Damons lista

Jag satte på min dator runt kvart över tio i morse. Tio minuter senare öppnade jag upp denna ruta för att skriva ett blogginlägg.

Jag har nu alltså suttit framför datorn fjorton timmar i sträck. Den här rutan där jag skriver in mina blogginlägg har varit öppen hela tiden.

Trots det har jag inte skrivit något inlägg. Jag har ungefär tio uppslag på saker som jag vill skriva. Men ingen energi för mastodontinlägg. Fjorton timmars väntan på ingenting. Vi lämnar det så och går och lägger oss.

Imorgon blir det knark eller skönhetsoperationer.

Sol – snö – sol – hagel.

Blåst som får en att tänka på sitt testamente.

Förstår ni nu varför jag vill flytta från Sverige?

Vänner!

Jag tror att folk som läser den här bloggen är lite smartare, lite mer medvetna och lite mer omtänksamma än genomsnittet. Detta är inte menat som smicker mot er (eller mig själv för den delen), men eftersom den vanlig bloggläsare säkerligen skulle tycka att jag skriver för seriöst och tråkigt, blir jag glad att jag ändå har en del läsare som hänger med, i vått och torrt.

Jag vill då prova en okonventionell grej. Nu på lördag den 28:e kommer jag att arrangera en välgörenhetsmiddag hemma hos mig. Jag kommer att bjuda över några få vänner (varav en tjej som många av er känner till) som kommer hit och så ska vi äta och diskutera olika ämnen. Jag står för maten, men alla gäster tar med sig 100 kronor var, som vi skänker till en välgörenhet som vi kommer överens om under kvällen.

Men jag kittlas även av tanken att låta främmande människor få vara med om det här, efter att ha läst denna hemsida. Så alla som känner sig uppmanade av att prova något helt spontant och halvgalet, är välkomna att skicka ett mejl till damon @ damon . se och anmäla intresse. Sen kommer jag att välja ut någon/några som får komma hot och vara med på middagen och faktiskt bidra till en bättre värld.

Jag tycker att ni själva också kan anordna såna här middagar. En hundralapp är faktiskt inte mycket för oss, och fem kompisar som bidrar kan förutom en fin middag och underbara diskussioner faktiskt hjälpa någon som har det sämre ställt.

I anslutning till middagen är det också Earth hour, så klockan 20.30 sätter vi oss på golvet i mitt vardagsrum här på Södermalm i Stockholm, tänder ljus och diskuterar allt och inget medan vi smälter den goda plockmaten som jag har slavat med under lördagen.

Everybody wins!

Och visst, man ska väl egentligen vara försiktig med vem man släpper in i sitt hem och vem man går hem till, men det känns som att ni litar på mig och jag har vänner här så jag behöver inte känna mig så otrygg heller. Men vill man får man ju naturligtvis ta med en vän också. Jag blir glad av tanken att göra något med främlingar och att faktiskt bidra till en bättre värld. Och alla är vi främlingar första gången vi träffas.

Så skicka ett mejl, eller vänta till nästa vecka, då jag skriver en rapport om hur det gick.

Klicka på denna länk för att se lite bilder från min resa. Jag ska återkomma med berättelser, varav en om en kvinna, så rörande att jag föll i tårar. Helt otroligt!

Kilcka på första bilden och läs texterna för att få någon sorts reseberättelse.

http://www.facebook.com/album.php?aid=237209&id=885345353&l=d5fc2fe737

Tillbaka kompisar. Med så många historier. Men av tiden detta inlägg publiceras kan förstår ni att jag är lite jetlaggad just nu. Passa då på att läsa min senaste Metrokrönika om framtiden för tv här.

Var inte blyga för att kommentera artikeln, just nu är den översta kommentaren ”Stanna i Centralamerika då för helvete, svartskallejävel.” av en Niclas Skoog.

Känns skönt att vara tillbaka i Sverige.

Verkligen.

Kompisar, jag befinner mig i Granada, den aldsta staden i Amerika. Det ar enkelt och ack sa vackert. Vantar pa mitt frukostsallskap och kunde inte halla mig borta fran datorn. Den stod har i foajen och blinkade mot mig.

Det basta med att vara i ett fattigt land ar att uppskatta de sma sakerna.
Maten, artigheten, varmen. Manniskor emellan.

Men sa finns det ocksa saker som verkar vara fina, men som egentligen ar lite sorgliga. Som barn som dansar pa gatorna, och man ser gladjen i deras ogon och skrattar, men sa inser man att det ar sen kvall och att de gor det for att tjana nagra slantar fran turisterna.

Vi hors, nasta gang jag springer pa en dator!

Rubriken är ett italiensk uttryck för att chilla eller relaxa. Chillaxa. Det är något jag inte har gjort på ett tag. Läste något om att det var ”bloggkrig” om vem som hade det mest stressigt. Stress är något subjektivt. Går inte att tävla i. Saker som har stressat mig de senaste dagarna är kärleksproblem, skattestrul och oro för att hinna klart till måndag

För då jag har ett litet uppdrag som jag ska åka på. Och det råkar vara så fuckin fantastic att jag får vara i Centralamerika och slippa kylan i två veckor.

