De kallar oss svartskallar!
23 Sep
Den här texten tar egentligen avstamp någon gång på sensommaren 1989. Jag hade levt i Sverige i snart två år, och bott i diverse hårdare förorter, som Husby och Akalla, och klassen jag hade gått i låg i området ”Blue Hill”. Det fanns gott om andra invandrarbarn där, och jag kände mig aldrig uttittad, trots det nya landet. Visst, jag kunde inte så bra svenska, men det fanns flera andra med samma problem, och framför allt samma hårfärg. Jag skulle snart bli en i gänget tänkte jag.
Men så i augusti -89 fick vi en egen lägenhet i Bagartorp, Solna. Det var visserligen en förort, men med väldigt mycket svenskar. När jag började i 4C, så var jag i princip den enda svartskalle-killen. Det fanns en halvgrekisk kille, men han var så svensk att han åkte skidor till skolan (skojar inte), och var född här. Jag var för första gången i mitt liv annorlunda. En tjej var från Eritrea, och mitt första minne av henne var att vi på var på Eriks födelsedagsfest, och vi var de enda två som inte hade någon att dansa tryckare med. Hanna som hon hette, grät, för att ingen ville dansa med henne. Jag själv, ville helst dansa med svenska tjejer och inte utbölingen. Jag var ju själv utböling. Min plan blev därefter att bli så svensk som möjligt, för att smälta in i den nya klassen.
När vi fick våra skolböcker ”Äppel, päppel, pirum, parum”, fick man fylla i frågor om sig själv. En av frågorna löd: Vad gör dig glad? Mitt svar var: ”När Svenska fotbollslandslaget vinnner”. Efterföljande fråga var: Vad gör dig ledsen”. Mitt svar blev: ”När Tre kronor förlorar i hockey”. Jag minns svaren så väl, för att min pappa fick se dem en gång. Påföljden blev att han gav mig en rejäl utskällning, för att jag ”försökte vara svensk”, och han tvingade mig att sudda ut texten och skriva nya saker. Vad jag skrev kommer jag inte ihåg. Däremot minns jag förvirringen som uppstod. Jag ville inte vara iranier, och jag fick inte vara svensk. Vad skulle jag då vara?
De här frågeställningarna fortsatte under uppväxten. Jag blev aldrig en del av klassen, utan skaffade fler och fler invandrarkompisar, som ändå brottades med samma inre konflikter, men jag var alltid mån om att vara ordentlig. Jag kände ett kollektivt ansvar för hur folk med invandrarbakgrund betedde sig. Man fick försöka kontrollera sin och kompisars blattighet helt enkelt. Det var aldrig individen som låg bakom skriket på pendeln, eller tjafset på stan, det var blatten i dem/oss.
Jag ville att folk skulle fatta hur jobbigt det var, men ingen annan än kompisar med samma bakgrund som jag kunde förstå.
Bland det första jag skrev på Facebook dagen efter valet var: ”Vet att en hel del gillar mig och ”inte är rasister”, men innerst inne tycker att ”vissa invandrare” beter sig illa. Det man måste fatta är att deras beteende inte beror på att de kommer från typ Chile eller Irak, utan låg social status, inget jobb, utanförskap etc. Ni kommer t.ex. aldrig fatta den frustration jag och kompisar växte upp med, när vi knappt kom in på nån krog mellan 18-25. Empati tack!”
Och det är där en av hela detta inläggs nyckelord kommer in. Empati. För förlåt. Men är du ”etnisk” svensk fattar du inte. Folk trodde mig inte när jag på juristlinjen försökte förklara för dem, om situationen ovan. Att jag och mina kompisar inte kunde gå till krogen hursomhelst. Att vi var tvungna att dela upp oss två och två, och helst ha med oss tjejer. Att vissa av oss ibland inte kom in och då fick vi splittra på oss. Att vissa av oss ibland inte kom in nånstans och att man då fick åka hem.
Kan ni ens uppskatta den frustrationen att åka hem, med vetskapen om att man blivit nekad för att man har fel hårfärg? Jag tror inte ni kan det. På riktigt. Och det där är ändå bara en liten del (har skrivit en text om ett annat fenomen på min gamla blogg).
Att jag efter gymnasiet var tvungen att ta mellannamnet ”Daniel” enbart för att få komma på arbetsintervjuer. Förstår ni hur förnedrande det är att inte få använda sitt riktiga namn? Ens formella identitet. Att behöva vara någon annan, för att bli insläppt på arbetsmarknaden? Jag tror inte att ni gör det.
Tänk om du inte längre kunde heta Mikael, för att du visste att du lättare skulle få kontakt med tjejer om du kallade dig själv Marco. Att de lättare skulle acceptera. Det är bara att ställa om. Alla andra gör det. Be dina vänner sluta säga Mikael. Säg aldrig fel när ni är ute. Kom ihåg dina kompisars nya namn. Och glöm ”Mikael”!
Dölj det, för att det namnet är inte välkommet i samhället. I ditt land.
De senaste åren har livet ändrats radikalt för mig. Jag har fått massa spännande jobb, blivit någon sorts ”innekille” på krogarna i stan (ursäkta det töntiga ordvalet, men ni hajar), fått ge ut en humorbok som har legat ett på svenska boktoppen, fått skriva krönikor i tidningar, blivit ordentligt integrerad och så vidare. När valet närmade sig, kändes det som att det var min medborgerliga plikt att göra något åt Sverigedemokrater, som ett tack för allt jag har fått från Sverige. Och inte minst mot folk med invandrarbakgrund som inte fått samma chans som jag. Jag startade ”Inga invandrare” och fick massa medial uppmärksamhet. Mycket tack vare mitt kontaktnät, som är ännu en del av integrationen.
