Damons lista

Jag märker att googlingar på mitt namn som leder hit till bloggen har ökat markant precis. Aneldningen är väl denna lilla grej i dagens DN.

Så för er som såg bilden, undrade vem fan ”svartingen längst ut” är, och googlade er hit, ska jag dra en snabb resumé. Jag driver lite humorsajter på nätet (mest känd är Tjuvlyssnat), håller på att utveckla tre nya humorsajter, har jobbat på en TV-serie, skriver krönikor, och snart ska jag berätta om hur jag kommer att jobba med musik.

Det finns alltså ingen definition för vad jag är. Näthumorist som DN skriver är en grov förenkling. Det är som att säga att Patrik Ekwall är mediakåt. Han har mycket värre egenskaper än så.
Jag försökte säga ”Mediahora” till DN:s reporter, men det godtogs inte. ”Mångsysslare” låter som nån snickrare/elektriker med två tumringar för mycket.

Att över huvud taget säga att man jobbar med ”media” känns ju -99. Så jag vet faktiskt inte vad jag ska säga att jag gör. När folk frågar mig, så säger jag att jag har eget företag. – Inom vadå, blir följdfrågan. ”Jag bakar pizzor” svarar jag glatt. Deras miner är obetalbara, när de försöker komma på något positivt att säga om det. ”Eeehh, jaha…Vilken är din favoritpizza?”

Om ingen kommer på något bättre så tänker jag i fortsättningen kalla mig kreativ kille. Din egna lilla KK.

Man vet att hösten är här när man hälsar folk att man inte kan följa med ut, för att det är sport på TV.

Man vet att hösten är här när blattegubbarna på tunnelbanan inte stinker lika mycket svett längre.

Man vet att hösten är här, när det blir svårt att festa på en måndag utan att känna sig som en alkis.

Man vet att hösten är här när Facebook börjar fyllas med hjärtan som indikerar att någon har hittat en annan någon att vara några med.

Man vet att hösten är här, när man bestämmer sig för att börja träna.

Man vet att hösten är här när man ens vänner börjar diskutera folks pojk- och flickvänspotential.

Jag hatar hösten.

Jag kommer ihåg när jag flyttade till min lägenhet för cirka fem år sen. En egen lya på Södermalm. Obeskrivlig lycka. Inga svarta pengar, bara Björns bostasbyte.

Då försökte socialdemokraterna – som satt vid makten – göra allt för att säkra att innerstadslägenheterna förblev hyresrätter, så att vanliga människor, som jag, kunde flytta dit. Jag hejade på dem och avskydde tanken att innerstan skulle bli än mer segregerad. Det räcker ju egentligen att åka bort till Hammarby Sjöstad för att få lätta kväljningar av den vidriga, borgerliga, homogena norm som verkar råda i området.

Men tider förändras. Och så gör ens personlighet. Och åsikter. Vill-ha-begäret blir till stort för slut och den ungdomliga rättvisepatos som genomsyrade ens karaktär övergår till cynisk smartness.

Därför hoppade jag nu till av lycka, när jag fick ett pris på att köpa loss min lägenhet. Ett pris som är under hälften av marknadsvärdet, och en sänkning av månadskostnaden med över tusen kronor. Det är en otroligt bra affär, som jag hoppas att 2/3 av grannarna rösta ja till. Jag får höja mitt tak, som idag är nedsänkt till 2,70, med en halvmeter. Jag kan slå ut lite väggar och skåp, och framför allt får jag äga mitt boende.

Det är mitt ego lycklig över. Sen finns det ändå ett förnuft i mig som ser samhällsproblematiken och den försämrade möjligheten för den vanliga svartskalle-studenten (eller medelungdom över huvud taget) som jag var då, att få bo innanför tullarna. Troligen är utvecklingen svårstoppad. Marknanden kommer att styra och det kan jag se på bara fem år att det som kallades för Knivsöder när jag flyttade hit, med ett gäng knarkare och alkisar alltid redo att skrika åt dig, numer är ett tillhåll för käcka par och lattemorsor som äger trottoaren.

Visst, det finns ett helt drös sköna unga människor i området men gentrifieringen har slagit igenom för länge sen och sprider sig nu till ”söder om söder”.

Så jag fortsätter att spotta mitt förakt mot finkaffedrickarna, medan jag strosar mot banken för att ansöka om ett lån.

Snart sitter jag där bredvid dem, med en egen espresso i handen.

Nu när bloggen har nystartat (jag letar fortfarande efter en ny design) måste vi ju chockstarta med något speciellt.

Sug på den här.

Om exakt två månader ska jag stå på en teaterscen här på Söder och ha min premiär.

Åh herregud, amatörteater tänker ni? Typ. Fast en monolog (om ingen i publiken börjar skrika). En rolig monolog (förhoppningsvis). I några minuter. Ja, ni fattar va?

Jag ska göra stå-upp! Nu har jag hängt med lite komiker ett tag, och insett att de har ett fantastiskt roligt jobb. Därför vill jag åtminstone en gång prova på det här med stand-up. Jag ser det som att hoppa fallskärm. Det är säkert jäkligt läskigt när man väl ska ut, men efteråt måste det vara världens adrenalinkick. Och man dör ju inte. Ja, så vida inte fallskärmen är paj. Eller i fall publiken inte skrattar en enda gång.

