”It’s not you, it’s your skin color!”
14 Okt
Jag ska som sagt försöka att inte skriva mycket privatliv, men det här handlar mer om något som kan vara ett problem för andra med utländsk bakgrund. Men jag kommer att begränsa inlägg av privat karaktär så att man måste klicka vidare för att läsa resten av inlägget. På så sätt syns det inte för de som är ointresserade.
Uppbrottet med min flickvän var mycket märkligt, och jag ska försöka att hålla det kort utifall hon eller någon hon känner har hittat hit. Allt var egentligen bra i somras och jag var på en fantastisk seglingsresa i Kroatien utan att så mycket som att titta på en annan tjej (vilket för mig var ett ordentlig framsteg jämfört med tidigare förhållanden).
När jag kom hem insåg jag att ett år snart hade passerat och då känner jag oftast att man måste välja vilken väg man vill gå. Jag tror att 9 av 10 inte tänker på det eller fegar ur och fortsätter förhållandet trots att man inte är 100 % säker. Den stora anledningen till att jag var osäker var att jag hittills enbart dejtat svenska tjejer. Jag har alltid varit lite rädd för att invandrartjejer ska innebära mer drama och komplikationer. Man kan säga att jag har gjort det lätt för mig, och samtidigt varit fördomsfull.
Jag heller aldrig känt den där överdrivna passionen eller värmen från någon av mina tjejer. Jag såg på vissa kompisar som hade tjejer med utländsk bakgrund och jag kunde verkligen se passionen i deras ögon. Jag har alltid känt att mina svenska tjejer inte alltid har förstått mig, även om många ansträngt sig rejält. Kanske är det romantisering och fantasier i mina ögon, men jag ansåg mig feg och oärlig mot mig själv om jag inte åtminstone provade att dejta tjejer med annat ursprung. Någonstans kring 24 tappade jag ändå den där viljan att vara svensk, det här skulle kunna vara den sista biten i pusslet. Sen förstår jag att alla är olika, men jag vill ändå prova på stereotyperna. Kaxiga förortsbruden, importiranierna, halvsvensken, you name it.
Dessutom blir jag lätt ganska tråkig i ett förhållande där jag inte blir utmanad, och som singel känner jag hela tiden pressen att bevisa. Något som inte känns lika angeläget i soffan framför ännu en film, men en pizzaslice i handen.
Så nu känner jag mig mer levande än någonsin och bemöter alla ”vad tråkigt att ni har gjort slut”, med ett ”nej, det känns riktigt bra”. Sen är det klart att det svider att inte få träffa någon som man verkligen har tyckt om i ett år. Men livet går vidare.
Och jag har åtminstone börjat blogga igen, något jag antagligen inte hade gjort med flickvän!
Så.. Du gjorde slut med henne för att du ville testa någon annan? Inte för att du slutade gilla henne? Förstår jag rätt?
Det var annorlunda. Och intressant.
Det kanske man kan säga. Jag visste att det inte var den rätta för mig och istället för att slösa på min OCH hennes tid, så gjorde jag processen kort. Men hon hade nog förstått att något inte stod rätt till, så det var ingen överraskning.
Hmm, nu känns det som att jag berättar lite mycket ändå. Problemet är att det här är lite terapi för mig också, så det är både positivt och negativt…
ah, bloggen igång. gillar den nya layouten (i kombination med fotot). mer värme, liksom.
om det är spänning och drama du är ute efter kan jag rekommendera random neurotisk brud (gärna med drag åt borderline-störning). med dem flyger porslinet bra.
/M
Damon: Ok. Tragiskt, på ett sätt. Om än väldigt vist. Att kapa innan det gått för långt. Och, som sagt, det är god terapi. Att prata om det, även offentligt, även i bloggposter.
I övrigt är bloggdesignen inte helt…snygg. Det måste sägas.