Jag startade projektet, delvis därför att jag kände 1991-vibbarna. Ni vet när Ny demokrati var i riksdagen, och Lasermannen gick lös. Jag var 12, men förstod att det var farligt för pappa att vara ute på kvällarna. Mamma var jämt orolig när han kom hem sent, och även om hon inte sa något, så låg det i luften. Precis som det, den senaste tiden, har legat i luften att vi är tillbaka på ruta 1991. 19 år och inget framsteg. Vilket misslyckande.
Den här texten påbörjade jag sent in på valnatten. Men det var för tomt då. För mycket förvirring. Obeskrivlig ilska. Jag visste ju att SD skulle komma in. 6.8% trodde jag t.o.m…Men jag kunde ändå inte sätta ord på känslorna. Jag har kommit tillbaka och försökt pilla de senaste dagarna. Men inte kunnat förmå mig själv. Det är inte vilken text som helst. Det är en stor del av hela mitt jag. Dåtid, nutid och framtid. Svårt att avsluta en sån text.
Men så hände det något nyss. Det brände till. Sved lite. Gav mig ånga att skriva klart. En tjej jag lärde känna för ett litet tag sen, frågade tidigare ikväll om mitt namn var taget. ”Damon låter amerikanskt”. Jag blev tyst. I såna stunder känns allt så uppgivet. Särskilt när det kommer från oväntat håll. Det första jag tänkte var ”Jaa, så gör ju ALLA invandrarkillar”. Hon såg inte Damon. Hon såg invandrarkillen Damon. Och även om hon inte menade något illa, så var det en liten fördom. Toppen av det isberg av fördomar som driver runt i detta vatten där jag inte känner mig hemma. Jag behöver ständigt akta mig för att inte krascha in i isberget. För jag vill inte upptäcka hur stort det är. Att jag trots det jag åstadkommit och som jag har kämpat, ändå genom min blotta uppsyn, får folk att tänka ”invandrare” innan de tänker ”människa”.
Visst, jag presenterade mig som Daniel på arbetsintervjuer. Men det var påtvingat. Jag är trött på att behöva försvara mitt namn (grekiskt/persiskt ursprung), tänka mig för så att jag inte skämmer ut ”alla svartskallar”, eller vara tvungen att vara en god ”invandrarförebild”. Jag vill bara få vara. Prata högt på tunnelbanan om jag vill, utan att folk ger mig kolla-svartskallen-blicken. Inte behöva känna ansvar när andra svartskallar skriker. Kunna gå på finrestaurang utan att servitören frågar om jag vill ha vitlökssås (mer om den incidenten, här). Jag skäms inte för mitt ursprung. Men vill inte att det ska definiera mig.
Och de här grejerna låter kanske som petitesser, men efter hundrade gången, så är det inte längre en liten grej. Det är slentrian. Din stad är inte min stad. Mitt hem är inte mitt hem. I’m an alien in Stockholm.
Jag provade att ”åka hem” till Iran för fem år sen. Min tanke och mina förväntningar var att allt skulle falla på plats. Att jag skulle älska det. Känna mig hel igen. Äntligen. Men jag kände mig än mindre hemma där. Konstig (enligt mig) syn på livet, kvinnor, och religion. Ingen frihet, givetvis. Och folk såg direkt att jag var ”utlänning”. Ändå pratar jag flytande persiska. Men det räckte med att jag satte mig i en taxi, och sa enbart destinationen. ETT ynka ord. Taxichaffisarna tittade på mig misstäknksamt i backspegeln och frågade: ”Är du från utlandet?”.
Nu är det förvisso något fint att vara från utlandet i Iran. Men jag var inte ute efter att vara fin. Jag ville bara vara en i mängden. Att ingen skulle se mig. Inte sticka ut. Det hade jag gjort tillräckligt i 17 år. Så trött på att vara exotisk. Tyvärr var det bara att konstatera. Det finns inget ”hem” för mig på denna jord. Inte som jag har hittat än i alla fall.
Så jag får nöja mig med det näst bästa. Ett Sverige. Som jag verkligen älskar. Men som inte alltid älskar mig tillbaka.
Jag hoppas att flertalet har orkat läsa hit. Det är inte lätt att sammanfatta år av tankar på 140 tecken. Jag kan fortsätta i evigheter. Känns som att det blir en hel del patos, men det är inte för att köpa billiga poäng. Det är för att det har varit min verklighet. Men jag vill för nu avsluta med att säga att det inte är kört. Vi blir inte ett Danmark. Vi är bättre än så. Jag fick chatta med Aftonbladets läsare innan valet, och på frågan om varför SD var så populära svarade jag att det är främst de stora partiernas fel. De som inte vågat ta tag i frågan. Inte konstigt när man blir kallad rasister, så fort de har kommit med ett förslag om krav för invandrare.
Men något som jag glömde nämna är alla de som skriker rasist, så fort exempelvis Folkpartiet vill säga något. Ni är minst lika delaktiga i detta. Jag säger inte att FP:s förslag alltid är bra. Men det är förslag. Idag läste jag en komiker som skrev om att förslagen visst blir debatterade. Men problemet är att ingen kommer med motförslag. Man diskuterar och sågar den andres idéer.
Efter valet så fortsätter förlöjligandet av SD. Jag vet, det är väldigt konstiga människor, med tveksamma bakgrunder. Men faktum är att skandaler inte påverkar deras väljare. De vill ha alternativ. Förändring. Vi som redan är frälsta skakar på huvudet. Men vinner inte tillbaka några på att skicka runt gamla SD-affischer från 90-talet. Ju oftare vi hackar deras hemsidor, stör deras möten, eller ger oss på dem, desto fler sympatisörer får dem. Jag har själv försökt avslöja en del SD-människor. Men den taktiken är numer relativt döfödd. Vi måste arbeta på andra spår, även om vi fortsätter att blotta deras politik och personer, som vilket politiskt parti som helst.
