I’d rather be a role model!

Jag fick en förfrågan igår från en kompis som jobbar med casting, om jag var intresserad att ställa upp som modell för ett klädmärke under en dag. Låt oss börja med att vara ärliga. Jag har inget modellutseende, och tycker att det verkar vara den mest skeva branschen efter porrindustrin.
Men den fula ankungen i mig tog över och egotrippen skulle fulländas för en gångs skull.

De letade dessutom efter modeller med ett rought och annorlunda utseende och det kunde jag gå med på. Jag hade bara två dagar på mig och det skulle ske utomhus. Ändå blev min initiala tanke: ”Sticker inte min mage ut för mycket?”

Därefter började jag att planera om mina kommande dagar. Inga kolhydrater, träna två gånger per dag, absolut ingen alkohol. När torsdagkvällen kom var ångesten total. Jag pratade med en vän om grejen, och hon började ställa frågor om mina poser och dyl. vilket inte direkt underlättade. Det som började som en ”kul grej” handlade nu om prestige. Hon försökte dock lugna ner mig och jag var förvirrad.

Det hela slutade med att jag slängde i mig en stor hamburgartallrik och insåg att även jag – som anser mig så duktig på att se folks ätstörningar – inom ett par timmar kan få problem. Det är skrämmande.

Hur är det då för människor som lever inom yrken där det gäller att synas och bli dömd efter sitt utseende dagligen? Det måste vara ett helvete!

Läxan är lärd. Just nu sitter jag och slänger i mig några mackor. Och ikväll ska jag ta några drinkar, och sova ut länge imorgon bitti. Och bara njuta av lyxen att slippa tänka på mitt utseende allt för mycket.

Hur det går för alla de som måste leva med det här skitet dagligen, har jag tyvärr inget svar på.