Vem vill vänta på Slumdog millionare?
12 Jan
Jag läser i DN, att Slumdog millionare har sopat rent på Golden Globe-galan. Jag hade skyhöga förväntningar på den här filmen som redan vunnit massor med priser på filmfestivaler, och det mesta infriades när jag såg filmen i julas.
Mer om filmen snart. Här är det som stör mig mest kring själva filmen. Den kom ut på biograferna i USA i november (”limited” förvisso vilket innebär att den bara visas på utvalda biografer i storstäder) och börjar ha premiär runtom i världen nu i januari. DVD-screenern läckte ut på juldagen, vilket betyder att miljoner människor kommer ha sett filmen innan den ens har nått biograferna. Här i Sverige skulle jag behövt vänta ända till den 6:e mars för att få se filmen på bio.
Tillgängligheten är den största anledningen till att jag laddar ner, och så länge filmbolagen och biograferna inte kan läsa det smidigare än att jag måste vänta fyra månader längre jämför med om jag bor i N.Y. så kommer jag inte ens ha dåligt samvete när jag laddar ner.
Jag laddar inte ner independentfilmer för där måste konsten stödjas. Att gå på Zita känns värt varje krona varenda gång.
Att sitta i en popcornstinkande, godispåsprasslande, mobilringande SF-salong och se en storfilm ett halvår efter andra delar i världen är ett rån jämfört med att kunna se filmen i lugn och ro i egen soffa.
Det här är inga nyheter jag skriver, jag har skrivit liknande inlägg för två år sen. Det som är nytt är att det fortfarande inte händer något på den fronten.
Filmen i sig gjorde inte mig besviken. Med en originell berättarteknik får vi följa en indisk killes uppväxt fram till den här dagen när han sitter i tävlingsstolen för indiska ”Vem vill bli miljonär?”. Varje svar i frågesporten ger oss en händelse som ledde honom fram till där han är idag. En hård uppväxt och den eviga jakten på kärleken. Det enda jag har problem med är scenerna under eftertexten – klichéartat och fånigt – men det är lättförlåtligt. En av årets bästa filmer, särskilt som jag är svag för scener som utspelar sig i länderna kring syd- och centralasien. Ladda ner här givetvis!
Trailer:
En av årets bästa filmer? Det har ju bara gått 12 dagar. Menar du förra årets?
Hur som haver. Filmen är okey men jag gillar inte alls hur man berättar historien. Det blir lite för mycket fram och tillbaka för att det ska vara riktigt bra. En gång funkar, liksom två, sen har jag fattar konceptet och blir uttråkad.
Ramberättelsen blir nästan onödig och förstör tempot i tillbakablickarna som kittlar mer än det statiska i filmens nu.
Slutet binder dock ihop det hela men upplevelsen lämnade mig inte förändrad eller tankefylld.
Inte så briljant som man kan lockas att tro alltså.
Teena: Ja, med tanke på att den kom ut förra året, så menar jag förra årets.
Jag har hört ryktesvägen att du sov under vissa delar av filmen, vilket diskvalificerar dig från att ha åsikter som räknas. Du kanske ska hålla dig till Benjamin Button?
Spoilers!!
Teena: Tillbakablickarna visar bland annat varför och hur viktig Latika var för protagonisten och i filmens nu framkommer det att hans enda anledning för att tävla var för att i slutändan kunna få kontakt med henne igen. Nästan onödig? Jag kan inte se denna film som bättre i kronologisk ordning.
Usch för Benjamin Button.
Rekommenderar Slumdog Millionaire!
Jag såg den igår och jag kan hålla med om att det var en årets bästa filmer. Jag grät och skrattade och kände såå mycket för hjälten. Men jag förstår inte vad som var jobbigt med slutscenen?
Teena: blev du även uttråkad av t.ex. Memento där man slungas fram och tillbaka i tiden, ett koncept man fattar snabbt? Nämn en film som överraskar i berättarteknik under hela filmen?
Urbra film, en av de bästa någonsin helt enkelt. Jag gillade lättsamheterna på slutet – det kunde jag behöva efter allt det det otäcka man fick se tidigare i filmen.
Jag tycker man ska uppmuntra sådana här filmer som bryter mot mönstret genom att se dem på bio och köpa dvd:n när den kommer i affären. Vanliga ”amerikanska” filmer använder knappast sådana skådespelare eller låter de prata något annat språk än engelska (förutom Bondbrudar då).
Att man får vänta kan ju vara jobbigt, men då har du ju åtminstone något att se fram emot. Anledning är ju att marknadsförarna vill bygga upp ett ”buzz”, och det är ju fakttiskt hedervärt när det gäller den här filmen.
Khan: Precis, överraskningsmomenten finns kvar där ändå.
