mig. Jag har fått massa spännande jobb, blivit någon sorts ”innekille” på krogarna i stan (ursäkta det töntiga ordvalet, men ni hajar), fått ge ut en humorbok som har legat ett på svenska boktoppen, fått skriva krönikor i tidningar, blivit ordentligt integrerad och så vidare. När valet närmade sig, kändes det som att det var min medborgerliga plikt att göra något åt Sverigedemokrater, som ett tack för allt jag har fått från Sverige. Och inte minst mot folk med invandrarbakgrund som inte fått samma chans som jag. Jag startade ”Inga invandrare” och fick massa medial uppmärksamhet. Mycket tack vare mitt kontaktnät, som är ännu en del av integrationen.

Jag startade projektet, delvis därför att jag kände 1991-vibbarna. Ni vet när Ny demokrati var i riksdagen, och Lasermannen gick lös. Jag var 12, men förstod att det var farligt för pappa att vara ute på kvällarna. Mamma var jämt orolig när han kom hem sent, och även om hon inte sa något, så låg det i luften. Precis som det, den senaste tiden, har legat i luften att vi är tillbaka på ruta 1991. 19 år och inget framsteg. Vilket misslyckande.

Den här texten påbörjade jag sent in på valnatten. Men det var för tomt då. För mycket förvirring. Obeskrivlig ilska. Jag visste ju att SD skulle komma in. 6.8% trodde jag t.o.m…Men jag kunde ändå inte sätta ord på känslorna. Jag har kommit tillbaka och försökt pilla de senaste dagarna. Men inte kunnat förmå mig själv. Det är inte vilken text som helst. Det är en stor del av hela mitt jag. Dåtid, nutid och framtid. Svårt att avsluta en sån text.

Men så hände det något nyss. Det brände till. Sved lite. Gav mig ånga att skriva klart. En tjej jag lärde känna för ett litet tag sen, frågade tidigare ikväll om mitt namn var taget. ”Damon låter amerikanskt”. Jag blev tyst. I såna stunder känns allt så uppgivet. Särskilt när det kommer från oväntat håll. Det första jag tänkte var ”Jaa, så gör ju ALLA invandrarkillar”. Hon såg inte Damon. Hon såg invandrarkillen Damon. Och även om hon inte menade något illa, så var det en liten fördom. Toppen av det isberg av fördomar som driver runt i detta vatten där jag inte känner mig hemma. Jag behöver ständigt akta mig för att inte krascha in i isberget. För jag vill inte upptäcka hur stort det är. Att jag trots det jag åstadkommit och som jag har kämpat, ändå genom min blotta uppsyn, får folk att tänka ”invandrare” innan de tänker ”människa”.

Visst, jag presenterade mig som Daniel på arbetsintervjuer. Men det var påtvingat. Jag är trött på att behöva försvara mitt namn (grekiskt/persiskt ursprung), tänka mig för så att jag inte skämmer ut ”alla svartskallar”, eller vara tvungen att vara en god ”invandrarförebild”. Jag vill bara få vara. Prata högt på tunnelbanan om jag vill, utan att folk ger mig kolla-svartskallen-blicken. Inte behöva känna ansvar när andra svartskallar skriker. Kunna gå på finrestaurang utan att servitören frågar om jag vill ha vitlökssås (mer om den incidenten, här). Jag skäms inte för mitt ursprung. Men vill inte att det ska definiera mig.

Och de här grejerna låter kanske som petitesser, men efter hundrade gången, så är det inte längre en liten grej. Det är slentrian. Din stad är inte min stad. Mitt hem är inte mitt hem. I’m an alien in Stockholm.

Jag provade att ”åka hem” till Iran för fem år sen. Min tanke och mina förväntningar var att allt skulle falla på plats. Att jag skulle älska det. Känna mig hel igen. Äntligen. Men jag kände mig än mindre hemma där. Konstig (enligt mig) syn på livet, kvinnor, och religion. Ingen frihet, givetvis. Och folk såg direkt att jag var ”utlänning”. Ändå pratar jag flytande persiska. Men det räckte med att jag satte mig i en taxi, och sa enbart destinationen. ETT ynka ord. Taxichaffisarna tittade på mig misstäknksamt i backspegeln och frågade: ”Är du från utlandet?”.

Nu är det förvisso något fint att vara från utlandet i Iran. Men jag var inte ute efter att vara fin. Jag ville bara vara en i mängden. Att ingen skulle se mig. Inte sticka ut. Det hade jag gjort tillräckligt i 17 år. Så trött på att vara exotisk. Tyvärr var det bara att konstatera. Det finns inget ”hem” för mig på denna jord. Inte som jag har hittat än i alla fall.

Så jag får nöja mig med det näst bästa. Ett Sverige. Som jag verkligen älskar. Men som inte alltid älskar mig tillbaka.