Med det sagt, så vill jag tro att SD:s intåg medför flera goda saker. Vi får bättre förslag på integration. SD:s verkliga jag kommer att visa upp sig så småningom, och de kommer inte att få mycket att säga till dem. Det har väckts liv i frågan. För som jag sa i nämnda chatt. Invandringspolitiken är långt i från perfekt. Men SD är givetvis fel väg att gå. Vi måste bara få deras väljare att förstå detta.
Nu lägger jag fortsatt fokus på att påminna folk om allt gott invandrare gör. Så hoppas jag att politiker tar sitt ansvar. Inte att enbart motarbeta SD. Utan att verka för att underlätta integration. Det här är bara början på fyra års utmaning. Jag vill försöka få er att förstå mig, och vi måste få folk som kommer hit att förstå oss. För vi vill nog ha samma saker i slutändan. Ett hyfsat jobb och anständigt liv. Kärlek. De flesta vill inte råna en iPhone, om man kan ha egna pengar till att köpa en. Och de flesta vill nog inte utesluta människor om vi kan samexistera friktionsfritt. Få dem att förstå. Empati.
Då kan vi få ett Sverige för alla. Där folk inte VILL rösta på SD eller andra främlingsfientliga partier. För funkar integrationen, så inser de flesta att vi är bortom ”raser”. Vi är ett människosläkte. Damon Rasti kan till slut få vara Damon Rasti.
För jag är förbannat trött på att vara Damon Invandraren Rasti.
Blir tårögd. Jag har alltid vetat om problemen, men jag har inte riktigt förmått mig att tänka på dem. Man vill ju gärna tro att Sverige är ett fritt och öppensinnat land.
Vi har inget integrationsproblem i Sverige – vi har ett välfärdsproblem. Om inga människor tilläts leva i fattigdom och utanförskap, tror jag att rasism inte längre skulle finnas.
Det är inte bara rasister som röstat på SD. En stor del av deras väljare består av fattiga etniska svenskar, som känner behov av något konkret att skylla på. Eftersom att varken en Socialdemokratisk regering eller en borgelig sådan lyckats lösa problemen, väljer man att tro på SD, som i grunden är ett missnöjesparti.
Jag tror absolut att jag varit en av dem som bidragit lite till den ökade främlingsfientligheten. Jag har varit en av dem som ofta hellre skrikit ”rasist” än lyssnat. Det är bara så svårt att försöka möta någons, i min värld totalt ologiska, argument med logik. Det har varit lättare att tro att dessa åsikter skulle försvinna om man ignorerade dem. Nu skäms jag.
Under de följande fyra åren ska jag göra allt jag kan för att alla, även Sverigedemokraternas väljare, ska känna sig sedda och respekterade. SDs väljare är inte dåliga människor. De är bara missnöjda.
vet du damon, jag tycker om dig så himla mycket. och nu är jag lite tårögd (vilken tönt jag är), för igenkänningsfaktorn är hög. jag har aldrig, vad jag vet, försökt ”bli svensk”. däremot har jag på senare år upptäckt att jag nog är mer svensk än invandrare, fast ändå inte.
när min pappa flyttade hit dröjde det inte länge förrän han döpte om sig och fick ett ”svenskt” förnamn. så när jag och min syster kom till världen fick också vi ”svenska” namn. för att han visste att det skulle gynna oss i framtiden. det har det säkert gjort också. men, som en konsekvens av detta har både jag och min syster samt min far(!) fått frågan om vi är adopterade. pappa blev jätte glad, och nöjd. detta var ett bekräftande för allt hans hårda slit. jag kan inte tala för min syster, men jag kände mig nästan lite förolämpad. är det liksom omöjligt att få ihop ekvationen att en ”invandrare” faktiskt inte bryter? det är som när ens mentor frågar hur man lärt sig skriva så bra svenska (i trean på gymnasiet!). eller när en annan lärare frågar när man planerar att åka tillbaka till sitt ”hemland”.
jag vet inte. skulle kunna skriva hur mycket som helst men, kände bara att. det jag vill säga är att jag känner med dig, att jag förstår, håller med, att jag helt ärligt beundrar dig och därför stödjer dig i dina framtida projekt
i’m on your side.
Väldigt bra skrivet, för även om du nog har rätt i att jag som ”etnisk” svensk aldrig kommer kunna förstå, ökar min förståelse när du beskriver så bra som du gör. Jag är engagerad inom Ungdom mot rasism och försöker lära mig hur man effektivt bemöter fördomar, men jag tycker att det ofta är ganska svårt. Det är svårt att övertyga människor om att SD i många fall bara ljuger dem rakt upp i ansiktet, med hjälp av statistik som aldrig funnits.
Jag är en av dem som kallat SD rasister otaliga gånger, eftersom att jag tycker att skriver man ””Den viktigaste faktorn i ett tryggt, harmoniskt och solidariskt samhälle är den gemensamma identiteten, vilken i sin tur förutsätter en hög grad av etnisk och kulturell likhet bland befolkningen” i sitt principprogram så är man ett rasistiskt parti. Jag känner mig dessutom personligt engagerad när vi har ett parti i riksdagen som motsätter sig att min kompis mamma och lillasyster ska få komma bort från krigets Somalia till Sverige de också. Den är ju inte bara min kompis som kommit ensam, hans historia finns det tusentals exempel på… och att vi då har riksdagsmän som inte förstår varför återföreningen inte kan ske utomlands (!) gör mig fruktansvärt upprörd.
Samtidigt så inser jag att säga ”rasist” till alla SD:are inte är rätt väg att gå. De är för det första förhoppningsvis inte rasister allihop, och för det andra så blir folk så arga om de kallas rasister att de helt slutar lyssna. På samma gång är det svårt att veta vad man borde göra. Vad skulle vara det bästa sättet att förminska SD, utan att de sittande riksdagspartierna vinner tillbaka sina väljare genom att själva ta steget åt det främlingsfientliga hållet?
Väldigt bra skrivet, och det är som sagt bra att det finns människor med ett engagemang som ditt!