Annika: (Spoilervarning) Jag gillade inte sluttexterna då det tog bort verklighetskänslan från filmen. Jag vill vara rörd, vara skakad och känna saker. Inte att regissören talar om för mig att allt var på skoj.
Lushlife: Det här är ju på sätt och vis en storfilm och kommer att dra in stora mängder pengar. Men ja, jag håller med, lägger hellre mina pengar på en bra engelsk regissör och indiska skådisar än en traditionell amerikansk rulle. Ska bjuda min mamma och syster när den kommer på bio för att gottgöra mina ”synder”.
Ps. Uppskattar alla som försöker tala ”Teena” till sans, det är allmänt känt att hon inte har särskilt mycket koll, även om hon vill låtsas som att hon har en examen i film.
Damon: Okey, jag sov lite här och där. Men ändå, början såg jag och den fick mig att gäspa. Benjamin Button ska jag se slutet på asap.
Jag HAR typ en universitetsexamen i film. Mycket viktigt att poängtera. Jag är alltså inte en allmän lallare. Full koll. Även när jag sover. lol.
Khan: Visst är det vackert med kärlek och att hans anledning var att träffa henne igen. Men tycker du inte att protagonisten är lite väl enkelspårig och naiv? Inte en uns ondska, inte en enda avvikelse från hennes sida. Det gör honom i mina ögon ganska blek och tunn.
Annika: Tror att Damon menar att den typiska Bollywoodska dansen under sluttexterna tog bort den eventuella känslan som filmen förmedlat honom under speltiden.
När det gäller Memento så var det länge sen. Tror inte jag blev uttråkad på samma sätt. I S.M. så är det ju fråga-svar, fråga-svar over and over. Kändes enkelt och lite banalt.
En fantastisk film som överraskar i berättartempus är Fear and Lothing in Las Vegas till exempel. Underbart att se. Tycker även att Pulp Fiction funkar fint. Amores Peros försöker, Adoptation var jag helsnurrig på. Även The Machinist som hela filmen igenom inte avslöjar vad den handlar om utan bara ger små suggestiva pusselbitar. Urbra. Ja, det finns många som kan läggas på listan till smartare och mer intressanta lösningar än nämnda film.
Lushlife: ”Urbra film, en av de bästa någonsin helt enkelt.” Jag fattar ingenting. Har du sett A Clockwork Orange? Rear Window? Sunset Boulevard? Apocalypse Now? A Bout de Souffle? Bittermoon? Me, You and Everyone We Know? Eller De Ofrivilliga för all del? Alla hästlängder ifrån.
Men visst. Jag ska se om. Fast jag tror ni överdriver.
Teena: Har du TYP en examen? Jag har typ en examen i juridik, och typ 2.0 på högskoleprovet.
Om karaktärens naivitet, avsaknad av ondska och fasta tro på att hon är den rätte för honom gör att du ser honom som ”tunn och enkelspårig” så har du kanske ett lite väl cyniskt sätt att se på saker och ting? Jag önskar att fler människor kunde tro på kärleken på samma sätt som honom.
Och det lushlife säger utesluter inte att h*n tycker att även Clockwork orange är en av de bästa.
Till sist låter jag följande priser tala för min sak angående ”en av årets filmer”:
* Directors Guild of America
* Golden Globes
* Chicago Film Critics Association Awards
* British Independent Film Awards
Inga skräppriser eller publikpriser, och det är bara början. Eller kanske Roger Eberts ord passar bättre:
”This is a breathless, exciting story, heartbreaking and exhilarating at the same time..
The film uses dazzling cinematography, breathless editing, driving music and headlong momentum to explode with narrative force, stirring in a romance at the same time..
When I saw ”Slumdog Millionaire” at Toronto, I was witnessing a phenomenon: dramatic proof that a movie is about how it tells itself.”
Men vad vet han, det är ju bara världens mest kända filmkritiker…Ciao bella!
Teena: Jag håller med om att han -stundvis- är enkelspårig och naiv, men du kommer väl ändå ihåg att detta är film? Det är väldigt sällan personligheter inte överdrivs något för att få fram en viss uppfattning hos publiken.
I en roman kan man få en detaljerad uppfattning med de mer subtila sidorna av en karaktär, detta blir väldigt mycket svårare i en film.
En Stanley Kubrick film där du har Alex som har överdrivna sexuella och aggressiva drifter förstår du dig på (tillägger att jag med tycker att ”A Clockwork Orange” är väldigt bra), men inte denna något enklare film?
Här har vi istället en ung man som redan vid ung ålder förlorat sin mor men träffar lite senare Latika som han inte också vill förlora. Varför måste han visa ondska?
Det första han gör när han ser sin bror efter något år eller två är att ge honom en smäll, menar du att han skulle varit lite mer realistisk om han dödat honom? Eller om han glömt Latika, den enda flicka/kvinna som betytt något för honom sen hans mor blev brutalt dödad medan hans bror och han sprang för sina liv?