Jag hoppas att flertalet har orkat läsa hit. Det är inte lätt att sammanfatta år av tankar på 140 tecken. Jag kan fortsätta i evigheter. Känns som att det blir en hel del patos, men det är inte för att köpa billiga poäng. Det är för att det har varit min verklighet. Men jag vill för nu avsluta med att säga att det inte är kört. Vi blir inte ett Danmark. Vi är bättre än så. Jag fick chatta med Aftonbladets läsare innan valet, och på frågan om varför SD var så populära svarade jag att det är främst de stora partiernas fel. De som inte vågat ta tag i frågan. Inte konstigt när man blir kallad rasister, så fort de har kommit med ett förslag om krav för invandrare.

Men något som jag glömde nämna är alla de som skriker rasist, så fort exempelvis Folkpartiet vill säga något. Ni är minst lika delaktiga i detta. Jag säger inte att FP:s förslag alltid är bra. Men det är förslag. Idag läste jag en komiker som skrev om att förslagen visst blir debatterade. Men problemet är att ingen kommer med motförslag. Man diskuterar och sågar den andres idéer.

Efter valet så fortsätter förlöjligandet av SD. Jag vet, det är väldigt konstiga människor, med tveksamma bakgrunder. Men faktum är att skandaler inte påverkar deras väljare. De vill ha alternativ. Förändring. Vi som redan är frälsta skakar på huvudet. Men vinner inte tillbaka några på att skicka runt gamla SD-affischer från 90-talet. Ju oftare vi hackar deras hemsidor, stör deras möten, eller ger oss på dem, desto fler sympatisörer får dem. Jag har själv försökt avslöja en del SD-människor. Men den taktiken är numer relativt döfödd. Vi måste arbeta på andra spår, även om vi fortsätter att blotta deras politik och personer, som vilket politiskt parti som helst.

Med det sagt, så vill jag tro att SD:s intåg medför flera goda saker. Vi får bättre förslag på integration. SD:s verkliga jag kommer att visa upp sig så småningom, och de kommer inte att få mycket att säga till dem. Det har väckts liv i frågan. För som jag sa i nämnda chatt. Invandringspolitiken är långt i från perfekt. Men SD är givetvis fel väg att gå. Vi måste bara få deras väljare att förstå detta.

Nu lägger jag fortsatt fokus på att påminna folk om allt gott invandrare gör. Så hoppas jag att politiker tar sitt ansvar. Inte att enbart motarbeta SD. Utan att verka för att underlätta integration. Det här är bara början på fyra års utmaning. Jag vill försöka få er att förstå mig, och vi måste få folk som kommer hit att förstå oss. För vi vill nog ha samma saker i slutändan. Ett hyfsat jobb och anständigt liv. Kärlek. De flesta vill inte råna en iPhone, om man kan ha egna pengar till att köpa en. Och de flesta vill nog inte utesluta människor om vi kan samexistera friktionsfritt. Få dem att förstå. Empati.

Då kan vi få ett Sverige för alla. Där folk inte VILL rösta på SD eller andra främlingsfientliga partier. För funkar integrationen, så inser de flesta att vi är bortom ”raser”. Vi är ett människosläkte. Damon Rasti kan till slut få vara Damon Rasti.

För jag är förbannat trött på att vara Damon Invandraren Rasti.

Tänkte dela med mig av två texter jag postade på Facebook i somras. Jag hade varit ute och festat/jobbat (en text om min sommarklubb kommer snart). Det blev bara två texter, för efter den andra hörde flera vänner av sig och undrade hur jag mådde egentligen. Men tycker att spontanpoesi är den bästa, oavsett om man är nykter eller inte. Just nu har jag vit månad, och kan se tillbaka på den här sommaren som väldigt lärorik.

June 23 at 5:04 am
”Vandrar, med oväntad tålamod, genom den snart nyvakna staden, bort från en insomnad efterfest. Solstrålarna som bländar mig över västerbron är lika delar skräck som njutning. Innan jag stänger igen porten viskar jag: På återhörande, Stockholmsnatt.”

June 24 at 6:01 am
”Det är betänksamt att vara så omtyckt och ändå känna att ingen bryr sig. Hennes smickrande ord är en klen tröst, när det är klubbkillen som berörs. Jag ler, men inombords föraktar jag. Det klär mig inte. Så jag håller skenet uppe och låtsas som att det kommer bli bra. Jag tror mig inte.”

Det är intressant hur jag går från mod till vemod på bara ett dygn. Skulle gärna ha gjort detta till en tradition om folk inte tog det så allvarligt.

Det är svårt att veta var man ska börja, när man inte vet slutet. Men vi tar det så kortfattat som möjligt. Jag svek er. Jag lovade att komma tillbaka, men försvann. En frånskild pappa som inte tog hand om sina barn. Det enda jag kan göra är att försöka förklara. Ni kan läsa och avgöra själva.

