En lång historia kort
22 Apr
Har under dagen följt skottlossningarna i Gamla stan-fallet, och den s.k. ”medieprofilen”. Tittade in på hans Facebook, och inte en enda person hade skrivit något på hans ‘wall’. Ingen av hans drygt 800 vänner.
När ryktet började spridas om att han hade släppts, började ”vännerna” att hagla in med ord som ”support”, och att de ”tänker på honom”.
Era åsnor, konstigt att ni inte tänkte på honom och skrev upp ert stöd när han var häktad, men helt plötsligt skulle visa det när han släpptes.
Så här är det inom media. Ett gäng människor som är dina vänner när det går bra, men som pissar på dig vid minsta motgång. Som jag försökte råda en bloggare förra året: En dag kommer du att fatta, att det här inte är dina riktiga vänner, och då kommer du ångra att du sket i dina gamla vänner.
Men hon brydde sig inte, och jag orkar inte bry mig tillbaka. Vänner som ställer upp för en i vått och torrt är sällsynta. Jag tror att jag kan räkna mina på en hand. Det är lite sorgligt.
Tycker det är fint att ens riktiga vänner också är lagom många till att man kan vara en riktig vän tillbaka (även om man ibland önskade att man hade fler med tillhörande extra tid på dygnet).
Men ja, det är verkligen fult att vända kappan efter vinden.
Tråkigt att se. Det verkar som att han också är glad över sina ”vänner”. Han vågar väl inte göra sig ovän med någon just nu i denna patetiska ankdamm.
Att ha sådana vänner överhuvudtaget är något att vara väldigt glad över
on days like these, you know who your friends are