Damons lista

Idag känns som en sån där dag. Antingen lyckas eller misslyckas. Ett par möten och ett par beslut. Sen kan det bli bättre eller sämre.

Hursomhelst har vi det inte så illa att vi måste lifta utanför tågen

http://englishrussia.com/?p=2694

Min kära vän, vi kan kalla henne för T2, säger att jag lider av narcissism. Det är lätt för mig att vifta bort det, men det skulle ju definitivt vara ett drag från en narcissist. Så jag kollade lite snabbt på Wiki och fann dessa punkter som kännetecknar sjukdomen:

1. Har en grandios självbild (till exempel överdriver framsteg och talanger, förväntar sig att bli betraktad som överlägsen utan lämpliga uppnåelser).
Stämmer halvt. Jag förväntar mig inte att bli betraktad som överlägsen, däremot tror jag att jag har potential att göra grandiosa saker. Inte bara käka Grandiosa Pizza.

2. Är besatt av fantasier om obegränsad framgång, makt, briljans, skönhet, eller perfekt kärlek.
Ja, jag har fantasier om framgång, men det enda jag är besatt av är perfekt kärlek. Och jag börjar inse att det kanske inte existerar. Även om många män verkar tro att Fleshlight är svaret.

3. Tror att han eller hon är ”speciell” och unik och bara kan bli förstådd av, eller bara borde umgås med, andra speciella eller högstatuspersoner (eller -institutioner).
Stämmer delvis. Alla tror väl att de är unika på något sätt, och klart att man ibland vill begränsa sin umgängeskrets till folk som förstår en. Men sen står man där med ett gäng imbecilla iranier som bara vill supa skalle.

4. Kräver stor beundran.
Kräver är ett starkt ord. Jag skulle säga eftersträvar. Vem vill inte bli beundrad?
Om någon f.ö. vill ha ett signerat idolkort av mig, kan ni väl skicka 50 kr till min mejladress.

5. Har oresonliga förväntningar på speciella förmåner eller omedelbar respons på hans eller hennes förväntningar.
Klart som fan att jag ska ha rabatt på oxfilén eftersom jag har en blogg!!

6. Är interpersonellt exploativ, det vill säga utnyttjar andra för att uppnå sina egna mål.
Big words. Men jag tycker att jag snarare själv blir utnyttjad av andra. Men det är ok. De ska få igen, när jag blir president.

7. Brist på empati; är ovillig att känna igen eller identifiera sig med andras känslor och behov.
DET STÄMMER INTE EN SEKUND. OCH OM NI TYCKER ATT JAG HAR FEL KAN NI DRA ÅT HELVETE.

8. Är ofta avundsjuk på andra eller tror att andra är avundsjuka på honom eller henne.
Jag brukar ibland googla kända vänner för att se hur många hits de får. De som får fler träffar än jag, försöker jag se till att få en närmare relation med. När jag har kommit tillräckligt nära, så rycker jag av några av deras hårstrån och skickar till en kvinna i Haiti, som håller på att göra ett gäng hyllningsdockor.
Nu kom jag av mig, men nej inte så avundsjuk.

9. Uppvisar arrogans, hotfulla beteenden eller attityder.
Äh.

Så där. Inte så mycket fel på mig som ni ser. Jag älskar hur den stora psykiatrireformen, lett till att vi kan göra diagnosen enkelt själva, hemma i vardagsrummet.

Nästa vecka kör vi ett enkelt spegeltest för er som tror att ni lider av schizofreni.

We can remember, meeting in December,
Heading for the city lights, it’s 23:25
We shared in each other
Nearer than any other
The scent of lemon, drips from your eyes

We are the couple who ruled the world
A force running in a boy and a girl
All rejoicing in the world
Take me now
We can try

We lived an adventure
Longed for the Summer
Follow the sun til night
Reminiscing other times of life
Despite every others
The feeling was stronger
The shock hit my heaven
But got lost in your eyes

I can’t do well when I think you’re gonna leave me, but I know I try
Am I gonna leave you now
Can’t we be believing now

I can’t do well when I think you’re gonna leave me, but I know I try
Am I gonna leave you now
Can’t we be believing now

Can you remember and humanize,
It was still where we’d energized,
Lie in the sand and visualize like its the cool spot again