Några dagar efter mitt föregående inlägg när jag planerade min storslagna comeback, kom slaget i mitt ansikte, och jag ljuger inte när jag säger att det är den största käftsmäll jag har fått.

I brevlådan hittar jag ett brev från polisen. Märkligt att man bli nojig av ett brev från polisen. Särskilt som man inte är kriminell. Något standard säkert, tänkte jag och öppnade brevet. Sen minns jag inte så mycket mer, för det mesta är – tre månader senare – fortfarande svart.

Mitt psyko-ex, som jag skrev om för ganska exakt ett år sen här, hade anmält mig för misshandel, efter de händelser som jag beskrivit i texten. Hon påstod även att jag hade hotat med våld om vi inte hade sex, samt att jag hade hotat att lägga ut nakenbilder på henne.

Jag vet att folk råkar ur för olyckor, tragedier och elände som är tusen gånger värre, men jag kände mig på riktigt kritvit och i andnöd. Jag tror att min första tanke var, hur ska jag förklara det här för min nya flickvän? Min andra var, vem ska jag våga berätta det för? Och för det tredje, vad ska folk tro?

De som känner mig, inklusive alla mina ex-flickvänner, vet att jag aldrig skulle lyfta ett finger mot en tjej. Jag kommer från en bakgrund och ett land, där jag sett kvinnomisshandel och känt mig maktlös för att inte kunnat ha förhindrat det. Jag är uppvuxen av en mamma, som tidigt lärde mig kvinnovärde, trots en oerhört patriarkal och misogyn farsa. Jag vet det, alla runt mig vet det, men låt oss inse att i Sverige 2010, är det jävligt enkelt att utgå från att svartskallekillen har misshandlat den blonda tjejen. Sexism och rasism i en ohelig blandning.

Själva påstående i sig om att jag skulle hota min flickvän med stryk om vi inte hade sex, är så absurt, att jag inte med ord kan beskriva hur förbannad det gjorde mig. Varför skulle jag flickvän som inte vill ha sex med mig?
Är inte det själva grundtanken med att ha en flickvän?

Och varför skulle jag lägga ut nakenbilder på en tjej som redan har haft sex på film, naken? Klipp som finns på nätet. Hon var alltså ”skådis”. En väldigt misslyckad sådan ska tilläggas, och anmälan var väl hennes stora chans att få lite strålkastarljus på en pajad karriär. Samt ett sista hugg i mig med kniven.

Men förstånd och förnuft var inte några argument. Det gällde att ta till hard balls. Jag ringde direkt till en av mina bästa vänner, tillika jurist på stor byrå här i Stockholm och förklarade läget. Förutom att hon lugnade ner mig, fick hon mig att inse mitt triumfkort. Mina tidigare juridikstudier, hade gett mig cynism/verklighetsuppfattning nog att förutse något sånt här. Jag hade spelat in samtal efter att jag hade gjort slut med henne, för att hon redan då hotade med att anmäla mig för saker och förstöra mitt liv.

Jag hade även sparat mejl, sms, bilder och hade vittnesmål på att hon ljög. Det enda hon hade var sina påhittade berättelser. Mina triumfkort framför allt: Jag hade på band, där hon erkände att HON misshandlat mig. Jag hade bildbevis på det. Jag hade fyra olika oberoende vittnen på att hon betett sig hotfull. Jag hade en granne som vittne, på att jag kvällen för den påstådda misshandeln, hade försökt få henne att lämna min lägenhet. Jag hade hämtat min granne, som inte heller han fick ut henne.

Jag kände mig lugnare. Men de närmaste veckorna innan polisförhöret och väntan efteråt blev ändå ett rent helvete. Jag kunde inte koncentrera mig på min nya tjej, det förhållandet gick åt helvete. Jag var livrädd för att människor skulle döma mig, om det kom ut. Jag gick och tänkte på att kvinnofrågor – som ni vet är ett av mina favoritämnen – skulle vara ett ”dött” område för mig. Kolla t.ex. på Göran Lindberg som verkade så reko utåt. Att jag redan har en hel del haters på nätet och i stan skulle inte underlätta.

Själva polisförhöret var en förnedring i sig. Jag var tvungen att DNA-testas som en smutsig kriminell. Att stoppa in den där topsen i munnen var lika vidrigt som att någon hade tvingat mig att stoppa in ett kön i min mun. Jag vet att det verkar överdrivet, men att bara sitta där och vara misstänkt, när man vet att man är oskyldig, är vidrigt nog. Nu skulle jag in i ”registret” också. Jag var även tvungen att visa en mejlkonversation om hennes drogproblem, och berätta om hennes oförmåga att hantera alkoholen. Saker som jag inte ville avslöja för någon, men jag var tvungen att få ur mig, för att de skulle förstå vilken sorts människa det rörde sig om. Det var panik.