Det finns en sida av Sverige jag som etnisk svensk får sällan uppleva och när jag väl får göra det är någon av mina kompisar som blir utsatt och inte jag.
Det tar lång tid att skriva det här. Jag vet liksom inte vad jag ska säga. Ord känns överflödiga. Jag står med dig Damon i alla fall och stöder din sak.
Du hade lika gärna kunnat vara min storebror Arash. Han pratar inte om det så mycket, men jag kan tänka mig att gick igenom samma sak när vår familj kom till Sverige. Jag för min del är född här, och trots mobbning och utanförskap som höll i sig fram till min gymnasietid så har jag ändå vägrat att se mig själv som en ”invandrare”. Jag är stolt över mitt ursprung, och jag älskar att jag har två kulturer att välja bland, men jag har ändå väldigt svårt för att separera människor och göra dem till ”svenskar och invandrare”, även om jag är medveten om att det så många människor som tänker. Jag trivs bara bättre med att utgå ifrån att ingen ser mig som något, innan jag är någon. Att jag är Anahita och inte den där tjejen med stort, svart hår som kommer någon annanstans ifrån. Jag känner mig också som någon form av exotisk utböling när jag åker till Iran, jag talar flytande persiska om än med en lite begränsad vokabulär och ”västerländsk dialekt” (inte mitt ordval), och trots att jag trivs bra här i Sverige så vet jag ju att mitt ursprung inte gömmer sig i det nordiska skogarna – men jag känner mig bara tacksam. Man kan se det som att man inte hör hemma någonstans, eller att man hör hemma överallt – och jag väljer det senare. Att jag har mina rötter i Iran gör bara att jag förstår människor från andra kulturer desto bättre. Jag struntar i vad folk ser när de tittar på mig, vilka fördomar som rör sig i deras huvuden. Jag struntar i hur andra invandrare i min närhet beter sig – för att jag vill över huvud taget inte se dem som ”invandrare”, utan individer. Det är så jag trivs bäst, och även om det kan vara svårt ibland så håller jag fast vid att det är så jag vill leva.
Jag tycker att du är grymt cool Damon, och ditt namn är väldigt fint.
Damon, Damon, älskade Damon.
Tack för ditt inlägg, jag har läst det två gånger nu och känner mig så himla frustrerad, För jag vet inte vad jag ska säga eller hur jag ska agera. Jag vill så gärna hjälpa och förändra.
Jag är så ”etnisk svensk” man kan bli. Jag är mellanmjölk och lagom. Och du har så rätt i att jag aldrig kan förstå hur du/ni har det (även om jag egentligen inte vill använda ni). För mig är du Damon, inte invandrarkillen Damon. Du är en av de finaste och klokaste vänner och jag respekterar dig så mycket för din handlingskraft och ödmjukhet. Jag märker helt enkelt inte det du upplever varje dag. Precis som att jag vet att du respekterar och tycker om mig, men att du aldrig kan veta hur det är att vara kvinna i dagens Sverige (som du har skrivit om). Jag jämför inte jämställdheten och rasism och det tycker jag inte heller att man borde göra, detta är inte ett statement i vad som är värst/viktigast. Dock märker vi tjejer av hela tiden hur det är att inte vara man. Precis som att invandrare skiljer sig från svenskar i statistiken så skiljer sig män och kvinnor. Detta vet alla om, men det är bara kvinnorna som fattar, och det är primärt hos kvinnorna viljan finns att förändra då frågan ligger dem närmare hjärtat än vad den gör för männen.
Vi ”etniskt svenska” (gillar inte termen men du använde den) som är betydligt fler än invandrarna i Sverige känner inte av det du gör varje dag. Även om vi vill och tror vi förstår så gör vi nog det inte. Och det är ingen gemene ”etnisk svensk” man går och tänker på hela dagarna. Det ligger nog de flesta för långt bort för att agera starkt och nu. Får man frågan och möjligheten att dra sitt strå till stacken på ett bekvämt vis vill nog de flesta deltaga, men hur många är villiga att gå ett steg extra för ett slag som inte primärt är deras? De flesta jag känner har diskuterat det vidriga med SDs inröstning i riksdagen men hur många skall agera för motsatsen?
Jag tror mycket handlar om okunskap. I Borlänge röstade närmare 12% för SD vilket innebär 7 mandat i kommunfullmäktige. På FB har det varit stor debatt efter valet och lite av det jag sett på FB är människor från Borlänge med kommentarer som ”vilket himla tjat om att SD kom in, röstat är röstat, kan vi inte prata om något annat nu? (detta är måndag runt 14.00) ”jag är vänner med alla, vare sig de röstar på M, S eller SD, jag sviker inte någon på grund av politisk åsikt” och även ett par rent rasistiska statusar som jag inte hittar nu då jag inte själv är vän med dem på FB. Om folk inte bryr sig, pga av att det helt enkelt inte angår dom, så kommer dom heller aldrig agera. Där behövs det empati från orkeslösa människor för att orka ta diskussionen. Och inte vara likgiltiga.
Jag vet inte riktigt vad jag ville säga med detta nu. Känner mest frustation. Och jag är med dig! Puss
<3 (mer behövs inte sägas om en så vacker text, nu får jag dra igång Promoe ft Timbuktu och vara lite patriotisk)
Fint skrivet Damon.
Påminner en del om din vän Farzads fina inlägg i veckan.
Antar att det är samma sak ni alla fått gå igenom.
Jag kan inte ritkigt relatera men jag börjar förstå mer och mer genom er båda
Kramar
Kollega
Maritha
Strålande bra text.
Väldigt bra skrivet Damon.
Btw så är Bagartorp väldigt integrerat idag och det funkar bra. Jag antar att integrationen gjort framsteg och hoppas att den kommer fortsätta göra det.
Mycket bra och insiktsfullt skrivet Damon!
