Damons lista

Jag har världens oturligaste dag idag. Först tappade jag bort mina finaste glasögon, sen blev jag av med en resa till solen som jag skulle dra iväg på nästa vecka. Nu väntar jag på att
1. Blixten
2. En Scud-missil
eller 3. Tony Irving

träffar mig. Misär hursom. Nu ska jag på middag, återkommer med en utförligare rapport senare i helgen, och vi ses på plattan kl 13 imorgon, alla som har vägarna förbi.

Det är svårt det här med att dejta. Inte shit-jag-kanske-dör-av-en-bomb-ikväll-svårt, men om vi ska se till hela fenomenet, så tar det egentligen lite för mycket kraft och tid, även om det ofta ger något tillbaka.

Problemet ligger väl främst i att det finns en mängd oskrivna regler. Och att alla deltagare lever efter sin egen regelbok. Folk blir sårade, arga och besvikna. I höstas dejtade jag fem tjejer samtidigt. Det var förvirrande men spännande. Jag anser att så länge man är öppen med saker och ting så finns det inget fel i att träffa andra. Man kan inte längre förvänta sig att folk dejtar en i taget. Jag vill personligen inte veta om den jag träffar, dejtar andra. I min romantiska värld finns det bara jag och den tjejen, där och då.

Jag vill absolut inte veta detaljer om ex, och delar med få av historier om mitt förflutna samliv. Därför brukar jag försöka undvika att följa dejters bloggar, dels för att jag vet att man får reda på onödigt skit, dels för att det känns märkligt att ta reda på en annan persons förehavanden och sen få höra om det från den personen.

Jag råkade läsa ett blogginlägg häromveckan som kändes en del, och insåg att jag själv kanske skriver lite väl öppet ibland. Hänsyn borde vara ett ledord, även om jag ogillar det faktum att jag inte kan skriva vad som helst i den här bloggen, eftersom ”fel” person kan läsa det. Det kan ju lika gärna vara framtida arbetsgivare som en kompis. Men jag vill inte utsätta folk för samma känsla som jag blev utsatt för.

Under intensivdejtandet stötte jag på en tjej som jag var kär i när jag var 15 fram tills 18-årsålder. The one that got away. Jag vågade knappt prata med tjejer då, men nu pratade vi och ganska omgående sa hon: ”Damon, shit vad du har förändrats, snygga kläder, smart och rolig. Synd att jag har sambo.”
Jag gick ifrån henne precis efter dessa ord. Ursäktade mig och svävade bort på lätta moln. Jag kände mig hel självförtroendemässigt för första gången.

Tio år efter att jag fick min första flickvän kände jag att det hävdelsebehov kring tjejer som genomsyrat min vardag var som bortblåst. Jag slutade dejta alla fem. Det kändes bara som att jag försökte fylla ett hål, genom att ständigt vara eftertraktad. Jag hade sen ett bra tag slutat vara one night stand-typen också.

Det jag skrev för några veckor sen om saker jag ogillar hos tjejer sårade någon jag dejtade. Har tidigare fått utskällningar av andra för saker jag har bloggat om. Det är nog bättre att hålla saker och ting mystiska. Låta den andra upptäcka. Vi är gratisgenerationen, men vissa grejer kan vara värda att kämpa för, istället för att de ligger ett klick bort.

Därför känns det egentligen meningslöst att skriva vad jag vill ha och inte vill ha hos en tjej.
Jag skulle vilja ha en tjej som är smart och allmänbildad – men ändå imponeras av mig , supersocial – men också gillar en hemmakväll, rolig – men skrattar åt mina skämt, söt – även utan smink och galen i sängen – men inte promiskuös, varm – med en liten släng av cynism. Men jag inser också att drömtjejen är en utopi. Ingen är perfekt. Men det betyder inte att man ska nöja sig med mindre. Kanske bara vara realist.

Helst vill jag hitta min egen Bonnie Parker som alltid finns där på mina rövartåg och hjälper en att växa som människa. Stöttar i alla lägen. Hur det går får vi väl se. Men det blir inget som jag kommer att skriva om i den här bloggen.

Jag vet inte om jag har nämnt att jag tycker att det är riktigt hett med tjejer som har glasögon. Kanske är det för att jag har bågar själv, men det strålar intelligens, och det finns få saker som kickar igång mig mer än en tjej som slår mig i Jeopardy eller annan frågesport (händer inte ofta givetvis som ni vet, inte av killar heller).

Jag har ju rätt stora glasögon, och det har under senaste åren varit något av en trend att ha ”nördglasögon” och det är många där ute som går med helt vanliga glas i för stora brillor. Jag ogillar begreppet starkt dock, fick mina olika bågar av ett par som drev Spectacles for Africa om ni minns den historien, och ett par stora glasögon passar mitt stora huvud (stor hjärna ni vet).

