Ett problem jag inte kan sopa under mattan
17 Nov
I fredags hände något väldigt ledsamt. Det ringde på min dörr, och där stod en kvinna runt 50, märkbart sliten av sitt förflutna. Det här är bakgunden; För två somrar sedan övertalade min mamma mig att jag borde ha städhjälp, främst för att hon skulle slippa irritera sig på min stökiga lägenhet. Jag var tveksam och tackade nej, men när jag var bortrest hade hon ändå tagit dit en städerska och när jag kom hem var det kaos jag lämnat bakom mig ersatt med skinande ren ordning.
När min mamma berättade om hennes bakgrund – östeuropeisk illegal flykting utan uppehållstillstånd i behov av pengar – beslöt jag mig för att ge det en chans. Det visade sig vara en väldigt trevlig kvinna och hennes livsöde berörde mig. Hon kändes mer som en städande extramamma när hon gav mig råd och det kändes redan från första stund för jävligt att någon annan ska människa behövde städa upp efter mig. Det passade ett hektiskt liv, men det var pinsamt att ge henne ynka 200 kr för min tvåa. Hon var stolt och vägrade ta emot en krona mer än sin standardtaxa.
Istället började jag ge henne saker för att bedöva min ångest, allt i från smågrejer som dammsugarpåsar, till en platt dataskärm. Efter ett par gånger klarade jag inte av det mer och meddelade henne att jag jag inte behövde städhjälp längre. Jag skämdes över att inte kunna ta mig tid att städa någon timme i veckan och ha en illegal flykting som gjorde grovjobbet.
Vi hördes inte av mer, och nu stod hon alltså utanför min dörr. Hon berättade om sin dotter som skulle gifta sig och att de hade flyttat till ett annat land. Det hade inte funkat utan de var nu tillbaka i Sverige på jakt efter bostad och pengar. Jag erbjöd dem sovplats, men de hade ordnat provisoriskt boende och nu behövde hon jobb eftersom hon inte hade numren kvar till sina gamla ”arbetsgivare”. Jag försökte erbjuda henne all sorts hjälp, men hon behöve få jobba. Men jag kunde inte låta henne få städa hos mig. Orkade inte med den där samvetsresan en gång till. Och jag ville inte erbjuda henne pengar, för att inte förnärma henne.
Hon började prata om vilken god människa och började göra utlägg om Jesus, vilket fick mig att känna mig än mer rutten, som inte kunde göra något för henne. Vi bytte nummer och jag lovade att kolla runt om några kompisar behövde städhjälp. När jag pratade med mamma om detta, tyckte hon givetvis att jag skulle låta henne städa hos mig.
Nu känner jag mig rejält splittrad.
Ska jag låta mina principer eller en annan människas behov gå först? Jag förstår att det inte är särskilt klyftigt att skriva offentligt att man har haft svart städhjälp. Men nu är detta ett problem som är för viktigt att inte diskutera.
Only god can judge me. Och jag är ateist.
Om vi ska vara strikta utilitarister så är det ju nyttomaximerande att låta henne städa (du får en ren lägenhet) och hon får några hundralappar.
Men allt detta blir ju så kortsiktigt. Vad finns det för möjligheter att hjälpa henne långsiktigt? Finns det möjlighet för henne att få uppehållstillstånd? Skulle du på något sätt kunna hjälpa henne i den processen?
Din ångest över din levnadsstandard jämfört hennes är nog ett av de mindre problemen i det här fallet…
Sarah: That goes without saying. Att skriva ut din sista mening skulle vara att skriva folk på näsan. Det är en självklarhet. Det finns ett intressant seminarium om de papperslösas situation den 6 december där jag ska medverka, hoppas komma med ett konstruktivt inlägg då.
Nu ville jag ta upp mitt dilemma. Hur liten den än är. Och du har, det är just kortsiktigheten jag ogillar. Jag har börjat kolla upp lite lagar och vi ska få en ny invandrarlag den 15 december gällande arbetskraft, men tror knappast att det blir lätt att ordna jobb åt henne.
Hennes skäl är inte heller tillräckliga för asyl.
Jag får forska vidare, men det blir inte lätt…
Usch, det knyter sig i hjärtat. Jag skulle nog låta henne städa och strunta i principerna, det känns ju inte bra så klart och löser som sagt inga långsiktiga problem – men vad skall man göra? Kanske är det bästa du kan göra för henne just nu.
Kan du inte sätta en tidsfrist? Att du låter henne städa i fyra veckor, för att hjälpa henne på benen? Men vara noga med att du inte behöver mer än så?
Jag förstår dilemmat. Och hade sannolikt känt likadant.
Sluta upp med skitsnacket och låt henne städa.
Fundera sen länge och väl varför du över huvudet taget kunde låta din tanke kring din ”princip” stå ivägen för en äkta handling gentemot en behövande människa.