Dock, Maggie, så kategoriserar du SD-väljare som antingen rasister eller fattiga etniska svenskar med behov att skylla på något. Denna generella kategorisering är farlig och jag anser att den typen av resonemang är en bidragande orsak till att det har blivit som det har blivit. Jag skulle tro att den största ökningen bland SD-väljare finns bland utbildade storstadsbor som har tröttnat på beröringsångesten och den ”locket på”-attityd som råder. Rasisterna och ”de fattiga” är nog förlorade till SD för länge sen, och det är svårt att få dem att ändra sig. De nya väljarna vill nog helst återgå till att rösta på deras tidigare favoriter, men det kräver att de övriga partierna börjar lyssna och diskutera. Annars är risken att valet 2014 blir ännu galnare.
fantastiskt bra inlägg. hur hittade jag hit? jag vet inte, men jag är glad att jag gjorde det.
och jag hoppas att fler får ta del av det här. det du säger är viktigt!
Jättebra skrivet!!
Kanonbra och tung text! Alla mina negativa ord om SD är egentligen för små och fjuttiga, fastän de innehåller många svärord.
Märkligt nog finns det samer som röstat på detta avskyvärda parti. Som till och med är medlemmar. Min åsikt är att alla som lagt sin röst på rasisterna behöver vård: vit tröja som knyts bakom ryggen och käftplugg.
Bra inlägg på många sätt Damon!
Jag tycker att du har skrivit ett mycket läsvärt och viktigt inlägg.
Jag har egentligen bara en invändning mot just ditt inlägg.
Jag som etnisk svensk kan jag visst sätta mig in i dina upplevelser, jag har exakt samma erfarenheter av krogköer i åldern 18-25 pga. att majoriteten av mina vänner är/var utom-europieska invandrare. Många av mina närmsta vänner har berättat liknande historier angående namnbyten för jobb och dylikt. Jag är blond och blåögd och så stolt svensk man kan bli, men jag kan ändå förstå ditt problem. Dra inte heller alla svenskar över en kant.
Men sen till den verkliga anledningen till varför jag kommenterar din text. Det gäller det där med rasism och är inte någon kritik mot dig utan jag vill beröra ett problem som du också delvis berör.
Jag tycker att det är ett problem när folk bemöter SDs felaktiga generaliseringar genom att man drar in egna felaktiga generaliseringar. Det visar du tyvärr prov på när du hävdar att vi aldrig kan förstå pga. av vår etnicitet (som jag tidigare sagt). Jag tror att dem flesta som har rört sig under en längre tid i ett sammanhang eller ett område där man inte tillhör normen kan känna igen sig i din berättelse.
Representanten för ungdomar mot rasism här ovan gör en bra poäng med att SD faktiskt är rasistiska, det är dem. Men man kan inte låta bli att möta deras argument i sakfrågor och istället bara kalla dom rasister och hoppas på att folk ska tycka att dem är dumma och inte ge dem sin röst. I vissa sakfrågor har dem en rakt av rasistisk inställning, man måste då angripa dem genom att förklara varför dem har fel, inte bara ropa rasist. Men det har tyvärr varit mer regel än undantag att all form av kritik (även saklig) mot invandrarföreningar eller personer av invandrarbakgrund har viftats bort som rasism. I slutet av valrörelsen sade båda Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt att integrationen inte har fungerat helt tillfredställande, det var ett totalt paradigmskifte från tidigare, då sådant tal ansågs som rasism. Att vara kritisk mot den förda invandringspolitiken annat än att vi inte var tillräckligt öppna avfärdades som rasism.
Jag kan ta ett exempel ur mitt egna liv.
I det relativt fattiga område jag bor i finns det stora turk-släkter, många av personerna som ingår i dessa lever tyvärr tämligen isolerat från majoritetssamhället och har horribla vanföreställningar om det svenska samhället. Tex. inför valet genomfördes ett möte där man kommer överens om att ingen skulle rösta på S pga. vår ställning i frågan om det eventuella folkmordet på armenier, då är det inte ett socioekonomiskt problem, det är ett kulturellt problem.
Det finns många fler exempel som jag kan dra men jag hoppas att du förstår min poäng.
Att jag anser att det är ett kulturellt problem betyder inte att jag tycker att det är något fel på turkar eller den turkiska kulturen i sig, jag känner många turkar som själva tycker att detta är ytterst problematiskt. I delar av Turkiet lever man en lika ”västerländsk” livsstil som vi gör här. Problemet är att jag som svensk inte kan påtala att det jag skriver om här ovan, att klanmöten överhuvudtaget är ett problem utan att bemötas med anklagelser om att vara rasist.
Problemet ligger i att det i sagda område har uppstått en områdes-kultur där utanförskapet förstärks hos vissa genom deras eget agerande. Men så långt hinner man inte innan rasistanklagelserna kommer och avbryter ens argumentation.
I våras (tror jag att det var) blev något typisk representant för det svenska etablissemanget i tv, topp-tunnor rasande över att en muslimsk kvinna inte villa ta honom i hand. För mig som bor i ett område med stor andel muslimer är det en självklarhet att en troende muslim inte ska behöva ta en person av motsatt kön i hand, samtidigt som han blir det så ser jag hur samma etablissemang ser ned på och hånar de svenskar som bor i områden som tex Södertälje och som röstar på partier som Sverige-demokraterna när dem gör det därför att de upplever ett hot mot sin person, hälsa eller värdegrund från invandrare, SD-röstarna betraktas som bondlurkar eller sinnessvaga. När det egentligen bara handlar om desperata människor som upplever att ingen tar deras problem på allvar.
Jag menar inte att SD på något sätt har någon fungerande politik för att ta i tu med dessa problem, och jag försvarar dem inte, jag håller som sagt med UMR här ovan om att SD är ett rasistiskt (på riktigt) parti. Men det har inte funnits gehör för dessa människors oro hos de tidigare riksdagspartierna.