We are the couple that ruled the world
A force running in a boy and a girl
All rejoicing in the world
Take me now
We can try

I can’t do well when I think you’re gonna leave me, but I know I try
Am I gonna leave you now
Can’t we be believing now
I can’t do well when I think you’re gonna leave me, but I know I try
Am I gonna leave you now
Can’t we be believing now

I know everything about you
You know everything about me
We know everything about us

I can’t do well when I think you’re gonna leave me, but I know I try
Am I gonna leave you now
Can’t we be believing now
I can’t do well when I think you’re gonna leave me, but I know I try
Am I gonna leave you now
Can’t we be believing now

Döden:

Jag har tänkt en del på döden den senaste tiden. Jag vill att det spelas Michael Jackson, 90-tals hiphop och Yelle på min begravning. Jag vill att folk skrattar och pratar om det roliga vi gjorde. Den som klär sig i enbart svart nekas inträde. Det ska bjudas på persiska maträtter och små quesadillas, det är bra plockmat.

Jag måste skriva ett testamente också. Allt jag har och inte har, får delas upp mellan mamma och syster. Det är fler som borde skriva testamenten, livet är kort, och även om man bara har en nalle, kanske man gärna vill bestämma vem som ska ta hand om nallen när man inte längre finns kvar.

Och så skatten:

Jag älskar att ha eget företag, men verkligen hatar att fixa med skattepapper stup i kvarten. Ska nog skriva en krönika om ämnet, det måste ske en förändring snart, vi behöver fler som startar egna företag.

Nu ska jag jobba vidare på att starta nya sajter.

Sitter ensam i det där hörnet av köksbordet jag aldrig provat att sitta på hemma hos mormor och försöker samla intryck.

För några timmar sen ringde min mamma mig och berättade att min kusin hade omkommit i en bilolycka. Hon – en 29-årig tvåbarnsmamma – var på väg hem till sin mamma i Esfahan och hennes make hade stannat bilen längs vägen eftersom han var trött, men hon tog över ratten och någonstans längs en ödslig ökenväg, körde hon av vägen och lämnade två chockade barn och en blödande make i den där bilen och det här livet.

Jag satt ute vid Hornstull Strand bland människor och kände hur tårarna ostoppbart började smeka mina kinder, utan att jag riktigt förstod varför. Visst, vi lekte som barn och vi hade träffats för fyra år sedan, men jag kände ju inte henne riktigt. Ändå är familjeband starka och det är fruktansvärt att två barn nu inte har en mamma.

Det skulle bli släktträff hemma hos mormor, och så satt vi här, ett par kusiner och föräldrar. De gamla grät och det var minst sagt en tryckt stämning. Så började min kusins barn att stoja, och vi såg glädjen, livet och kände hoppet.

Samtidigt som man blir påmind om hur ömt livet är. En dag här, den andra dagen borta. Saknad. Sörjd. Och saker och ting blir aldrig som förut.

Det kändes lite fel att dra sig undan och sitta framför datorn. Men jag orkade inte mer. Hennes död var en kosmisk örfil i mitt obrydda ansikte. Jag ska verkligen ta mig tiden att rå om min familj den närmaste tiden. Utan familjen är man ingenting. Blott en ensam själ, bland andra ensamma själar.

jag har varit ledsen jag har varit glad jag är ambivalent förvirrad kanske tvetydig
jag är misshandlad både fysiskt och psykiskt jag har sårat och strött salt i mina egna sår
jag har gjort fel val jag har gjort det rätta fan att livet ska va så svårt
du måste ha tålamod du måste ha tålamod du måste ha tålamod
jag har inget tålamod kvar
vakna upp ur drömmen eller mardrömmen skillnaden är en kroppsvridning
åt höger

när slutade jag lyssna på min inre röst när slutade jag bry mig om mina ideal
jag måste släppa ut luften för jag börjar bli blå
det där andetaget innehöll smog polluterad stadsgas jag behöver en lantlig bris

så åk bort till andra sidan jorden visst smutsa ner för andra men rengör din egen själ
kanske
hoppas
måste

jag är här nu ändå inte närvarande
jag vet precis vad jag måste göra
jag har ingen aning om vad jag kommer att göra

