The Yes Man!

Jag är en usel planerare. För en person som älskar impulsivitet och snabba ändringar finns det ingen charm i att planera och tänka framåt. Jag lever för dagen och även om det finns mål, så har jag en alldeles för romantisk bild av livet, för att vilja ta något på allvar just nu.

Jag drömmer istället för att konkretisera livet. Återgår till den person jag brukade vara. I våras var cynismen och uppgivenheten över mig – årstiden till trots – och ändå hade jag ett fint heltidsjobb. Nu känner jag mig mer levande och planerar flera kreativ projekt än någonsin (även fast cynismen finns där i vågskålen). Tar saker som de kommer och lever bejakande. Fascineras hur slumpen styr våra liv, även om jag tror att en människa kan styra sitt eget öde.

Den gångna helgen har varit ett fint exempel på det. Jag var ute på en dejt – som hade uppkommit av ett par rejäla slumpar – och p.g.a vissa osannolika omständigheter träffade jag två turisttjejer, som jag sedan hade en fantastisk helg med. Människor som redan efter två dagar är goda vänner. Någon gång ska jag berätta hela den här historien. Den är fin!

Men poängen nu är att hela helgen uppkom genom tillfälligheter och inget av detta hade hänt om jag inte hade varit öppen för kontakt och haft ett visst flyt. Det gäller att ta vara på dessa tillfällen. Att i sinnet redan ha bestämt sig för att låta vinden blåsa en åt rätt håll, och när chansen väl dyker upp bara säga ja. Ja till att våga, Ja till att prova, Ja till livet.

Om någon vecka är det premiär för Jim Careys nya rulle, Yes man, som handlar om en man som utmanar sig själv att säga ja till ALLTING under ett år.

Jag brukar skippa nyårslöften – för mig handlar det bara om att bestämma sig för en sak oavsett tid på året – men de som avger ett borde prova att tänka i samma banor som Careys rollfigur.