Men rättvisan segrade, och åklagaren lade ner fallet direkt. Hennes lögner, stod mot alla mina överväldigande bevis. Så klart att rättsväsendet inte gick på det. Men tänk om jag inte hade varit så pass smart, att jag dokumenterat allt. Då hade det varit ord mot ord. Helt ärligt, hur många där ute hade då trott på mig?

Jag tror att en majoritet hade trott att jag hade gjort det. Mycket baserat på fördomar. Jag skulle varit nya Papa Dee. Och folk hade dömt mig. Felaktigt. Något jag hade fått leva med resten av mitt liv. Som tur är blev det inte så. Man kan välja att tro på bevis och rättsväsendet, eller hennes ord. A.k.a. lögner.

En av poliserna tyckte att jag skulle anmäla henne för misshandel. Bevisen var solklara. Men jag vet inte. Jag vill bara gå vidare. Det här är en person som har försökt förstöra mitt liv flera gånger. Jag vill inte se henne, eller höra från henne igen. Jag har sökt om besöksförbud, får se hur det går. Jag är bara glad att mardrömmen är över.

Nu i efterhand är kanske det värsta att jag inte vågar lita på tjejer, med samma romantiska bild som jag hade tidigare av förhållanden. Mina vänner sa åt mig gång på gång att göra slut med henne, men jag var dum. Det senaste året har jag inte velat komma nära någon, och levt ett väldigt ytligt festliv, men det kommer med tiden att förändras. Hoppas jag.

Så där har ni förklaringen till att jag bara försvann. Mitt liv var i spillror. Det nya förhållandet kraschade (även om andra anledningar spelade in). Bloggen betydde inte så mycket. Men den betyder något i det långa loppet. Jag hoppas bara jag har ny energi att skriva snart igen. Men jag lovar inget. Har gjort er besvikna förut. Så tack för all support under dessa fyra år. Det har varit magiskt.

Och glöm inte. Döm inte människor. Basera inte era åsikter på rykten, antaganden och andras ord.

Vi hörs igen. Kanske.

Ps. De som ändå inte vill tro på mig, får gärna kontakta mig för att ta del av alla bevis. Jag vill inte att det finns någon som har minsta tvivel om att jag skulle ha gjort något sånt här. Även om jag fattar att vissa idioter kan man inte övertyga, om de så skulle få bevittna det själva…

Egentligen är jag inte redo för comeback. Vissa grejer kvarstår.
Men nu har jag lovat någon så vi kör. Jag ska berätta allt som har hänt.
Efter det, vad som ska hända.
La vita è bella. Jag mår fantastiskt bra, så ni vet!
Innan vi sätter igång. Ha lite tålamod. Tack fina ni.
En sista grej. Ska lösa rubrikfelet, det ska stå ”kär lek”. Ja, särskrivet.

På väg till O.M.D-festen igår med Greasetema. Jag älskade Fonzie när jag växte upp. Igår inbillade jag mig att jag var en halvsliten iransk James Dean. Håret var tyvärr lite för kort, men det ser ändå lite roligt ut med en blatte-Rockabilly:

Stort tack till ägaren på Stylissimo här i min port på Långholmsgatan som trots att han hade stängt och skulle hem med sin fru, ändå öppnade upp igen och fixade mitt hår för att vara snäll.

Jag sitter och fullständigt slukar i mig allt som står om ”Helikopterrånet”. Jag sitter och kollar Youtube-scener från Heat, och fantiserar om hur jag skulle utföra ett spektakulärt rån. Inte för att jag skulle göra det i verkligheten, men jag måste säga att det i fantasin är kittlande att råna en storbank och komma undan med det.

Och inte ens för pengarna, utan för att bevisa sin ”smarthet”.

Min karriär som yrkeskriminell blev kortvarig. Jag gick i femman och ville visa mig tuff för de andra kidsen eftersom jag var rätt utanför och töntig. Så en fredag öppnade jag upp ett av fönstren på baksidan av vår fritidsgård, och på lördagen drog jag ner, och frågade två andra killar om de skulle hänga med och baxa nåt. Vi hoppade in, och sprang runt lite, det enda jag hittade av värde var en halväten tvåliters GB-glass. På den tiden fanns det inga fancy smaker direkt, så det var typ Päron-vanilj.

Jag var jättenervös och hoppade snabbt ut och så gick vi bort till fotbollsplan och gömde glassen (jävligt smart i sommarvärmen). Men den yngra grabben var nojig. Han var inte gjord för att hantera den ständiga press som vi kriminella tvingas leva med. Att aldrig ha någon som man kan fästa sig vid, alltid vara redo att sticka ifall Ayna kommer.