Aja, alla tycker självklart inte likadant. Däremot håller jag med Damon, man dömer inte en film som man somnat under, då har man verkligen ingen koll. Jag somnade inte medan jag läste ditt inlägg.
Hoppas du gav den en vaken chans
Teena: Jag kan bekräfta att jag verkligen tycker SM är en av de bästa någonsin. Jag gillade klippen, som gav en känsla av tillbakablick på Indiens utveckling i ett personligt sammanhang och acceleration allteftersom dåtid och nutid kom närmare varandra. Nolan’s Memento (och hans Following) var ju kul, men där var ju tricket mer i förgrunden som en grej i sig.
Jag har ingen typ film examen men har ett stort intresse. Jag betar av klassikerna via Netflix och läser Eberts recensioner varje vecka. Tycker hans bästa devis är att ”det viktiga är ‘på vilket sätt’ en film handlar om någonting”.
Håller med om att Apocalypse Now är toppen, men Rear Window funkade aldrig för mig, även om jag gillar Hitchock (försökte 2 ggr). A Clockwork Orange känns lite förlegad, men har ju sin roll i historien, medan Nosferatu kändes modern för mig. Gillade Mulholland Drive bättre än Sunset Boulevard faktiskt. Igår kväll såg jag Double Indemnity, som för mig mest intressant historiskt, medan min fru var som klistrad. Smaken är som baken, och SM kanske inte är din slags film helt enkelt.
Till sist tror jag man tar till sig en film på helt olika sätt beroende på dagsläget. Hoppas du ger SM en chans när du är sugen på vad den har att erbjuda.
Damon: Att filmen har vunnit priser betyder inte ett smack. Jag är övertygad om att filmen skapas i mötet med åskådaren, precis som all annan konst, och därför är relativ. Man måste bilda sig en egen åsikt och inte lyssna på förstå-sig-påare. Det är det DU känner som är viktigt. Vaddå ”världens mest kända filmkritiker”. Vad betyder det?
Fuck alla priser och betyg.
Därför är det egentligen oväsentligt om jag har typ en examen i film och också typ 2.0 i högskoleprovet (även om det gått ut), det är min perception av filmen som är viktig.
Det är på det viset vi alla har rätt och visst kan vi lyssna och lära av varandra, och det handlar inte om att övertyga utan mer att dela med sig. Lära sig att uppskatta. Så min åsikt är min åsikt, inte mer än så.
Men, jag måste säga att när det gäller filmkonst så tror jag mig ha lite mer rätt eftersom jag har typ min examen (en c-uppsats saknas) och att jag har sett mycket film. Dessutom så har jag bra smak. Så enkelt är det.
Och… jag tror på kärleken.
Lushlife: Vad jag älskar med Rear Window är att det är en konceptfilm. Den är gjord i början av 50-talet (52 om jag inte minns fel), då tv:n höll på att ta över världen och främst staterna. Hela filmen stannar i ett och samma rum och hans fönster är i 4:3 och han tjuvtittar på sina grannar precis som vi tittar på tv. Där finns miss Torso, den olyckliga kvinnan, det nygifta paret osv. Om man anser att vi alla är perversa och tycker om att flukta (dokusåper, kändisar, tv-tittande och för all del film), så är det en fantastisk stilstudie i att vara människa. Sen kan man också baka in att han är fysiskt handikappad, det är post WW2 då männen kom tillbaka till USA och blev uttråkade av att inte vara män i kriget längre. Han använder sin lins (fallo) för att få mer makt och att ha kontroll över situationen. Tänk på att mkt av 50 och 60 talet handlar om seende. Designen med ugnar att titta in i, tv-apparater, förorter med liknande hus. Själv tycker jag det är sjukt intressant och skulle kunna skriva en c-uppsats om fenomenet, vilket jag ännu inte gjort….
Jag ska se om SM, kanske har jag helt fel när jag tycker att den är enkel och naiv. Ni har fått mig att bli nyfiken och framför allt så är det härligt med människor som älskar och bryr sig om film. Vive la film et vive l´amore.
Teena: Kul med din senaste, positiva kommentar. Jag håller med om mycket du skriver där. Priser är ju kul men representerar självklart bara juryns åsikt (typ Oscars till Gwyneth Paltrow för ”Shakespeare in Love” och Helen Hunt för ”As Good as It Gets”???).
Jag gillar den berömde kritikern eftersom han ofta pekar på saker jag annars inte tänkt på, typ som du just gjorde med Rear Window. Även om jag kanske inte alltid håller med, så tycker jag hans åsikter är intressanta eftersom de baseras på en otroligt lång filmerfarenhet och gott omdöme.
Till sist, kan en film kanske vara ytligt sett enkel och naiv men ändå komplex och mångfacetterad?
Lycka till med uppsatsen.