livet är svårt säger de men egentligen är det svårare
inget blir rätt bara ångest för vad som borde varit

måste sluta slösa tid
göra
uträtta
ge mig av

tillbaka om några dar eller veckor
beror på om gud har gett dem internet
tills dess

adjö

Jag fick en förfrågan igår från en kompis som jobbar med casting, om jag var intresserad att ställa upp som modell för ett klädmärke under en dag. Låt oss börja med att vara ärliga. Jag har inget modellutseende, och tycker att det verkar vara den mest skeva branschen efter porrindustrin.
Men den fula ankungen i mig tog över och egotrippen skulle fulländas för en gångs skull.

De letade dessutom efter modeller med ett rought och annorlunda utseende och det kunde jag gå med på. Jag hade bara två dagar på mig och det skulle ske utomhus. Ändå blev min initiala tanke: ”Sticker inte min mage ut för mycket?”

Därefter började jag att planera om mina kommande dagar. Inga kolhydrater, träna två gånger per dag, absolut ingen alkohol. När torsdagkvällen kom var ångesten total. Jag pratade med en vän om grejen, och hon började ställa frågor om mina poser och dyl. vilket inte direkt underlättade. Det som började som en ”kul grej” handlade nu om prestige. Hon försökte dock lugna ner mig och jag var förvirrad.

Det hela slutade med att jag slängde i mig en stor hamburgartallrik och insåg att även jag – som anser mig så duktig på att se folks ätstörningar – inom ett par timmar kan få problem. Det är skrämmande.

Hur är det då för människor som lever inom yrken där det gäller att synas och bli dömd efter sitt utseende dagligen? Det måste vara ett helvete!

Läxan är lärd. Just nu sitter jag och slänger i mig några mackor. Och ikväll ska jag ta några drinkar, och sova ut länge imorgon bitti. Och bara njuta av lyxen att slippa tänka på mitt utseende allt för mycket.

Hur det går för alla de som måste leva med det här skitet dagligen, har jag tyvärr inget svar på.

Du, fan jag orkar inte längre. Den där kärleken vi en gång hade, kände, levde, är blott ett minne. Något som syns i bakgrunden i ett digitalt album, men förhoppningsvis fastetsat i mitt minne och kanske kanske, någonstans i dig.

Vilka äventyr vi hade, du räddade mitt liv. Jag gjorde det jag kunde för att göra dig bättre. Mer åtråvärd. Nu måste jag rädda mig själv innan jag går under. Det var oundvikligt, jag hade tröttnat på dig, du har massa andra. Som är för coola för mig. Dör utan lågan.

Jag måste gå vidare, nya utmaningar, nya ansikten och ny luft. Även om du alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta.

Eller ok, jag håller ut ett tag till, samtidigt som jag letar alternativ. Någon annan som kan ge mig det du inte kan. Just nu.

Adjöken fröken. Sälja lägenheten och säga upp abonnemangen.

Det har blivit för kallt. För litet och för mycket rutin. Kanske redan till sommaren, förhoppningsvis innan året är slut.

Men jag kommer alltid att komma tillbaka. Till mitt Stockholm.

Min gode vän Alle vill göra ett inlägg här och få ta del av era åsikter.

Jag är uppriktigt förvirrad just nu. Med risk för att bli mer privat än vad jag gillar;
Har i fyra månader flertalet gånger frågat mitt ex, ifall hon kan tänka sig att följa med hem till min sjuka mormor – som är 85 bast – och besöka henne i en halvtimme. Mormor har köpt med sig en present från Iran, och gång på gång frågat efter henne och varför hon inte kommer förbi och hämtar presenten. Mitt ex säger att hon har gått vidare och inte vill träffa min familj.

Men är det inte något man kan ställa krav på? Lite medmänsklighet och respekt för det fina man trots allt delade en gång i tiden. Måste det vara slut på mänsklig värme för att man inte längre är ett par?