När locket läggs på och debatt inte tillåts, då växer Sverigedemokraterna. I mitt eget parti får man till exempel inte längre använda ordet problemområden, eftersom problemet inte beror på områdena i sig utan på samhällets utformning och det är marginaliserande för dem som bor i dessa områden att det påpekas att dem bor i problemområden.
Vad jag vill ha sagt med hela den här texten, är bara Ecce homo, se människan.
Försök förstå varför folk röstar på SD, försök förstå de svenskar i områden med höga andelar invandrare som röstar på SD och försök förstå de svenskar som lever i områden som inte har hög andel invandrare men som ändå röstar på SD, det är klart att det finns många rasister bland dem, men många röstar inte så för att dem egentligen är rashatare eller för att dem har blivit förledda utav SDs propaganda, utan för att dem upplever oro och rädsla som inte tas på allvar av de etablerade partierna och medierna.
Mkt bra skrivet.
tack för en riktigt bra text! den gick rakt in i hjärtat!
hoppas att vi tillslut får en värld där vi kan leva som människor i ett gemensamt samhälle och inte som olika ”raser”
Jag älskar dig! Jag har ingen aning om vem du är, men det här var ett sjukt bra inlägg. Delar av Sverige älskar dig! =)
Hej.
Det verkar vara trend att presentera sig, och det är nog bra.
Jag är 17, bor i Norrland och ser också rätt mycket blond-lång-blåögd ut. Började ganska nyss läsa din blogg. Går på en skola med en förhållandevis hög andel invandrare, i en fantastisk stad. Jag ville bara berätta att texten du skrivit var väldigt berörande, och att jag tänker uppmana mina vänner att läsa den. För att försöka förstå.
Jag bor i Umeå. Ung stad, universitet, lagom stor, 50/50 gamla Norrland och modern stad. Idag var jag på väg hem från stan med tankarna fyllda av valresultatet, Sverigedemokraterna och de protester som hållits efter deras intåg i riksdagen. Men idag har varit en bra dag. Jag har varit på bra humör, och för första gången blev jag inte bara nedslagen av att tänka på det hela. För första gången sedan i Söndags kväll tittade jag upp från gatan på riktigt, och såg människorna omkring mig.
Det var inga sura miner där. Överallt log människor och skrattade. Det var min första tanke. Min andra tanke var, tänk så många av dessa människor som går runt mig just nu, som inte fötts här i Umeå, eller ens här i Sverige. Tänk så många som haft en ny chans här. Så många som lever här, och så många här som lever lyckliga, tillsammans.
Men det är först nu som jag slås av vad som var min första tanke. Att människor log och skrattade. Människor. Inte invandrare. Jag har redan berättat att jag går i en skola med många invandrare, och att jag såklart inte direkt är ovan att se någon som faller utanför Svensson-ariern. Men ändå. Jag tänkte bara visa att det finns alternativ, att det finns en framtid. Några av oss, som växer upp med varandra i Sverige, som i alla fall ibland, faktiskt ser varandra som människor och inte som Svenskar eller Invandrare.
Haha, nej Fredrik. Det var inte det jag menade. Dumt formulerat av mig. Dock är det faktiskt så att ingen av deras väljare som jag träffat har varit välutbildade eller höginkomsttagare.. otur? Äsch, ignorera min kommentar. Jag är fortfarande för bitter för att tänka klart. Men heja Damon! Fantastiskt bra skrivet
Det här var allvarligt något av det bästa jag har läst. Kan inte säga mer än att jag håller med fullkomligt. Och det trots att jag är etniskt svensk, har ett svenskt namn och sällan umgås med folk med invandrarbakgrund.
Kommentar till det ökande kravet på att vi måste ”acceptera” rasistiska åsikter.
Överallt hör jag hur det klagas på att den enda sorts kritik som förekommer mot SD är hån och hot. Utrop om rasism så fort någon pratar invandringspolitik, och så vidare, och så vidare. Och jag håller med. Det är självklart dumt, på alla sätt, att inte genomtänkt argumentera mot det man anser fel, utan bara skrika okvädingsord.
-
Men det finns en sak jag inte håller med om. Acceptens. Jag hör fler och fler säga att vi måste acceptera att människor tycker olika. Att vi ska acceptera valresultatet. Att vi ska acceptera meningsskiljaktigheter, och lämna dom som tycker på ett annorlunda sätt ifred.
-
Men det finns en skillnad på respekt och acceptens. Jag accepterar inte om någon i min närhet uttrycker sig rasistiskt. Jag accepterar inte ett uttalande såsom att ”Men du känner ju ändå någonstans att det är fel, att Sverige, det är ju till för oss svenskar”. Nej. Jag accepterar inte att du uttrycker dig så. Jag respekterar din rätt att yttra dig, och jag respekterar Sverigedemokraternas demokratiska rättighet att representera svenska folket med 20 mandat i Sveriges riksdag. Men jag accepterar det inte. Acceptens uttrycker ett villkor om passivitet. Och jag har inte tänkt förhålla mig passiv. Att kräva en tystnad av mig, är inte att utkräva respekt. Det är att utkräva lydnad.
-
Jag har inte tänkt stå tyst och se på. Jag anser inte att jag måste acceptera allas åsikter. Respektera dem, och deras rätt att yttra sig. Men aldrig att jag måste stå tyst och se på. Aldrig.
Tack! Det är inte ofta jag läser ett långt inlägg. Men detta var värt det.
Det bästa på mycket länge.
Väldigt bra krönika! Ska sprida vidare.
MEN orsaken till att t.ex vänsterpartiet inte velat och fortfarande inte vill debattera med sd är för att det inte finns någon debatt att vinna. SD:s syfte med debatten ÄR debatten. Dvs sprida rädsla, fördomar osv. Det finns ingen slutpunkt att komma till.
