idealist –> realist
9 Sep
Jag kommer ihåg när jag flyttade till min lägenhet för cirka fem år sen. En egen lya på Södermalm. Obeskrivlig lycka. Inga svarta pengar, bara Björns bostasbyte.
Då försökte socialdemokraterna – som satt vid makten – göra allt för att säkra att innerstadslägenheterna förblev hyresrätter, så att vanliga människor, som jag, kunde flytta dit. Jag hejade på dem och avskydde tanken att innerstan skulle bli än mer segregerad. Det räcker ju egentligen att åka bort till Hammarby Sjöstad för att få lätta kväljningar av den vidriga, borgerliga, homogena norm som verkar råda i området.
Men tider förändras. Och så gör ens personlighet. Och åsikter. Vill-ha-begäret blir till stort för slut och den ungdomliga rättvisepatos som genomsyrade ens karaktär övergår till cynisk smartness.
Därför hoppade jag nu till av lycka, när jag fick ett pris på att köpa loss min lägenhet. Ett pris som är under hälften av marknadsvärdet, och en sänkning av månadskostnaden med över tusen kronor. Det är en otroligt bra affär, som jag hoppas att 2/3 av grannarna rösta ja till. Jag får höja mitt tak, som idag är nedsänkt till 2,70, med en halvmeter. Jag kan slå ut lite väggar och skåp, och framför allt får jag äga mitt boende.
Det är mitt ego lycklig över. Sen finns det ändå ett förnuft i mig som ser samhällsproblematiken och den försämrade möjligheten för den vanliga svartskalle-studenten (eller medelungdom över huvud taget) som jag var då, att få bo innanför tullarna. Troligen är utvecklingen svårstoppad. Marknanden kommer att styra och det kan jag se på bara fem år att det som kallades för Knivsöder när jag flyttade hit, med ett gäng knarkare och alkisar alltid redo att skrika åt dig, numer är ett tillhåll för käcka par och lattemorsor som äger trottoaren.
Visst, det finns ett helt drös sköna unga människor i området men gentrifieringen har slagit igenom för länge sen och sprider sig nu till ”söder om söder”.
Så jag fortsätter att spotta mitt förakt mot finkaffedrickarna, medan jag strosar mot banken för att ansöka om ett lån.
Snart sitter jag där bredvid dem, med en egen espresso i handen.
Jag vet inte hur situationen ser ut exakt i Sthlm, men här i västra Sverige i en skitort är segregeringen väldigt uppenbar. Det är sorgligt. Dessutom bor jag i en helt sosse-styrd kommun vilket gör den ännu mer sorglig. Även borgarna inte skulle göra ett bättre jobb känns det sorgligt. Jag känner mig sviken. Det är en av anledningar jag flyttar härifrån om ett år.
Då har precis upplevt hur snabbt ”makten och härligheten” (LÄS = PENGAR) berusar och korrumperar ens omdöme, oavsett hur goda intentioner man hade från början.
Vi männniskor är ju funtade på detta sätt.
Av den anledningen borde vi därmed organisera om /reformera våra demokratier så att våra riksdagsledamöter inte skall kunna sitta vid köttgrytan längre än förslagsvis två valperioder, alltså åtta år. Därefter skall man lämna plats för nya förmågor.
Förhoppningsviss så hinner inte ens omdöme bli så snabbt berusat. Samtidigt vitaliseras demokratin genom att fler personer får tillfälle att verka som riksdagsledamöter. Det skulle vara hemskt intressant för många av oss medborgare att under en period av livet verka som riksdagsledamot.
Demokratin skulle förankras och stärkas i folkdjupet på ett helt annat sätt än idag.
Vet man som riksdagsledamot att man får sitta max två perioder så står man friare från partipiskan och kan verka mer självständigt än idag.
P.S Notera att när du har lån så är det banken som äger dig…