Ett danssteg i rätt riktning

Jag tycker att det är lätt töntigt med uttrycket ”vuxenpoäng”. Folk slänger sig med uttrycket för att antingen påvisa att de har mognat, eller för att inte skämmas för att de har gjort något så tråkigt som att börja pensionsspara.

Igår gjorde jag något som inte fick mig att känna mig mer vuxen, men mer mogen. Jag och sällskap var på Amy Lavere, och sen gick vi för att se Jungle Brothers spela. I väntan på spelningen fick mitt sällskap ont i magen, och hon skulle gå hem. Vanligtvis skulle jag också gå, för så kul är det inte att stå nykter på en klubb och behöva börja mingla klockan tolv på natten. Men jag fick impulsen att stanna.

Varför ska man inte kunna göra saker ensam? Det är fortfarande tabu i samhället. Man ses som en eremit. Jag skulle aldrig kunna gå på restaurang och käka själv. Inte heller gå på bio utan sällskap.
Så trots att jag kände åtminstone tre personer till i lokalen, ställde jag mig själv och tittade på folk. Hur de rörde sig, kommunicerade, raggade.

Känslan i början var skam, och osäkerhet. Tänk om folk undrar varför jag står ensam? Sen blev det inte bättre av att ett fyllo drämde till mitt juiceglas, så jag fick hela ryggen blöt. Då insåg jag att det här måste vara en prövning. Jag blev inte ens förbannad, skrattade lite samtidigt som jag torkade mig. Sen gick jag ut mot dansgolvet och röjde i över en timme till jungelbröderna utan att bry mig om folket runtomkring. Bara musiken, dansen och gläldjen.

Tyvärr klarar jag inte av att se människor fulla när jag själv är nykter, så jag gick innan spelningen var slut. Dels är det ovärdigt hur de mumlar, går in i en och hur deras ansikten hänger, dels blir man påmind om att man antagligen ser ut så där själv varje helg.

Men allt som allt en fin erfarenhet, och lite mer trygghet i sig själv. Det firar vi med lite ”Straight out of the jungle”: