Vila i frid, Marjan
15 Apr
Sitter ensam i det där hörnet av köksbordet jag aldrig provat att sitta på hemma hos mormor och försöker samla intryck.
För några timmar sen ringde min mamma mig och berättade att min kusin hade omkommit i en bilolycka. Hon – en 29-årig tvåbarnsmamma – var på väg hem till sin mamma i Esfahan och hennes make hade stannat bilen längs vägen eftersom han var trött, men hon tog över ratten och någonstans längs en ödslig ökenväg, körde hon av vägen och lämnade två chockade barn och en blödande make i den där bilen och det här livet.
Jag satt ute vid Hornstull Strand bland människor och kände hur tårarna ostoppbart började smeka mina kinder, utan att jag riktigt förstod varför. Visst, vi lekte som barn och vi hade träffats för fyra år sedan, men jag kände ju inte henne riktigt. Ändå är familjeband starka och det är fruktansvärt att två barn nu inte har en mamma.
Det skulle bli släktträff hemma hos mormor, och så satt vi här, ett par kusiner och föräldrar. De gamla grät och det var minst sagt en tryckt stämning. Så började min kusins barn att stoja, och vi såg glädjen, livet och kände hoppet.
Samtidigt som man blir påmind om hur ömt livet är. En dag här, den andra dagen borta. Saknad. Sörjd. Och saker och ting blir aldrig som förut.
Det kändes lite fel att dra sig undan och sitta framför datorn. Men jag orkade inte mer. Hennes död var en kosmisk örfil i mitt obrydda ansikte. Jag ska verkligen ta mig tiden att rå om min familj den närmaste tiden. Utan familjen är man ingenting. Blott en ensam själ, bland andra ensamma själar.
Jag gråter också. Jag känner dig inte men skickar ändå en kosmisk kram. Tror du behöver den efter örfilen. Kram.
Det är därför man ska ta tillvara på sina nära och kära… inte bråka för småsaker.. inte vara tjurskallig…inte skiljas som ovänner!
kram
Ibland vill man visa att man tycker det var ledsamt men kan inte riktigt skriva det på något vettigt sätt. Som nu.