Även om det är jobb inblandat så blir det så klart fint att komma bort. Ta bara i morse.
Jag är på språng ut genom dörren. I ena handen tar jag soppåsen och i andra handen mina handskar och mössa. Jag springer bort till soprummet och slänger soporna. Sen skyndar jag mig ut genom porten, och känner kylan tränga igenom huvud och hals. Jag lyfter höger hand för att ta på mig mössan, och inser att jag försöker sätta på mig soppåsen på huvudet.

Jag har alltså slängt mina handskar och mössa. I sopvagnen.

Tillbaka in i soprummet och gräva upp mössa och handskar. Slänga soppåsen och springa vidare. På tunnelbanan märker jag åter igen att ingen vill sitta bredvid mig. Men den här gången är det nog inte för att jag är skäggig och svart. Utan för att jag luktar sopor. Ingen stress.

Ikväll ska jag passande nog gå förbi Vapianos nya restaurang i Gamla stan och äta gratis. Gratis är gott. Jag skäms inte för det.

Jag satt på kontoret och hade lite tråkigt. En av de anställda som var sjuk skulle få ett Hello Kitty-lakanset när han kom tillbaka, och jag började inspektera paketet. Då frågade hans chef om jag inte kunde rita en kuk på plasten nedanför Kittys mun, och barnslig som jag är ritade jag, och skrev till ett ”I Love Cock” även det på förfrågan från hans chef. Båda två är bögar och det snackas en del om kukar då och då. Fint så.

Efter någon timme kommer en mamma in med sin flicka ~6. Flickan ser givetvis Hello Kittyn och rycker till sig paketet. Jag får panik och rycker tillbaka den, rädd att hon ska få en chock av att se min omogna teckning. Då utspelar sig följande samtal:

Flickan: Varför får jag inte titta på den?
Chefen (viskandes till mamman): De har ritat en kuk på den.
Mamman: Äh, kidsen är helt galna nuförtiden. De brukar sitta och googla ”kuk” och kollar på bilder.
Jag är helt tyst, men håller fortfarande i paketet för att skydda barnet.
Mamman (till flickan): Rita en kuk på tavlan så de får se.
Flickan börjar rita en kuk. Jag sitter med halvöppen mun.
Flickan (till mig): Färdig! Får jag se din kuk nu då?
Jag: Eeehh..
Flickan: MEN FÅR JAG SE DIN KUK?!

Jag är paralyserad av hennes ord, men tar ändå fram min kuk och visar den. Hon tittar på den och frågar varför den är hårig. Jag inser att det är första gången i mitt liv som jag känner mig som en pedofil. Sen tar hon min kuk och tar fram den till tavlan och börjar jämföra med sin egen kuk.
Sen börjar alla på kontoret att skratta. Jag rycker tillbaka min kuk och suddar ut den från lakansetet. Sen går jag hem. Med en massa tuschfärg på fingrarna.

Väl hemma inser jag att det har hänt lite grejer sen jag var barn. Det här är kanske en av få gånger som jag kan säga att det var bättre förr.

Jävla Internet.

Saxat från ett kommentarsfält på Facebook. Jag skrev ett ironiskt svar på en status, där någon visade sympatier för den vidriga Bert Karlsson. Genast uppslöt – som vanligt – ett gäng vita män för att försvara Bert. Och på sätt och vis förstår jag. De var inte drabbade när Ny Demokrati och Lasermannen-tiden begav sig. De slapp se oron i mammas ögon när pappa skulle ut sent på kvällen.

Svenska folket glömde snabbt Ny demokratis äckliga budskap. ”De var ju inga rasister heller, de ville bara hjälpa hem invandrare”. Jag tänker i alla fall inte sluta att påminna om Karlssons och Ian Wachtmeisters smutsiga förflutna så fort jag får chansen (även om jag just nu borde jobba istället för att låta mig provoceras av okunniga människor).

Emil, Daniel och Mario. Jag har ingen aning om vilka människor det här är. Det spelar inte heller någon roll. För det är just den stora okända massans ignorans som möjliggör att ett svin får leka mysfarbor 15 år senare. Vi blir upprörda, några månader senare har vi glömt.

Vem vet, antagligen hade Hitler också kunnat bli ett marknadsföringsgeni?

Dagen skriver om telebolagsgrejen i en artikel här. Fint och vaket av Dagen, men nu måste jag få lite stormedia att skriva om det också. Fast ”tyvärr” har jag fått ett hastigt jobb och ska åka till Afrika imorgon (det ryktas om att jag ska förhandla med somaliska pirater under en vecka). Så jag är tillbaka först nästa fredag, den 30:e alltså.

Vet inte riktigt hur jag ska klara mig utan kylan här, men det får väl funka på något sätt.