I love you Michael Jackson

Till slut kom tårarna. Efter att i natt ha förnekat och ironiserat kungens död, till synes på bl.a. Twitter, blev min Michael-maraton nu på förmiddagen lite för mycket. Man in the mirror. Där brast det.

Man måste veta lite om min uppväxt för att förstå varför jag blir berörd. När jag var liten i Iran, fanns det ingen möjlighet att öppet köpa skivor och kassetter. Vi hade inte ett utbud att välja på. Den västerländska musik som fanns tillgänglig, var den som kompisar kopierade till varandra på kassett, och då fanns det egentligen mest utrymme för de största artisterna. Och Michael var den störste.

Det är något iranskt över att dyrka den störste. Ett storhetsvansinne som jag ibland skräms av hos mig själv. Det är därför 90% av alla iranier håller på Brasilien i fotbolls-vm. De som är störst och bäst är ens favoriter. Kanske är det ett arv från Cyrus. Konungarnas konung.

Och Michael var kungen av pop. Jag minns när jag flyttade till Sverige och fick tillgång till MTV. Bland mina bästa minnen är från när kanalen hade Michael-weekends. Jag satt med mina VHS och spelade in allt jag kom åt. Jag tränade danssteg och drömde om att bli artist. Tog mig i skrevet och sjöng med i låtarna. Drömde om att få gå på en konsert. Något som aldrig infriades. Jag var beredd att lägga flera tusen i höst för att få se honom i höst.

Allt skitsnack runtomkring har egentligen aldrig berört mig. Även om jag har skämtat om det. Han blev aldrig fälld, och visst, hans personlighet var högst egendomlig. Men musiken levde kvar i mig genom åren. Jag minns det bäst när jag och två kompisar var på semster 2002. Vi festade hårt i två veckor, och trots att vi blev tröttare för varje kväll som gick, slutade det alltid med att någon satte på Another part of me, adrenalinet rusade igenom våra kroppar och vi kände oss odödliga.

Det som berör en mest är inte att en människa man aldrig har träffat är död. Det är påminnelsen om ens egen dödlighet. Om min – kanske – enda idol någonsin, någon jag växte upp med och som alltid har berört, är död, hur långt borta är inte min egen död?

Vad har jag åstadkommit? Vem minns mig om jag är borta imorgon? Några familjemedlemmar och nära vänner. Några elektroniska RIP.s, och några dagar senare är man blott ett minne. Om ens det.

Nej, låt döden vara en påminnelse om hur kort livet är. Be kompisen om ursäkt för den där skitsaken, bli vän igen med ditt ex, och kanske kanske, förlåt din pappa för alla fel han begick.

Ikväll tar jag på mig en Michael-tischa och höjer mitt glas. En hyllning till den störste någonsin. Tonight, the girl is mine. Don’t stop til you get enough.

Michael has left the building.