Problemet är premisserna för ett sådant samtal: ska vi börja prata utifrån grundantagandet att invandrarna är problemet? Vilket då SD tycker. Med bidrag och våldsbrott och Rosengård och kostnader? De borgeliga partierna vill naturligtvis inte prata om det klassamhälle vi lever i, som alliansen politik bara polariserat ytterligare. Istället fokuserar man på ”integrationsproblemet”, frikopplat från en vidare politisk analys. Det enda mottargumentet som hörs i borgerlig media och det offentliga samtalet är: ”invandrare är visst lönsamma! flitiga! vi tjänar pengar på invandringen!”. Det ekonomiska incitamentet är det enda giltiga. Den debatt som många skriker efter, eller snarare det sätt de vill föra den på, cementerar bara invandrarens problemställning och blir populistisk och icke-analytisk.
Så himla bra skrivet!
Så synd att så några läser den här bloggen – i alla fall i jämförelse med kvaliteten på det som skrivs, den borde marknadsföras eller delas oftare så att mer folk får chansen att ta del av dina tankar. Tror ärligt talat att du som (trots allt) bara en individ kan göra otroligt mycket för att hjälpa alla förstå hur invandrare har det.
*rekommendera*
http://www.expo.se/2010/48_3364.html
(..)blir populistisk och icke-analytisk. Och legimiterar i förlängningen SD.
Underbart bra skrivet. Jag vill dock tipsa om att om man som svensk enkelt vill känna på hur det är att vara invandrare på riktigt så är det bara att flytta till Frankrike. Iom Schengen så går det lätt rent praktiskt. Men att komma in i det samhället, att bli accepterad, är skitsvårt. Även om man som jag pratar iaf halv-ok franska. Kanske inte samma sak som att faktiskt växa upp i ett nytt land, men garanterat nyttigt.
Ja du…
Vi har ett problem! Ett gigantiskt problem om man ska vara ärlig.
Som jag ser det så är Sverige ett toppen land som klarar av att ta emot flyktingar och jag är rent ut sagt jävligt stolt över det. Jag har inget emot att det går åt skatte pengar för att hjälpa dom som kommer hit.
Men nu är det ju ett litet problem här…
Vi tar in flyktingar men sedan då? Får de den hjälp de behöver? Får de en ärlig chans att lära sig hur samhället ser ut och hur det funkar? Får de som upplevt krig och annat elände den hjälp de behöver?
Som jag ser det så funkar det inte så. Kommuner tar emot flyktingar och placerar dom i något trist bostadsområde och sedan är det ”SFI” och vad som nu kommer på tal.
Flyktingar är INTE en handelsvara!
Vi ska inte se dom som någon statistik utan som människor. Vi kan inte hjälpa hela världen så den tanken kan vi tyvärr glömma helt. Trist men sant. Vad vi kan göra är att ta hand om dom vi tar in. Det ska inte ta flera år innan det kommer ett besked om ”stanna kvar eller försvinn”. Det är inte rimligt att det ska ta så lång tid att komma fram till det.
Men samtidigt så får alla svenskar komma på att man är inte rasist om man ställer lite krav på flyktingar.
Rena invandrare (som flyttar av egen vilja till sverige) SKA man ställa språk krav osv osv på. De har VALT att flytta hit helt frivilligt och inte blivit tvingade av olika anledningar.
Så det är en sak som gemene svensk måste lära sig innan det kan bli någon vettig debatt om det hela. Se skillnaden på en flykting och en invandrare. För det ÄR två helt olika saker.
Men det som retar mig är att det är så många som sitter i stugorna och bara klagar men kommer inte med idéer om hur man kanske kan göra. Vi lever i en demokrati och det är inte omöjligt att ta kontakt med en folkvald person i riksdagen och komma med idéer.
Vi FÅR säga vad vi vill. Det är inte alltid så att det är en rättighet utan det kan lika gärna vara en skyldighet. Vi lever i en demokrati och med all denna ljuva frihet så kommer det skyldigheter som att rösta och försöka göra samhället lite bättre. Systemet kommer aldrig bli perfekt men vi kan ta bort de värsta buggarna om vi hjälps åt och är beredda att ta en diskussion även om det handlar om svåra saker.
Det FRIA ordet är makt!
Det bästa jag läst på länge. Stort tack.
Stort tack. Oerhört superbra. Oj, vad jag håller med om vad som behövs göras nu. Våga ta i alla heta potatisar – så vi får ett schysst samhälle där ingen känner att de behöver SD. Bästa jag läst på länge.
Fantastisk, klargörande och downright vettig text. Tack så hemskt mycket.
Om man som etnisk svensk behöver ytterligare stöd för fantasi och empati rekommenderas den här radiodokumentären om svenska invandrare på Costa del Sol i Spanien, som lever i en perfekt 180-gradig spegelbild av det många invandrare i här i landet går igenom. Dom kallar dom vitskallar, alltså.
http://static.sr.se/laddahem/podradio/SR_P1_dokumentar_100617010057.mp3
Är både glad, lättad, upprörd, men framförallt upplyst efter att läst ditt inlägg.
Glad för att du tar dig tid och sätter ord på problemen. Arg för att det fortafarande pågår runt oss. Hela tiden. Men främst tacksam att du gör de du gör! Och gör det jävligt bra dessutom.
Ditt stycke:
”Efter valet så fortsätter förlöjligandet av SD. Jag vet, det är väldigt konstiga människor, med tveksamma bakgrunder. Men faktum är att skandaler inte påverkar deras väljare. De vill ha alternativ. Förändring. Vi som redan är frälsta skakar på huvudet. Men vinner inte tillbaka några på att skicka runt gamla SD-affischer från 90-talet. Ju oftare vi hackar deras hemsidor, stör deras möten, eller ger oss på dem, desto fler sympatisörer får dem. Jag har själv försökt avslöja en del SD-människor. Men den taktiken är numer relativt döfödd. Vi måste arbeta på andra spår, även om vi fortsätter att blotta deras politik och personer, som vilket politiskt parti som helst.”