Så det lilla kukhuvudet sprang hem och tjallade för att inte själv hamna i trubbel. Hans föräldrar ringde mina föräldrar så när jag kom hem var mina föräldrar galna. Jag sprang ut från lägenheten och gömde mig i några timmar. Sen kom jag tillbaka och fick en fet utskällning, och så fick jag prata med fritidspersonalen efter helgen och skämmas som en hund.

Någonstans där kände jag att det kanske vore enklare att tjäna ihop pengarna till GB-glass och bestämde mig för att sluta med inbrott. Jag snattade ett par gånger till under tonåren, men klarade mig från att åka dig. Mer spännande än så blev det tyvärr inte.

OBS! Inga personer eller djur kom till skada under dessa brott.

Ni minns väl min guldkondom jag fick innan sommaren. Den sista augusti gick jag in för att dela med mig av min historia om kondom nummer 21, men nu har jag insett att de på sajten vägrar att publicera min historia. Duger inte vi som har lite annorlunda syn på sex eller? Tur att jag kan publicera det fritt här då. Enjoy!

”Jag fick ju en av de 100 första kondomerna som delades ut till ”kändisar” (jag tror att de misstog mig för Papa D) och kände att jag var tvungen att göra något storartat eller speciellt. Skulle man använda den på den perfekta dejten eller göra något galet? Jag försökte hitta en speciell tjej, men det var svårt att välja en.

Sen närmade sig slutet på augusti och jag hade fortfarande inte bestämt mig. Jag hade tre kandidater. Jag tänkte lotta fram en kandidat, men så började jag drömma om en foursome med alla tre, men det kändes rätt svårt. Minst sagt. Sen kom jag på den perfekta stöten.

Jag skulle ha sex med alla tre, under en och samma kväll, och återanvända den gyllene kondomen. One condom to rule them all. Fast inte på ett sexistisk sätt, utan på ett roligt och fint sätt.

Så jag såg till att alla var ute den kvällen. Först träffade jag nummer ett på F12. En lång smal, modelltjej, som jag visste var rätt galen. Vi festade på, och runt 1 smög jag med henne in på toaletten på stället och hade snabbt intensivt sex tills folk började banka på dörren och då började vi skratta och nöjde oss. Jag tog av mig kondomen och stoppade in den i en liten påse med glidmedel som jag hade förberett.

Jag pussade henne hej då och ringde tjej 2. En poppig ung söderbrud som var ute med sina vänner och tog det lugnt. Jag bad henne möta upp mig på stan, men hon ville hem. Så jag mötte upp henne och vi gick upp till hennes lägenhet, och vi kom inte längre än till hallen, innan vi slet av varandra kläderna och hade djurisk sex. Jag såg till att snabbt få på mig kondomen i den mörka lägenheten, och hon märkte inget. Tror att hennes grannar måste ha trott att hon blev överfallen.
Efteråt sjönk vi ner i hennes soffa och lät svettet dunsta ut mot varandras kroppar. Jag insåg att jag var färdig och att klockan snart var 5, så det fanns ingen möjlighet att få ligga med den tredje. Men jag var nöjd och det kändes bra. Jag berättade om guldkondomen och att det var andra gången jag använde den. Hon skrattade högt och vägrade tro mig. Hey, jag försökte.

När jag precis håller på att somna, så ringer min telefon. Det är tjej nummer tre som undrar varför jag inte hörde av mig. Jag bortförklarar och säger att vi får ta det en annan gång. – Jag får skjuts, jag kan hoppa av hos dig om du vill, säger hon. Jag får panik. Ska jag bara dra? Eller stanna kvar och mysa.

30 sekunder senare står jag med kläderna på utanför Tjej 2:s port. Jag springer upp en taxi i korsningen, och det var ren tur, för klockan 6 finns det inte många bilar ute.

Jag hinner hem ungefär en minut innan tjej 3 kommer. En snygg Adriana Lima look-a-like som jag bara för ett år sen hade kunnat drömma om att få dejta. Det finns en poetisk rättvisa fula ankungar.

Vi kommer in till mig, sätter på lite Chet Baker, och tänder ett tjugotal ljus. Sen har vi mysig mjuksex i ungefär två timmar, innan vi båda slocknar i famnen på varandra. Kondomen kom fram lite i smyg, men efter ett tag var jag tvungen att byta ut den av tekniska skäl. Men vilken kvalitet! Och vilken upplevelse!

Nu ska jag ut och leta efter en ram, för om 30 år kommer jag tänka tillbaka på den här natten och se det som mitt livs bästa kväll.

Tack för förtroendet, Stockholms landsting!”

För ett tag sen dejtade jag en tjej, som visade sig ha en kompis som hade varit bästis med en kompis till en tjej jag var tillsammans med för många år sen. Stockholm är litet och geggigt på det sättet.

Min dejts kompis berättade hursomhelst för henne att hon visste vad jag gillade i sängen. Det visade sig nämligen att min gamla flickvän babblade fritt om vårt sexliv, och även efter att det hade tagit slut. Nu var det inte världens galnaste grej. Men seriöst?!