Jag vet inte om jag kommer att skriva exakt när och var det här ska hända, det finns viss trygghet i att ingen man känner kan se en misslyckas. Samtidigt är jag inte en sån person. Jag gillar att slänga mig ut och så får det bära eller brista, och det vore ju fint att ha några vänner i publiken som sympatiskrattar.

Vi får se.

Just nu, håller jag på att skriva material. Jag försöker skriva hårt och smart. Man kan skämta om allt och jag vill försöka undvika billiga skratt. Det blir mycket Internet, politik, vardag och så kanske något blatteskämt, även om jag vill slippa det facket.

Just nu skriver jag på ett skämt om Magnus Betnér och hur han gjorde mig till en pedofil.

Kan ju inte bli annat än FAIL!

En riktig modern oxymoron!

Fast i mellanmjölkens gyllene land är allting möjligt. Du kan både vara onyttig och nyttig på samma gång.

Kebabsallad.

Jag vill spy i min egen mun när jag hör det ordet.

Samtidigt som regnet smattrar mot mitt vardagsrumsfönster, sitter jag och konstaterar vilken fantastisk sommar det har varit. Ändå!

Allting slog bakut. Det där jobbiga vände upp och ner på min tillvaro, och för första gången blev jag den cyniska killen istället för den snälla, och jag måste erkänna att jag trivdes i rollen. Vad skönt att helt plötsligt INTE bli förälskad efter en fjuttig blick, och vilken maktkänsla att kunna dejta, och ha kontrollen. Inga fler sprudlande känslor, utan ett lugn och beslutsamhet.

Jag tror att det ungefär är som människor som går på antidepressiva. Man tror att man är lycklig, men känner inte lika mycket. Blockerar delar av hjärnan, och slipper ta itu med problemen.

Det är tudelat för mig, som i grund och botten är romantiker. Men jag försöker se det som att jag behöver en period av galenskap och flyktighet, för att åter kunna landa, antagligen genom att rätt tjej spräcker min ballong.

Och allt festande. Jag vet att några vänner har varit oroliga för mig, men det är något som jag tror alla behöver få ut ur sitt system. Bara leva för dagen, och ha fantastiskt roligt. Eller KÖÖÖRA som man kallar det. Särskilt om man inte fått göra det i unga dagar.

Någonstans skulle jag inte haft den här galna sommaren, om jag inte haft ett uselt förhållande i våras. Av allt dåligt komme det något gott. Smörigt, men det kan vara en fantastisk tröst när man har det som värst.

Skål!

I natt kräktes jag. Jag tror att min kropp till slut fick nog av mitt leverne. Det är skönt att vi går mot hösten. Man vet att man börjar bli vuxen när man tycker att det ska bli skön med höst. Jag brukade skaka på huvudet åt folk som tyckte att det skulle bli skönt med höst. Nu är jag en skönt-med-höst-typ.

Fast fråga mig igen i oktober och jag kommer förbanna han som skrev det här. ”Skönt med höst”. Man kan ju lika gärna slänga sig på rullatorn och invänta döden. För det är åtminstone två veckor sommar kvar. Nu kramar vi ut skiten ur den.

Kroppen får stå ut med lite till helt enkelt.

Inför Mr Gay Sweden:

Foto: Cristian Quinteros, Hanky.se

Ni som undrar varför jag har bandage. Det är för att jag har fått slå bort killar som var på mig under kvällen. Hade varit lite roligare om jag fick slå bort tjejerna.

På ett av mina Gmail-konton står det överst: ”Vacation settings. End now.” Jag vill ogärna klicka på den knappen. För den här sommaren är ändå fantastisk. Numer. I helgen var jag nere på Västkusten och festade med ett gäng vänner i Göteborg på fredagen, och på lördagen mötte vi upp ett gäng komiker som var på turné och gick på deras föreställning och festade i Varberg.

Bäst var kanske att vi bodde på ett lugnt SPA-hotell, som främst beboddes av 70-åriga tanter, men att jag lyckades klämma in nästan 15 personer i hotellrummet för en efterfest, som slutade med att vi dansade, hoppade och skrek – iklädda lakan – i nästan två timmar, innan hotellpersonalen kom och slängde ut folk.

Tänk om det vore sommar åtminstone en månad till i Sverige. BNP skulle sjunka i lika stor takt som försäljningen av Prozac.

Jag tänker fortsätta att ha semester ett tag till. Vara uppe sena nätter och göra ovuxna saker. Sova länge, och klaga på att det regnar.

Längta bort till ett varmare land, där lyckan av solstrålar sveper över en mer än några veckor per år.

Nu blev det väldigt dystert sen det tunga inlägget. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, även om jag uppskattar omtanken. Jag har det fantastiskt ändå. Har träffat ett par smarta och charmiga tjejer, och jag vet någonstans att jag är en fet catch (sorry Herr Jante). Lite skadad, men fortfarande stark tro på romantik i slutändan.

I helgen ska jag kombinera lite jobb och nöje och bege mig till Göteborg för första gången. Snart 22 år i det här landet och aldrig varit i Götlaborg! Jag kommer komma tillbaka med bred dialekt, luktandes fisk och ännu mer kär i ordlekar. Allt detta på två dagar.

Känns som att jag borde ha fler vänner i Göteborg än de fåtal jag har. Kanske blir jag helt fast och aldrig kommer tillbaka. Antagligen inte.