När man är ute är det ofta folk vill prova glasögonen och förvånansvärt många kommer fram och pratar, en bra ice breaker skulle man kunna säga. Alla utgår från att de är fejka. Ibland är det jobbigt om de försöker rycka ifrån en glasögonen, men frågar man så är det helt ok. Jag har sen två månader kommit på ett motkrav, jag måste ta en bild på det. Jag börjar samla ett litet album – har ingen om varför, förutom att det är kul – och ska här dela med mig av några favoritbilder från senaste veckorna (då det har varit lite för mycket utgång som ni vet).

Julia:

Rebecca:

Marcia:

Så sköna. Den enda nackdelen jag kan komma på är att det kan bli extra jobbigt om båda har glasögon om man ska hångla. Men erkänn att det är hett!

Planerat schemat idag: Gå på bröllop, träna, städa, skriva årslistor, göra något häftigt på nyår så att alla tycker att jag är ball.

Verklig schema idag: Ligga i soffan. Slåss mot förkylning. Få för sig att man ska ner på gymmet ändå, och nästan ramla av löpmaskinen, samt få en vikt i huvudet. Hänga med familjen, de enda som betyder något i slutändan.

Det är andra gången på tre år som jag är sjuk på nyår. Lika bra kanske, med tanke på att det är löjligt överhypat och nog mer stress för de flesta än glädje. Ser fram emot att äta mammas mat och min egna ljuvliga chokladsprängda efterrätt.

Ett riktigt gott nytt år till alla er! Fuck 2008, nu kör vi sönder 2009!

Allt hade en förklaring. 38,5 graders feber ursäktar det mesta. Jag pratade med kompisen i förra inlägget och hon var sur för hennes dejt trodde att jag var en annan dejt eller ett psykotiskt ex som ringde tidigt på morgonen. Har det hänt er någon gång? Man dejtar en tjej, hennes psyko-ex ringer och hon SVARAR!

What the fuck woman?!

Räcker det inte med att du har ett psyko-ex, måste jag lyssna på när du pratar med honom också? Dumpa och gå vidare säger Dr Phil. Folk är för konflikträdda och tar skit i onödan.
Anywho, jag skulle berätta om min feber.

Det känns som ett bra sätt att avsluta året på, om det inte ger sig. Ligga i sängen och svära över alla raketer och smällare, som en 80-taggare. Skriva en arg insändare till lokaltidningen kanske. Var hittar man Valium så här års? Plattan? Känns inte helt ok att ge sig ut i det här tillståndet och köpa receptbelagda tabletter. Inte heller att be någon langa.

Saker jag har stört mig på idag:
* Att Sopranos har snott så många skådisar (26 stycken) och t.o.m. samma stuk på opening credits från Maffiabröder.

* Att Buffalo-skor fortfarande säljs. Jag har bildbevis från tunnelbanan coming up.

* Att skatteverket kräver mig på 40.000 i restskatt och när jag är där för att ställa frågor möts jag av snorkighet. Jag har visserligen förtjänat skattesmällen, men lite service skulle inte vara helt fel. Varför jobbar man med människoyrken om man inte gillar människor? Samtidigt fick jag nog av mänskligheten efter 20 minuter i kö.

Mitt favorit old-skämt just nu:
”Det där var så gammalt att sist jag hörde det, skrattade jag så hårt att jag ramlade av min dinosaurie.”
Varför gör Will Ferrel – som är så rolig – så tråkiga filmer?

Många frågor, och ingen av er har svaren antar jag. Jag provar tre alvedon nu, så får vi se vad som händer. Jag förstår att det här framstår som dravel imorgon, men just nu är det bra terapi.

Vi hörs mer senare i år!

Till alla horor och icke-horor:

En fantastisk jul med mycket god mat och lite jobbig snö, önskar jag er!

Själv åker jag hem till min sjuka mormor/morfar och rullar ett par hundra av mina världsberömda köttbullar. Sköt om er och kom ihåg – även när de är som jobbigast – att familjen är det viktigaste man har.

Jag, min kompis och två tjejer är på en klubb och har bestämt oss för att gå vidare till Spy bar (något som kräver en rejäl fylla). När vi ska beställa in de sista shotsen, inser jag plötsligt att min kompis är borta. Jag messar honom och får svaret ”Är på hamburgare”. Jag tänker att han antingen är på toaletten och skojar eller att han är så packad att han inte ens kan uttrycka att han är på McDonalds.

Efter ytterligare en kvart ska vi börja röra på oss, men fortfarande ingen syn av kompisen, vi kan kalla honom för Alle. Jag och sällskapet går till Spy bar, stagedivar från högtalare till Nirvana och har allmänt kul, när jag känner att min telefon ringer.