Har folk ingen värdighet och anständighet? Om man är tillsammans med någon så anförtror man ju den i princip det mesta. Allt från känslor till tankar och hemligheter. Jag vill inte att det ska gå folk jag halvkänner som vet vad jag gillar för ställningar, eller vad det nu är som intressant. Det är något högst privat.

Jag pratar aldrig detaljer om en flickvän med några kompisar. Det är väl mellan mig och henne. Men på något känns det som att tjejer är mer öppna inom detta område. Sitter och pratar om sina pojkvänner. Kanske snackar man mycket sex, för att uttrycka sin frustration över att ”inte få” visa sin sexualitet lika öppet som oss killar.

Jag förstår att man kan prata om lösa förbindelser (nu låter jag som en sexolog), men sin partner?

Man får vara försiktig med vem man kan lita på antar jag.

Det här är utan tvekan det jobbigaste inlägg jag någonsin har skrivit. Men, jag tror att det i slutändan är den bästa lösningen. Jag har mått väldigt dåligt över en sak under ett tag, och jag brukar undvika att skriva om förhållanden så långt det går, men nu har det gått för långt. Håll ut, för det är en lång historia, som jag ändå kortar ner här.

Jag träffade en tjej början på året som till en början verkade gullig och soft, och gång på gång proklamerade sig som den perfekta flickvännen. Min magkänsla sa att något var fel, men jag försökte övertala mig själv att det var lugnt. Mina kompisar avrådde mig, men jag struntade i det. Det skulle visa sig vara ett stort misstag.

Första gången det verkligen urartade var när hon blev våldsam och hotfull på krogen. Det var egentligen alltid något som gick fel när hon drack. Minnesluckor och aggressivitet (som att kalla min tjejkompis för turkbrud, eller låta okända killar pussa på henne på krogen framför mina vänner). Och hon hade alltid ångest dagen efter. Men den här gången gick det för långt. Hon lämnade mig mitt på dansgolvet för att prata med en kille i ett hörn, och jag ville inte vara mycket sämre, så jag började prata med en tjej. Då kommer hon fram och hotar med att bryta mina fingrar om jag inte slutar snacka med henne. Jag skrattade bort det, och försökte rycka bort min hand, då tröck hon till lillfingret. Det gjorde rätt ont, men det var först när jag fick uppsöka läkare, som jag skulle förstå att hon hade stukat mitt finger. Jag hade alltså blivit misshandlad av en tjej för första gången i mitt liv. Det kan låta dramatiskt, men det tog cirka två månader för min hand att bli hel igen. Jag slutade hälsa på folk med höger hand, för att inte få ont i fingret.

Jag blev förbannad och bad henne dra åt helvete. Då nyper hon tag i min underarm och drar riktigt hårt. Bilderna på blåmärkena jag tog med mobilen senare på natten är faktiskt vidriga. Jag drog hem, med henne springandes efter mig. Jag var chockad. Vilken normalsansad människa som helst, hade lämnat henne där och då, och aldrig mer pratat med personen. Men inte den här dåren. Jag vägrade erkänna för mig själv att hon faktiskt gjort ett grovt fel. Hade det varit jag som gjort detta mot henne, hade jag åkt polisbil från stället.

Dagen efter mådde hon riktigt dåligt. Hon bad tusen gånger om ursäkt, och lovade att det inte skulle hända igen. Hon berättade att det har varit våld i hennes tidigare förhållanden. Jag som är uppväxt i Iran och har många gånger sett och AVSKYR våld i hemmet, var dum nog att inte se det som ännu en varningssignal.

Alla de gånger jag har suckat åt ”dumma tjejer” som inte lämnar killar som är våldsamma. Nu var jag den dumma killen. Men det fanns en otrolig skam i att ha blivit utsatt för våld. Jag vågade inte berätta får nån förutom min bästa vän, och mms:ade även över bilderna ifall det skulle eskalera.

Efter det följde en tid av turbulens. Jag gjorde slut tre gånger, men gång på gång lirkade hon sig tillbaka. När vi var utomlands, puttade hon mig hårt i bröstet, och jag vågade inte göra någonting, ifall hon skulle försöka få mig fängslad. Jag stod ut med mer skit på tre månader än vad jag har gjort i förhållanden under hela mitt liv.
Men en kväll skulle sätta stopp för allting.

Kvällen innan det ödsliga hände, träffade vi på en arbetsbekant/vän och hennes pojkvän på ICA. Efter att pratat med dem, gav hon mig en utskällning mitt i butiken och höll hårt i min arm, för hon tyckte inte att jag visat tillräckligt mycket att vi var tillsammans. ”Som tur” var såg de två det som hände (vittnen), och jag fick ursäkta mig och gå därifrån.