Jag vet inte om hon fortfarande är förbannad för att jag gjorde slut. Paradoxalt nog delvis för att jag tyckte att hon var för kall. Ska man inte hedra en gammal människa med kort tid kvar här på jorden, och lägga personliga känslor åt sidan för en liten stund?
Det är för jävligt att gång på gång lova mormor att hon kommer nästa gång, när jag vet att det aldrig kommer ske. Mina känslor skiter jag i, jag kan bara inte låta bli att vara förbannad över den brist på respekt för familjen och äldre som genomsyrar klimatet i det här landet. Samt att jag måste skämmas när jag berättar för min mamma att hon inte vill. Vad säger det om mitt omdöme?

Är jag helt ute och cyklar här? Jag måste få veta det på riktigt. /Alle

Edit: Jag var tvungen att ändra en liten grej i inlägget, ni som hann läsa förra versionen förstår säkert varför.

Det är svårt det här med att dejta. Inte shit-jag-kanske-dör-av-en-bomb-ikväll-svårt, men om vi ska se till hela fenomenet, så tar det egentligen lite för mycket kraft och tid, även om det ofta ger något tillbaka.

Problemet ligger väl främst i att det finns en mängd oskrivna regler. Och att alla deltagare lever efter sin egen regelbok. Folk blir sårade, arga och besvikna. I höstas dejtade jag fem tjejer samtidigt. Det var förvirrande men spännande. Jag anser att så länge man är öppen med saker och ting så finns det inget fel i att träffa andra. Man kan inte längre förvänta sig att folk dejtar en i taget. Jag vill personligen inte veta om den jag träffar, dejtar andra. I min romantiska värld finns det bara jag och den tjejen, där och då.

Jag vill absolut inte veta detaljer om ex, och delar med få av historier om mitt förflutna samliv. Därför brukar jag försöka undvika att följa dejters bloggar, dels för att jag vet att man får reda på onödigt skit, dels för att det känns märkligt att ta reda på en annan persons förehavanden och sen få höra om det från den personen.

Jag råkade läsa ett blogginlägg häromveckan som kändes en del, och insåg att jag själv kanske skriver lite väl öppet ibland. Hänsyn borde vara ett ledord, även om jag ogillar det faktum att jag inte kan skriva vad som helst i den här bloggen, eftersom ”fel” person kan läsa det. Det kan ju lika gärna vara framtida arbetsgivare som en kompis. Men jag vill inte utsätta folk för samma känsla som jag blev utsatt för.

Under intensivdejtandet stötte jag på en tjej som jag var kär i när jag var 15 fram tills 18-årsålder. The one that got away. Jag vågade knappt prata med tjejer då, men nu pratade vi och ganska omgående sa hon: ”Damon, shit vad du har förändrats, snygga kläder, smart och rolig. Synd att jag har sambo.”
Jag gick ifrån henne precis efter dessa ord. Ursäktade mig och svävade bort på lätta moln. Jag kände mig hel självförtroendemässigt för första gången.

Tio år efter att jag fick min första flickvän kände jag att det hävdelsebehov kring tjejer som genomsyrat min vardag var som bortblåst. Jag slutade dejta alla fem. Det kändes bara som att jag försökte fylla ett hål, genom att ständigt vara eftertraktad. Jag hade sen ett bra tag slutat vara one night stand-typen också.

Det jag skrev för några veckor sen om saker jag ogillar hos tjejer sårade någon jag dejtade. Har tidigare fått utskällningar av andra för saker jag har bloggat om. Det är nog bättre att hålla saker och ting mystiska. Låta den andra upptäcka. Vi är gratisgenerationen, men vissa grejer kan vara värda att kämpa för, istället för att de ligger ett klick bort.

Därför känns det egentligen meningslöst att skriva vad jag vill ha och inte vill ha hos en tjej.
Jag skulle vilja ha en tjej som är smart och allmänbildad – men ändå imponeras av mig , supersocial – men också gillar en hemmakväll, rolig – men skrattar åt mina skämt, söt – även utan smink och galen i sängen – men inte promiskuös, varm – med en liten släng av cynism. Men jag inser också att drömtjejen är en utopi. Ingen är perfekt. Men det betyder inte att man ska nöja sig med mindre. Kanske bara vara realist.

Helst vill jag hitta min egen Bonnie Parker som alltid finns där på mina rövartåg och hjälper en att växa som människa. Stöttar i alla lägen. Hur det går får vi väl se. Men det blir inget som jag kommer att skriva om i den här bloggen.