Jag ser att det är Alle och skyndar mig bort från musiken för att svara.
Jag: Var är du?
Alle (med förvirrad röst): Du måste hjälpa mig…snälla!
Jag: Haha, va?
Alle (nu lite mer skrämd): Jag är i en skog i Rönninge, och jag har ingen aning om hur jag hamnade här!
Jag: Skojar du nu?
Alle: Nej, jag måste få numret till Taxi Stockholm.
Jag: Eeeh, 150 000. Ring en taxi och ring mig sen igen.
Alle: Ok.

Han lägger på och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Han bor vid Mariatorget, hur kunde han hamna så långt bort? Han ringde ganska snart igen.

Jag: Hur gick det?
Alle: Bra, de är på väg. Jag är tydligen i Norsborg.
Jag: VA?! Hur hamnade du där?
Alle: Jag vet inte, jag satte mig på tunnelbanan hem och nästa gång jag vaknade till låg jag på spåret.
Jag: Shit! Du har inte blivit våldtagen?
Alle: Nej, jag tror inte det. Jag måste ha somnat på tåget, gått av vid slutstationen och gått hem som jag brukar och hamnat i skogen på ett spår.
Jag: Men jeezuz christ! Ska jag möta upp eller nåt?
Alle: Nej, jag ser taxin nu.
Jag: Ok, ge mig numret på plåtarna, och messa när du är hemma.

Han lydde och sen tog han sig hem. Jag har ännu inte fått reda på sanningen om vad som egentligen hände, men drogad på krogen är inte helt otippat. Så mycket sprit drack vi inte.

Vi skrattar åt det nu, men kan vara en bra story att tänka på nu när alla julfester slår till. Hamna inte på ett spår i skogen i Norsborg!

Så här kul har vi på kontoret just nu. I give you Stockholms hetaste booty Martin ”Miss Inga” Johansson:

Det är ett högst seriöst gäng detta.

Det ringde på min mobil. Det var en ung tjej med skånsk dialekt.
Tjejen: Är det du som har Tjuvlyssnat?
Jag: Eeh, jaaa…?
Tjejen: Coolt! Du, jag hörde en så rolig grej igår på Genetikkursen.
Jag: Jaha..?!
Tjejen: Föreläsaren frågade vad man får om man korsar en åsna och *något ohörbart*, och det var en kille som svarade på det, han fattade inte att det var ett skämt! HAHAHA!
Jag: Haha, jaså?
Tjejen: Ja!!
Jag: Ok, vem är det som ringer?
Tjejen: Det är Snusser!
Jag: Haha, det var fyndigt. Men vem är det?
Tjejen: Snusser!!
Jag: Kom igen nu…
Sen la hon på!

Jag blev pranked och la inte ens på luren själv. It’s a slow day.

Jag borde egentligen lägga mig efter dagens TV-serieskrivande, lunchmöte, möte, jobb, teaterkurs, thairestaurang, film i sängen-mys och så en 200 situps. Men har jag lovat att skriva om hur jag sover, så ska jag hålla det löftet (jag vet att ni vill).

Låt mig ta det från början. Min pappa skällde ut min mamma ifall jag blev sjuk när jag var liten (sic) och därför klädde hon mig alltid upp till tänderna oavsett om jag skulle ut eller lägga mig och sova. Det har satt sig kvar i kroppen och än idag fryser jag om jag ska sova i underkläder. I Iran överhuvudtaget är det mycket vanligare att man sover i mjukisbyxor och en T-shirt, och jag har alltid sovit med mjukisbyxor, och en tröja. Långärmad!

Gissa då hur pinsamt det är första gången jag ska sova med en tjej, och jag måste lägga kläderna i smyg bredvid sängen, lägga mig i T-shirt och kalsonger, vänta tills hon har somnat för att sen sätta på sig outfitten.

- ”MEN DAMON, HAR DU SOVIT I MJUKISBYXOR?!” är en replik man då får höra morgonen därpå. -Ja, jag frös lite i natt, skyller jag ifrån mig. För många tycker att man är helt dum i huvudet för att man sover med kläderna på. Minen jag ser på deras ansikten skulle antagligen var densamma som om jag hade förnekat förintelsen. Det finns inte i deras värld.

De fåtal gånger jag har sovit utan kläder, har jag en garanterad förkylning eller täppt näsa som väntar på mig dagen därpå. Jag har gett upp hoppet om att jag ska bli som er normala, och lärt mig att acceptera mitt utanförskap. Jag har insett att det inte är hett, men hellre skönt än snyggt. Eller har ni sett något fulare?

Men det måste väl ändå finnas någon som känner som jag i det här?