Och så domedagen. Vi hade varit ute bägge två, och väl hemma, så började vi tjafsa. Jag var så trött och bad henne att gå för gott och aldrig komma tillbaka. Men hon vägrade. Hon var rejält full, och jag anade våld, och mina juristinstinkter slog in. Jag spelade in på mobilen, hur jag bad henne lämna min lägenhet. Jag smsade min juristvän som bor i närheten och bad henne om hjälp. Till slut gick jag ut och hämtade min granne för att han skulle hjälpa mig få ut henne.

Han kommer in i lägenheten och då ser hon lite snäll ut, och han tycker väl att det är jobbigt och säger att vi ska ”vara snälla mot varandra”. Jag är helt paj och tar av mig kläderna och går och lägger mig i sängen, och ber henne bara lämna i mig fred. Då lutar hon sig över mig, och börjar peta på mig. Trycka och jävlas. Jag får nog till slut, och säger att jag ska slänga ut henne ur min lägenhet. Jag trycker ut henne från mitt sovrum, men hon trycker emot. Jag försöker putta ut henne, så att hon kommer ut i hallen och där kan bli utslängd. Samtidigt som jag puttar, tar hon tag i toalettdörren och öppnar den lite så att hon slår huvudet i kanten på dörren. Blodet börjar rinna, och jag får panik och börjar storgråta. Jag försöker torka upp blodet, men inser att vi måste åka till akuten.

Väl där kan hon inte kommunicera med sköterskan för att hon är så full. Det gör ett alkotest, och har 1,4 promille (!) i blodet. Jag är i princip nykter och förklarar allt. Ändå har sjukhuspersonalen redan dömt mig. För de är jag den stereotypa svartskallen som har slagit sin svenska flickvän. Jag visar dem filmen och de säger att de inte dömer.
Ändå ber de mig att lämna rummet, och påbörjar ett – enligt mitt ex – ihärdigt försök att övertala henne till att polisanmäla. Hon vägrar. Men är för full och får inte åka hem. Och de fortsätter att övertala. Personalen behandlar mig som skit, och säger att de ska ringa vakterna om jag inte går. Jag försöker förklara att hon inte har nycklar eller mobil och att jag inte vill lämna henne i sticket. De säger att det löser sig. När jag drar därifrån ringer de från sjukhuset och säger att mitt ex vill ha mig där, så jag får komma tillbaka. Jag är arg, men också orolig och går tillbaka. Då säger de att hon har ändrat sig.

Jag blir helt knäckt och drar (igen) och sätter mig på nattbussen. Då ringer mitt ex och grinar och bönar och ber om att jag ska komma, och att hon har ångrat sig. Jag vägrar, men har inte hjärta nog att lämna henne. Jag ber busschauffören stanna mitt på vägen och springer tillbaka. Väl där, sitter hon i telefon med sitt ex, och vill att jag ska gå igen. JÄVLA FYLLEPSYKOPAT!

Hursom. Hon har fått sy, och jag tar hem henne. Jag behandlar henne väldigt väl under den närmaste tiden, och säger att hon får polisanmäla om hon vill. Jag förklarar att jag ändå har ett gäng vittnen, och att jag har rätt att slänga ut henne ur lägenheten. Och att om jag då polisanmäler hennes misshandel så är det väl snarare hon som åker dit. Hon har även erkänt för läkarna att hon varit våldsam mot mig.

Vi bestämmer gemensamt att inte göra det ”offentligt”. Vi har båda två, bara att förlora på det. Det får oss att framstå som idioter ju. Kort därefter gör vi slut. Och jag trodde att allt skulle ordna sig. Men så börjar allt igen.

Hon går runt och säger till vänner att jag har puttat in henne i dörren. Jag har inspelat på telefonen att hon erkänner att det var en olyckshändelse. Man kan tycka att jag är psyko som spelar in samtal, men jag försökte bara rädda mitt eget skinn. Vem ska folk tro på, en svartskalle, eller söta blonda bruden? Och bland hennes kompisar i den lilla medieklicken, går nog ryktet ganska snabbt.
Särskilt som många av killarna verkade ha stora problem med mig redan i förväg.

Ni kan fråga vilken av mina andra flickvänner som helst om jag någonsin har lyft ett lillfinger mot dem. Men nu var jag trängd. Som ett djur. Och jag försvarade mig. Jag önskar att jag hade somnat och låtit henne sitta och peta på mig, men jag är inte Gandhi. Dessutom har jag lagstadgad rätt att slänga ut personer från min lägenhet, och använda visst våld. Lagtekniskt och stelt, men också sanning.

Hon fortsätter. Bloggar om händelsen, och hittar på rena lögner. Jag ber henne gång på gång att sluta prata och skriva om mig. Att gå vidare. Jag skrev t.o.m. en dikt om ni minns den. Men värst blev det kanske för två veckor sen.

