I never meant to cause you trouble
8 Jan
Det är svårt det här med att dejta. Inte shit-jag-kanske-dör-av-en-bomb-ikväll-svårt, men om vi ska se till hela fenomenet, så tar det egentligen lite för mycket kraft och tid, även om det ofta ger något tillbaka.
Problemet ligger väl främst i att det finns en mängd oskrivna regler. Och att alla deltagare lever efter sin egen regelbok. Folk blir sårade, arga och besvikna. I höstas dejtade jag fem tjejer samtidigt. Det var förvirrande men spännande. Jag anser att så länge man är öppen med saker och ting så finns det inget fel i att träffa andra. Man kan inte längre förvänta sig att folk dejtar en i taget. Jag vill personligen inte veta om den jag träffar, dejtar andra. I min romantiska värld finns det bara jag och den tjejen, där och då.
Jag vill absolut inte veta detaljer om ex, och delar med få av historier om mitt förflutna samliv. Därför brukar jag försöka undvika att följa dejters bloggar, dels för att jag vet att man får reda på onödigt skit, dels för att det känns märkligt att ta reda på en annan persons förehavanden och sen få höra om det från den personen.
Jag råkade läsa ett blogginlägg häromveckan som kändes en del, och insåg att jag själv kanske skriver lite väl öppet ibland. Hänsyn borde vara ett ledord, även om jag ogillar det faktum att jag inte kan skriva vad som helst i den här bloggen, eftersom ”fel” person kan läsa det. Det kan ju lika gärna vara framtida arbetsgivare som en kompis. Men jag vill inte utsätta folk för samma känsla som jag blev utsatt för.
Under intensivdejtandet stötte jag på en tjej som jag var kär i när jag var 15 fram tills 18-årsålder. The one that got away. Jag vågade knappt prata med tjejer då, men nu pratade vi och ganska omgående sa hon: ”Damon, shit vad du har förändrats, snygga kläder, smart och rolig. Synd att jag har sambo.”
Jag gick ifrån henne precis efter dessa ord. Ursäktade mig och svävade bort på lätta moln. Jag kände mig hel självförtroendemässigt för första gången.
Tio år efter att jag fick min första flickvän kände jag att det hävdelsebehov kring tjejer som genomsyrat min vardag var som bortblåst. Jag slutade dejta alla fem. Det kändes bara som att jag försökte fylla ett hål, genom att ständigt vara eftertraktad. Jag hade sen ett bra tag slutat vara one night stand-typen också.
Det jag skrev för några veckor sen om saker jag ogillar hos tjejer sårade någon jag dejtade. Har tidigare fått utskällningar av andra för saker jag har bloggat om. Det är nog bättre att hålla saker och ting mystiska. Låta den andra upptäcka. Vi är gratisgenerationen, men vissa grejer kan vara värda att kämpa för, istället för att de ligger ett klick bort.
Därför känns det egentligen meningslöst att skriva vad jag vill ha och inte vill ha hos en tjej.
Jag skulle vilja ha en tjej som är smart och allmänbildad – men ändå imponeras av mig , supersocial – men också gillar en hemmakväll, rolig – men skrattar åt mina skämt, söt – även utan smink och galen i sängen – men inte promiskuös, varm – med en liten släng av cynism. Men jag inser också att drömtjejen är en utopi. Ingen är perfekt. Men det betyder inte att man ska nöja sig med mindre. Kanske bara vara realist.
Helst vill jag hitta min egen Bonnie Parker som alltid finns där på mina rövartåg och hjälper en att växa som människa. Stöttar i alla lägen. Hur det går får vi väl se. Men det blir inget som jag kommer att skriva om i den här bloggen.
AV dina texter att döma verkar ju du vara min drömkille
Jag har själv lyckligtvis aldrig blivit sårad av något någon skrivit i en blogg, men usch, jag skulle verkligen kunna ta åt mig, jag med, precis som den där tjejen.
Jag vet själv inte riktigt hur privat jag skall vara i min blogg. Nu har jag ju typ två läsare, så det är väl inte hela världen, men ändå. Det har hänt att jag skrivit nåt ogenomtänkt om att jag mår dåligt eller så, och sen fått mail från nån som jag inte ens visste läste bloggen, och som är orolig. Då känner man sig ju lite dum.
Min grundregel är typ att ingen skall må dåligt av att läsa min blogg… just det där med dejter har jag inte oroat mig så mycket för, jag har mest skrivit om hur jag inte gillar att dejta, och det är iof kanske inte så roligt om nån jag verkligen dejtar skulle läsa det. Överhuvudtaget vill jag nog inte att en framtida partner skall läsa min blogg, och jag skulle nog inte vilja läsa hans heller om han hade någon, haha.
Annika: Thanks cutie, du får fråga min mamma om min hand.
Karen: Det finns två sidor där. Man skriver blogg mycket för att ventilera och ha som egenterapi, men så kan man inte skriva om allt. Och det är nog de mest jobbiga sakerna man behöver få ur sig, som är känsligast. Jag ska försöka låta empatin styra ett tag.
Men att dejta någon som man connectar med är väl bland de mest fantastiska grejer man kan uppleva?
Nyckeln till bra dejtande är att inte ha några regler eller förväntningar. Jag tror stenhårt på att varje människa har något att erbjuda, något man kan lära sig av, och vet du vad? Det funkar. Känner man sig genuint intresserad av den man dejtar, så är en bra dejt praktiskt taget garanterad.
Och om att blogga så tror jag att det aldrig är bra att vara för personlig, och avslöja för mycket, för att man aldrig kan veta vem som kommer att läsa det man skriver.
Som avslutning vill jag säga att jag verkar vara din drömtjej personifierad – minus kanske en tre år
Jo visst, ni har rätt. Dejta ÄR ju roligt egentligen, speciellt om man gillar personen – och det gör man ju, iaf lite, om man går på en dejt?! Jag har bara så lätt att tycka att själva situationen är helt obekväm…
Maggie: Helt rätt, integriteten är viktig. Att inte utelämna för mycket.
Då måste du vara 15 för min gräns går vid 18, haha. Min kompis som är äldre än mig dejtar en 18-åring och först gav vi honom gliringar, men sen insåg man att kärlek inte handlar om personnummer. Men helst vill jag träffa någon runt 25, tror att chansen för kompatibilitet är störst då.
Karen: Då gäller det att se det positiva i dejten. Möjligheterna och inte obekvämligheten i att hänga med en främling. Och inse att man kan komma nära en dejt på bara några träffar om det är rätt person.
okej, jag är din drömtjej minus ett år då xD
Ses nästa år?
Maggie: Fint, du får joina den skara som ska vända sig till min mamma och be om min hand. Jag känner mig som balens prinsessa här, haha…