är briljant. Kanske det bästa i hela texten. Tack för att du kämpar, att du skapar debatt och faktiskt bidrar till en förändring!
All kärlek – Jojo.
Oerhört tacksam för alla kommentarer. ”Gud” vet att jag har misskött den här bloggen. Får även mejl från folk som är vänliga. Ska svara er allihopa i helgen. Sysslar med ett manifest just nu, som tar massa tid. Tack återigen!
Som jag känner igen mig, delvis. När man är ung vill man smälta in i gemenskapen men det gör man inte om man kommer från ett annat land. Då har man ett udda namn som lärare och andra elever har svårt att uttala, så skrattet sprider sig i klassrummet. Jag minns det så väl. Det räcker med att komma från vårt östra grannland så blir man annorlunda bemött men inte alls på så långa vägar som du har fått lida. Nu när jag läst din text inser jag att jag hade det ”ganska” lätt ändå…
Du är inte svensk.
Bland de bästa blogginläggen jag läst, Damon. Det är sjukt sällan som jag känner att någon för fram min röst i just den här frågan.
Jag kan däremot inte hålla med dig om det politiska läget. Såklart är det inte i sig rasistiskt att säga att man ska ha språktest. Men det måste förstås utifrån sammanhanget att folkpartiet framgångsrikt körde en valkampanj som gick ut på att ”nu får det bli lite ordning och reda i det här landet!” och lade skuld på utsatta grupper genom liknande förslag. Bland mycket annat så var budskapet att vi har ett ”integrationsproblem” eftersom blattar inte kan språket och inte tillräckligt med god förståelse för något som de menar är ”svenska värderingar”. Diskrimineringarna existerade inte. Att nån inte får jobb eller får inte komma på arbetsintervju beror på att han eller hon har brister i språket, snarare än att språkförmågan i många fall är utomordentlig, men namnet är lite ”fel” och utseendet är också lite ”fel” enligt arbetsgivarens idiotiska fördomar.
Och det är samma sak med Sd nu. Jag pallar verkligen inte den här attityden att ”vi har lagt locket på” och bidragit till Sds framgångar. Att många människor känner sig marginaliserade är too fucking bad. De lever ändå som en grupp med särskilda privilegier jämfört med de som de svartmålar.Undrar vem det är som inte får sin röst framförd, som inte får vara med och diskutera något… Alla dessa bonnrasister eller blattarna i förorten som utgör måltavlan.
Och vad är det som vi ska ”diskutera” egentligen? ”Problemet” blattar? Varenda gång en konfrontation uppstår med etniska förtecken, då är det inte diskrimineringen som är problemet. Det är blatten. Blatten existerar och blatten är inte integrerad. DÄRFÖR har vi ett problem.
Bhu hu vad synd det är om dig.
Vänd på det. Jag är uppvuxen i en annan del av sverige. Jag var den enda svensken i klassen har alltid känt mig utanför fast jag är populär och omtyckt. Jag är inte som andra svenskar. jag förstår arabiska/kroatiska uppvuxen på syriansk mat och varit på semester i bosnien..
Jag var den med fel hårfärg fel namn fel nationalitet. Det är fult att vara svensk osv .Men denna svennen gick den hårda skolan och lever i alla svärar av nationaliteter. Det är inte personen i fråga eller religion det handlar om det är attityden och respekten mot varandra som många inte har eller har en brist utav. När det fattas är det svårt att bygga broar som förankrar människor och utbyte är långt borta.
Men men Jag röstar på SD liksom många av mina kompisar som är andra generationsinvandrare. Det som genomsyrar debatten i vår bubbla är sverige skall vara ett kristet land inte bli islamiserat vilket detta land är på god väg att bli.
Tycker inte om religoner denna pest gör bara så att människan förminskar sig själv och lägger ansvaret i någon annans händer. Tyvärr shompis denna pk blogg ser vi många igenom. Titta upp! Andas.. Titta till vänster Andas..Se till höger se dig själv i spegeln och var ärlig mot dig själv. Den största förändringen gör inte samhället eller attityder den gör du. Känn dig som en svensk och var stolt.
Mycket läsvärt!
Bra skrivet, som vanligt! Förresten, jag vill gifta mig med Soran, men vågar inte fria. Kan du hjälpa mig?
asbra skrivet
Mycket, mycket bra skrivet. Och ”Raw” – det är ändå viss skillnad. Uteslutning är aldrig bra, men jag gissar att du aldrig haft problem att få jobb pga ditt namn, eller med att komma in på krogar när du inte haft sällskap av ”invandrare”. Viss gradskillnad finns ändå.
”Hon såg inte Damon. Hon såg invandrarkillen Damon. Och även om hon inte menade något illa, så var det en liten fördom.”
Jag tycker inte att det hon sa är en fördom. För att ta ett extremt exempel; om någon heter Mikael, har blont hår, pratar svenska utan någon form av brytning, äter knäckebröd med Kalles Kaviar och dansar runt midsommarstången, är det då en fördom att påstå att den personen är svensk? För lika fel som det är att säga ”Jävla invandrare/blatte/arab” till en invandrare, lika fel borde det väl då vara att säga ”Jävla svenne”.
Det är ett faktum att invandrare inte är exakt likadana som svenskar, precis som att män inte är likadana som kvinnor och barn inte är likadana som vuxna. Det är inte en fördom som går att tjata bort.
Tänkte bara tillägga (ifall det kanske var oklart) att jag inte har något emot invandrare. Däremot tycker jag att om man kommer hit som invandrare och begår grova brott (dvs många upprepade stölder, grov misshandel, osv.) har man förbrukat det förtroende och hjälp som man fått av den svenska staten och bör utvisas (givetvis kan det finnas särskilda omständigheter, men jag menar generellt).
Jag är så glad att jag hittat dig