Då såg hon tokrött när jag var ute med en ny dejt, och kom fram aspackad på F12 (som ”tack” för att jag har sett till att hon står på listan) och förolämpade tjejen jag satt ensam med, och började skrika ut obsceniteter/lögner om mitt sexliv. Det var som en mardröm. Hon vägrade låta mig gå därifrån och puttade på mig flera gånger, och jag vågade inte gå ut mot folk ifall hon skulle ställa till med en scen. Min dejt springer därifrån och hoppar in i en taxi, halvt chockad.

Till slut försökte jag gå därifrån, då började hon dra i mig mitt framför alla vid entrén, folk tittade, och jag stötte på en person inom tv-branschen jag har jobbat med (pinsamt!), som jag bad om hjälp, och han kunde inte heller avvärja henne, så han rådde mig att börja springa.
Och vi sprang. Två killar, ifrån en galen tjej. Och hon jagade oss bort mot Operan, tills hon tappade bort oss. Han sa att han aldrig varit med om något sjukare, att det var som på film.

En skräckfilm som har varit min verklighet, ett par veckor.

Därför måste jag nu skriva detta. Jag orkar inte vara rädd, orolig, eller känna allmänt obehag längre. Hur kommer hon reagera nästa gång hon ser mig med en tjej. Vad kommer hon sprida för andra rykten?

Det finns mycket annat skit jag skulle kunna skriva, men jag håller mig över bältet. Vill mest egentligen dra grunderna för att det här ska vara en varningsklocka för alla er där ute. Killar som tjejer. Vid minsta tecken på våld, dra. SNABBT SOM FAN. Det finns inga ursäkter. Och hellre att hon anmäler mig, så att allt blir utrett, än att jag måste gå orolig för vad folk ska säga.
Fast egentligen borde jag tänka så här. Bara gud kan döma mig. Och jag är ateist.

Jag känner verkligen med er tjejer som har våldsamma killar. Jag föraktar inte er längre. Jag tycker synd om er. Man tror att det ska lösa sig. Men det blir bara värre. Och enligt forskning (den knappa som finns) är 7% av tjejerna våldsamma mot killar i sina förhållanden. Men vem vågar bekänna en sån ”mesig” sak? All den ”manlighet” som finns som norm i samhället bygger ju på att man är starkare än en tjej. Men jag kan inte bruka våld mot en tjej. Det kanske är sexistiskt egentligen, men det är så jag blev uppfostrad. Jag sa till henne gång på gång att sluta vara aggressiv. Att jag var mest rädd för att jag i självförsvar skulle slå tillbaka. Jag vill inte slå någon. Men vad gör man om någon slår en hårt i ansiktet? Visst är chansen stor att man slår tillbaka. Och hon slutade inte.

Jag hoppas att det här inlägget också ska få henne att lämna mig i fred. Annars måste jag göra något drastiskt som att fixa besöksförbud. Det är slut. Snälla, rara, söta, gå vidare bara.
Kan man inte behålla lite värdighet trots att det är slut? Minnas det fina, istället för att enbart vara ute efter att jävlas. Det kommer ta lååång tid innan jag vågar släppa någon nära inpå igen.

Fan.

Edit: Om hon läser det här (snarare när), kan hon självklart få en replik här och lämna sin version i kommentarerna. Men inte genom att smutskasta, utan genom att ge fakta.

alla ord som vi nånsin sa, var aldrig menade att va

dina blickar föll på mig, och trots att jag direkt försökte lämna dig
klamrade du dig fast, och ödet förde oss bortom all sans
till slut hamnade jag på botten när allt skulle ha varit toppen

för verkligheten hann till slut i fatt, det som var vår midvintersaga
vi älskade, slukades, hann aldrig kolla tillbaka
allt galet vi gjorde, och inget som vi borde
det hade varit så lätt att se alla torden

istället skrattade vi åt dem som åkte ut till lidingö
plötsligt är det dags att dela upp vår egna ö
begrava fågeln som åkte Söder och aldrig kom hem igen
jag vet att det gör ont och blöder, men snart är det vår min vän

i väntan måste du låta mig gå, har tröttnat på att gå i stå
låta endast det fina i våra minnen bestå
istället för att slå klå flå
orkar inte med mer drama
vill bara att du ska låta mig vara

grejen vi hade var ganska hemlig
jag kan räkna till fem vänner
plus några till som du känner
så jag hoppas att det inte ska sluta offentligt
du fortsätter skriva och prata illa om mig
jag tiger och hoppas att sommarvärmen ska Tina upp dig

så det här är farväl min konkubin
jag hoppas att du säger detsamma, till nikotin, idioti och vin
önskar dig verkligen allt väl
facit visa bara, att du inte var frände till min själ

allt som var menat att va, blev till ord som vi aldrig sa